Det är sommar i Tjeckoslovakiens huvudstad Prag 1962. I nyinvigda Sportovni Hala avgörs VM i artistisk gymnastik.
Eva Pribikova är 17 år och gymnasiestuderande gymnast. Hon arbetar som funktionär under VM. Hennes uppgift är att visa siffror för en västtysk domare.
På läktaren sitter en 20-årig gymnast från Halmstad. Det är Lasse Wirdheim, som har åkt på en gruppresa till VM efter att ha nappat på en annons i gymnastiktidningen.
Deras vägar korsas redan på invigningen. När Lasse och kompisen Tommy Svensson är på väg ut från hallen träffar de ett gäng tjejer. Lasse stegar fram och tar kontakt. Det visar sig vara Eva och hennes väninnor.
– Tjejerna såg ut att vara i 17–18-årsåldern och man ville ju stöta lite på dem. Jag frågade om de kunde tala engelska, men det kunde de inte. Men Eva kunde lite tyska och jag hade läst tyska i realskolan, så vi kom i gång och jag frågade om vi kunde ses igen? Ja, jo, vi bestämde nästa dag redan, vid en fontän som var precis vid utgången, berättar han.
Nära att bli överkörd
På något sätt lyckas de emellertid missförstå varandra. Någon träff vid fontänen blir det inte.
Men ytterligare någon dag senare får Eva syn på Lasse i hallen.
– Då satte vi oss på läktaren och bytte adresser. Telefon existerade inte på den tiden och jag visste inte ens vad Halmstad var, så han tog fram en liten fickalmanacka och visade mig på kartan, berättar hon.
Senare träffas de igen och Lasse frågar om han får följa Eva hem på kvällen. Det är då deras historia kunde ha tagit en ände med förskräckelse.
Lasse Wirdheim minns:
– Vi gick från hallen och ned mot floden Moldau. Det var en bred gata med spårvagnsspår i mitten. Eva hade halvhöga klackar och råkade trampa ned och fastna med skon. Hon försökte komma loss – och så kommer det en spårvagn i full fart. Jag fick tag i henne och ryckte loss henne, men skon blev kvar, slejfen rök av.
– Efteråt, när spårvagnen hade kört förbi, var skon kvar där, en vit sko som var alldeles oljig. Då tog jag upp den, putsade den ren och gav den till henne och så fick hon en puss på kinden dessutom. Sedan, när vi väl kom hem utanför porten, fick hon en puss på munnen med. Sedan gick jag hem.
Eva Wirdheim ler mot sin make och skrattar:
– Räddaren i nöden som blev min man. Men det visste vi inte då.
Nekades utresetillstånd
Det dröjde nästan fyra år innan Eva och Lasse sågs igen. När hon ville åka till gymnaestradan i Wien 1965 – dit även Lasse skulle – nekades hon utresetillstånd av inrikesministeriet:
– ”Kamrat”, sa de, ”varför stannade er faster kvar i Argentina?”. Min fasters man var diplomat och de åkte dit 1947–48 för att han skulle arbeta på tjeckiska ambassaden eller konsulatet. Men när kommunisterna kom till makten i Pragkuppen (1948, HP:s anm) stannade de kvar där. Jag sade att ”jag var fyra år när det hände, jag vet ingenting”. Efter det besöket grät jag hela vägen hem och jag hade ingen möjlighet att meddela Lasse att jag inte kommer.
Tjeckoslovakien hade sluppit ur nazistockupationen under andra världskriget bara för att i stället hamna under det Sovjetstödda kommunistpartiets förtryck. Hot, avlyssning, angiveri, censur och reseförbud hörde till vardagen. Väst, och framför allt USA, sågs som fienden.
Eva Wirdheim berättar om en enkel och strävsam uppväxt, men hon betecknar den ändå som lycklig i en familj med stort idrottsintresse. Men som ”borgarklass” hade familjen regimens ögon på sig – pappa Josef hade varit egen företagare innan kommunisterna förstatligade näringslivet och han fråntogs sin firma.
Myndigheternas spioner kunde vara vem som helst.
– Vi blev övervakade stenhårt. Det kan ha varit någon portvakt eller någon som inte ville att jag skulle åka till Wien, misstänker hon.
”Folk hade ingen aning om livet i väst”
Att minnena från uppväxten ändå är så pass ljusa tror hon delvis beror på självbevarelsedrift. Men också för att det var det enda liv hon och hennes vänner kände till.
– Folk hade ingen aning om hur livet i väst var. Jag hade lite mer inblick med tanke på att min farmor brevväxlade med sin dotter i Argentina och att min mormors syster bodde i Wien.
Järnridån skiljde inte bara öst från väst utan också Eva från Lasse. Under fyra år fick de nöja sig med att skriva brev och skicka julkort till varandra. Vid ett tillfälle skickade han ett par amerikanska jeans till henne.
Först påsken 1966 kunde de träffas igen när Lasse och en gymnastikkompis åkte på en träningsresa till Prag. Eva, som nu läste till idrottslärare på universitetet, såg till att de kunde bo hemma hos hennes familj.
– Vi kom ned och då blev den här ungdomsförälskelsen som hade legat och pyrt… då small det till. Då blev vi verkligt förälskade, minns Lasse.
– Vi tränade i samma gympasal på universitetet och jag fixade tränare åt dem, berättar Eva.
”Socialism med mänskligt ansikte”
Sommaren 1966 beviljades hon utresetillstånd och kunde åka till Sverige, Stockholm – där Lasse bodde då – och Halmstad för första gången. Tillbaka hemma i Prag började hon läsa svenska privat. Fler besök hos varandra följde under 1967 och 1968, då Lasses föräldrar och syskon var på plats i Prag när Eva tog sin universitetsexamen.
Parallellt hade samhällsklimatet i Tjeckoslovakien förändrats. ”Pragvåren” 1968 innebar en tillfällig andningspaus från totalitarismen. Nye partiordföranden Alexander Dubcek lanserade ”socialism med mänskligt ansikte”, utan censur och med resefrihet och marknadsekonomiska inslag.
För Eva, som nu hade bestämt sig för att flytta till Lasse i Stockholm, kom samhällsomdaningen som en skänk från ovan.
– Jag promoverades den 4 juli och den 7 juli åkte jag med Lasse till Sverige, med en resväska med en liten garderob – som mest bestod av de kläder jag fick när jag var i Montreal på världsutställningen 1967 (som uppvisningsgymnast) – och mina betyg.
Orolig väntan efter invasionen
Men knappt hade det unga paret installerat sig i Stockholm, där Eva snabbt fick jobb som idrottslärare och Lasse arbetade i stålbranschen, förrän Tjeckoslovakien kastades tillbaka till det kommunistiska förtrycket.
Sovjetledaren Leonid Brezjnev tyckte att reformerna hade gått för långt och i slutet av augusti invaderades Tjeckoslovakien av trupper från fyra andra öststater, som skulle återställa ordningen.
I Stockholm väntade Eva Pribikova förtvivlat på livstecken från sin familj i Prag. Det dröjde tio dagar innan det kom ett telegram som berättade att ”vi är okej, allt är bra”.
– Efter det så bestämde vi datum för bröllopet, berättar hon.
Den 21 september 1968 gifte Eva och Lars-Gunnar Wirdheim sig i St Nikolai kyrka i Halmstad. Året efter gick flyttlasset till Halmstad.
Deras liv därefter har till stor del präglats av gymnastik. Båda har varit engagerade ledare och tränare, men också domare under två sommar-OS: Eva i rytmisk gymnastik, som hon var med och introducerade i Sverige under tidigt 1970-tal, och Lasse i artistisk gymnastik. I Los Angeles 1984 tjänstgjorde de till och med samtidigt.
Eva har även gjort forskarkarriär och var fram till 2009 lärare och studierektor på Högskolan i Halmstad. Lasse var under många år driftig ordförande och klubbdirektör i Halmstad Frigymnaster. Familjen har växt med två barn och fyra barnbarn.
”Man var livrädd nästan”
Men de årliga resorna hem till Evas släkt i Prag kantades länge av ångest varje gång de skulle passera den tjeckoslovakiska gränsen. Vad kunde myndigheterna få för sig?
– Så länge Eva hade tjeckiskt pass var man livrädd nästan, och även när det svenska passet kom eftersom det stod Prag som födelseort i det. Vi visste inte vad vi skulle vara rädda för, men vi visste att det kan hända någonting. Men efter 1989, när Berlinmuren föll och kort tid därefter när även kommunistregimen i Tjeckoslovakien föll, så hade man inte samma rädsla, säger Lasse Wirdheim.
– Jag mådde illa så fort vi kom till tysk-tjeckiska gränsen. Det var blandade känslor att vara hemma i Prag den veckan, för jag hade hela tiden rädsla tills vi åkte tillbaka. Jag kunde andas ut först när färjan kom till Trelleborg, säger Eva Wirdheim.
I dag, som pensionärer, besöker de Prag flera gånger om året och har till och med en lägenhet i huset där Eva växte upp.
Ni har varit gifta i snart 56 år – vad är hemligheten?
– Det är samma intressen, kan man väl säga. Vi är själsligen lika, ”samma andas barn”. Vi stöttar och har alltid stöttat varandra i våra respektive karriärer och åtaganden. Vi fullföljer det vi har föresatt oss, även om oddsen inte alltid är och har varit de bästa. Sedan har vi alltid tyckt om att röra på oss, svarar Lasse.
Eva säger:
– Jag är väldigt tacksam att jag är gift med den mannen jag är, att han inte ville ha en kvinna vid spisen. Även om jag har handlat, lagat mat och fixat, så är jag väldigt tacksam att jag har fått luft under vingarna och kunde röra på mig så som jag har gjort ute i världen. Han visste att jag skulle komma hem (skratt).
Fakta: Lars-Gunnar Wirdheim
• Född 1941 (82 år).
• Gymnast, tränare, domare, ordförande, föreningskonsulent och klubbdirektör i Halmstad Frigymnaster fram till 2008. SM-general 2010 och 2011. Var under många år även engagerad i Svenska gymnastikförbundet, där han var ordförande för manliga tekniska kommittén 1992–95 och satt i förbundsstyrelsen 1995–2000.
• Internationell domare vid två olympiska spel (1984 och 1992).
• Ordförande i Halmstads idrottsallians 1993–2000.
• Gav 2016 ut historien om Halmstad Frigymnaster i två volymer på totalt över 600 sidor.
• Är mest stolt över skapandet av Gymnastikens hus i Söndrumshallen 1985, som gav Frigymnasterna bättre träningsvillkor.
Fakta: Eva Wirdheim
• Född 1944 (79 år).
• Började med gymnastik som sexåring hemma i Prag. Har senare varit tränare och domare i både Tjeckoslovakien och Sverige. I Halmstad var hon verksam inom SK Laxen och Halmstad Frigymnaster. Var också biträdande tränare för svenska landslaget i rytmisk gymnastik 1972–83.
• Internationell domare vid två olympiska spel (1984 och 1988) och sju VM. Faktum är att makarna Wirdheim är unika som det enda gifta paret som var för sig har erhållit utmärkelsen ”Internationell hedersdomare” av internationella gymnastikförbundet.
• Utbildad idrottslärare och har bland annat arbetat på Brunnsåkersskolan, Sannarpsgymnasiet och Kattegattgymnasiet i Halmstad. Gick 1988 vidare till Högskolan, där hon var lärare, lektor och senare studierektor.
• Är mest stolt över att ha startat den första flickgruppen i Halmstad Frigymnaster 1980. Dessförinnan hade föreningen enbart haft manliga gymnaster.
