Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Amanda Kullenberg, niometersspelare i HK Drott, och Jonathan Svedberg, mittfältare i Halmstads BK, har mött upp- och nedgång tillsammans, framför allt när Amanda drabbades av anorexia i början av deras förhållande. Bild: Roger Larsson
Amanda Kullenberg, niometersspelare i HK Drott, och Jonathan Svedberg, mittfältare i Halmstads BK, har mött upp- och nedgång tillsammans, framför allt när Amanda drabbades av anorexia i början av deras förhållande. Bild: Roger Larsson

Anorexian stärkte Amanda och Jonathan som par

De träffades för första gången i mellanstadiet och blev ett par på högstadiet. Men relationen har präglads av både upp- och nedgångar för Drotts Amanda Kullenberg och HBK:s Jonathan Svedberg – som när Amanda drabbades av sjukdomen anorexia.
– Jag tror att allt vi har gått igenom har gjort oss starkare tillsammans, säger Jonathan.

Amanda Kullenberg flyttade till Halmstad vid tio års ålder och började i fjärdeklass på Jutarumsskolan.

I sexan hamnade hon i samma klass som Jonathan Svedberg och föga anande hon att hon där och då skulle möta sin framtida kärlek.

– Jag spelade både fotboll och handboll och vi spelade båda i samma fotbollsförening, BK Astrio, berättar Amanda.

– Jag hade sett Amanda några gånger innan vi hamnade i samma klass så jag visste vem hon var, säger Jonathan och fortsätter:

– När vi hamnade i samma klass blev vi snabbt väldigt bra kompisar. Men i sjuan började jag känna något mer för Amanda.

– Det förstod inte jag, säger Amanda och skrattar.

I åttonde klass hade även Amanda fattat ett annat, mer kärleksfullt, tycke för Jonathan.

– Jag frågade mamma hur man skulle göra när man fått känslor för sin bästa killkompis. Hon rådde mig att prata med Jonathan, säger Amanda.

– Och så visade det sig att vi kände på samma sätt. Vi pratade om det och ville vänta med att bli tillsammans till under sommarlovet för att det inte skulle bli en så stor grej i klassen.

Sagt som gjort.

26 maj för sex år sedan, blev paret tillsammans.

– Jag försökte lägga in en stöt och då gick det – äntligen, säger Jonathan och skrattar.

Nära till skratt – hela tiden

Just skrattet är något som både Amanda och Jonathan har nära till – hela tiden.

Och kanske är det just tryggheten med varandra och närheten till skrattet i kombination med att de var bästa vänner innan förhållandet tog vid, som gör att de tillsammans kunde ta sig igenom den första tiden i förhållandet när Amanda drabbades av anorexia.

– Jag drabbades ganska tidigt inpå att vi blivit tillsammans. Jag skadades under en match och det var då vi tror att det började. Jag fick åka ambulans till sjukhuset där det visade sig att jag fått en spinalchock, det är som en hjärnskakning i ryggen och min känsel i benen försvann helt, säger Amanda och fortsätter:

– Det var tufft, sedan kom känseln tillbaka men jag fick stanna en vecka på sjukhus. Jag började gå i skolan igen och fick gå med kryckor men sedan blev det bra igen. Det var då det vände med maten i stället.

Amanda och Jonathan var på klassresa i Sälen, då hade Amanda redan utvecklat sjukdomen, när Amanda fick problem med magen.

– Jag åt så konstigt och fick gå till läkare och då följde Jonathan med. Han tog ett stort ansvar under den resan och var med mig i stället för att åka skidor, berättar hon.

– När vi kom hem började mamma och pappa märka av det. Jag skulle spela match och sätta på mig min ryggskena. Jag drog upp matchtröjan och då sa min andretränare, ”har ni sett Amanda, hur ser hon ut?” och då var det precis som att de öppnade ögonen.

Pratade mycket med varandra

Amanda fick snabbt hjälp och Jonathan fanns hela tiden vid hennes sida.

– Jag kom ihåg att Amandas mamma sa att jag inte behövde vara där hela tiden och stötta, att de skulle ta hand om Amanda. Jag försvann nästan helt från mitt vardagliga liv med kompisar, säger han och fortsätter:

– Allt detta tog ganska hårt på oss båda även om vi också hade kul tillsammans.

Under den tuffa perioden pratade Amanda och Jonathan väldigt mycket med varandra.

– Jag försökte förklara vad som hände i huvudet och att det bodde någon mer inuti mig som kallades Arne och som jag hade diskussioner med. Samtidigt kunde jag säga att ”nu är jag mig själv, nu är jag riktiga Amanda” och var väldigt öppen med mina tankar och mina känslor gentemot Jonathan och mina föräldrar, säger Amanda.

Stärkta av den tuffa tiden tillsammans kom paret ut på ”andra sidan” och fortsatte sina framgångsrika idrottskarriärer.

Ni är båda elitidrottare, när hinner ni egentligen att träffas?

– Vi har nog aldrig träffats så mycket som vi har gjort nu, säger Amanda.

– Våra idrotter har alltid krockat jättemycket. Jonathan tränar alltid på förmiddagen och ibland på eftermiddagen medan jag jobbar från 8 till 16.30 och sedan har jag träning från 18 till 20.30.

Deras tid tillsammans har därför begränsats till en viktig stund på kvällen.

– V har alltid försökt att äta kvällsmat tillsammans, säger Jonathan och fortsätter:

– Då umgås vi och pratar om dagen, hur vi har haft det, hur vi mår och lite annat. Vi försöker ta tillvara på den tiden så bra som möjligt.

– Det har jag tagit med mig från tiden när jag hade anorexia. Då åt alltid mamma, pappa och jag tillsammans och ibland var även Jonathan med. Det har följt med hem till oss att man ska äta tillsammans för det blir så mycket enklare och roligare då, säger Amanda.

Eftersom handbollsspelande Amanda har vinterhalvåret till sin idrottsutövning och fotbollsspelande Jonathan har sommarhalvåret, går paret om varandra.

– Men samtidigt finns det positiva bitar som att vi kan gå och se många av matcherna, stötta varandra och ha förståelse för varandra, säger Jonathan.

Drabbades troligtvis av corona

Under den senaste tiden har emellertid paret fått chansen att umgås lite mer än vanligt.

I samband med coronapandemins intågande i världen började nämligen Amanda att jobba hemifrån.

Dock drabbades båda två av förmodad covid-19.

– Jag åkte på det först. Jag fick en väldig hosta och tappade både lukt- och smaksinne helt. Jag hade inte ont i halsen men jag kände ett extremt tryck i bröstet. Jag fick en förhöjd temp, men fick ändå ganska lindriga symptom om det nu var corona, säger Amanda.

Några dagar senare var det Jonathans tur att drabbas.

– Jag tränade dagen innan och mådde ganska okej, men sedan kände jag mig hyfsat dålig med feber och ont i halsen. En vecka senare tappade jag smak- och luktsinne och fick hosta, berättar han och fortsätter:

– Vi var ute på Galgberget och gick men fick direkt förhöjd puls och fick sätta oss på bänkar. Där hade vi gått från att vara vältränade till detta där man knappt orkade någonting.

Nu är ni tillbaka i full träning igen båda två. Var det svårt att ta sig tillbaka till idrotten efter den förmodade coronan?

– Det var svårt. Första veckan jag var tillbaka i träning så reagerade kroppen väldigt mycket. Kroppen och musklerna var okej, men andningen var jobbigare. Man blev snabbt tungandad och jag återhämtade mig inte lika snabbt som jag brukade. Det tog ett tag innan jag kom in i det igen, säger Jonathan.

– Det var jobbigt. Det var som att ligga i en influensa och sedan komma tillbaka, det är klart att man kände att man hade varit sjuk. Jag kände av det i muskler och i lungor och allt möjligt. Det tog väl ungefär en vecka innan det kändes helt okej igen, säger Amanda.

Nu drar fotbollen igång igen och för Jonathan väntar en hektisk tid med många täta matcher.

Amandas framtid tillsammans med Drott är mer osäker sett till när säsongen kommer igång.

Oavsett kommer båda att veta att de har den starkaste stöttningen på hemmaplan.

Läs också: Amanda Kullenberg besegrade anorexian - siktar mot landslaget

Läs också de andra delarna i serien Idrottsfamiljen.

Del 1: Åsa och ”Tickan” - ett oslagbart vinnarteam

Del 2: Distansen är inget hinder för Anton och Taylor

Del 3: ”Lyxigt att hon vill hänga med sin mamma”

Del 4: Guldvinnaren Håkan Svensson trivs som fotbollspappa: ”Aldrig behövt driva på”

Del 5: Pärna - Halmstad Hammers egen succéfamilj

Del 6: Ulrika Andersson valde bort en egen karriär - för att stötta förra världsstjärnan

Del 7: Succéspelarens mamma: ”Jag var både mamma, caddie och tränare”

Del 8: Ulrika Andersson om livet med Sveriges förbundskapten

Del 9: Nellie Andersson har pappa som tränare i HBK: ”Får väga orden”

Fler lokala sportnyheter hittar du här