Och därför, efter beslut om att spela enkelserier, närmar vi oss i stället slutfasen i division 2 herrar och neråt samt division 1 damer och neråt. Om de inte redan är slutspelade.
Jag begriper fortfarande inte det beslutet från förbundshåll.
I synnerhet som många lag ville spela full serie, men nu efter en eller två omgångar sedan gick på ett fem veckor långt uppehåll!
Med spel under den perioden samt förlängd höstsäsong in i november hade samtliga serier kunnat spelas med dubbelmöten.
Okej, det pratades om att domarproblem skulle kunna uppstå med så matchtäta spelscheman.
Men argumentet att spelarna skulle ha ledigt och vara bortresta köper jag inte. Bortresta?! Ett år som detta? Jo, tjena.
Dessutom tränade ju de flesta lagen under uppehållet och hade, om så varit tillåtet, spelat träningsmatcher.
Nu sitter vi här snart med facit.
Det blev inte som jag hade befarat. Det blev värre. Mycket värre.
I en högst ovetenskaplig undersökning av de serier som berör HP:s spridningsområde, elva till antalet, visade sig alla farhågor slå in.
I sex av serierna var den nuvarande serieledaren/seriesegraren (Tölö i fyran, Trönninge i femman, Getinge i sexan, Mariebo i damettan mellersta södra, BK Astrio i damernas division 2 sydvästra Götaland samt Falkenbergs FF i damfyran) etta också efter omgång 6 och omgång 3.
I tre var de sämst tvåa (Höganäs i trean, Hyltebruk i femman, men på sämre målskillnad än ettan samt Borgeby i damernas division 1 södra).
Bara IFK Malmö som tvåa efter tre omgångar i division 2 västra Götaland hade tappat till en femteplats tre omgångar senare medan HGH – som vi gratulerar till seriesegern i damernas division 3 – var ”bara” trea efter tre omgångar.
Och det är lika illa, om inte än värre, i bottenregionerna. Inget av lagen i de elva serierna som efter omgång tre eller sex har legat på de tre sista platserna har förmått att ta sig upp på den övre halvan.
Inget av 33 lag!
Tvärtom har oftast deras placering i botten cementerats under eller kring nedflyttningsstrecket.
Lägg därtill att topptrion i de flesta fall har varit densamma från start till mål och att många serier stendog tidigt. När exempelvis IS Örnia redan i omgång 3 förlorade mot Getinge med 2–6 visste nog alla att de grönvita kunde glömma allt vad serieseger var i division 6 mellersta södra med 2–6.
Halmstads BK:s damer hade, som nykomling i damettan, oturen att möta de fyra topplagen i de fem inledande omgångarna och har sedan ”skvalpat” omkring i mitten (åtta, åtta, nia i omgång 3, 6 och 10) även om kontraktet inte är helt säkrat.
Laholms FK var topptippat i trean, men efter oavgjort mot Hittarp och nästjumbon Klippan tappades kontakten med tätstriden, där nu i stället Höganäs och BK Astrio i en direkt avgörande seriefinal gör upp om en plats i division 2 kommande säsong.
Och så IS Halmia då. Fem oavgjorda i en enkelserie är, som tränaren Anders Wallin själv uttryckte det, ” inte värt någonting” och nu tvingas ISH trots topp 2-potential i stället att kämpa för kontraktet.
De lag som nu har säkrat seriesegern eller spelar för den klagar naturligtvis inte.
Men resten.
Med en dålig start och/eller skador och sjukdomar på fel spelare slog det obarmhärtigt och med en enkelserie fanns heller ingen chans att reparera skadan eller, för de med stor spelaromsättning, möjlighet att spela ihop ett nytt lag.
Att lottas mot ”fel” motståndare borta ruckade naturligtvis också på rättvisan och kunde bli helt avgörande.
Och många nyckelspelare tvingades spela halvskadade när lagen inte har haft råd att låta dem vila.
Nej, 2020 blev ett förlorat fotbollsår på grund av ett felbeslut. Förutom för vinnarna då, förstås.
