Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Samarbete med villkor. Här HMS Härnösand i norska farvatten under Cold Response 2012 tidigare i år, en övning med Nato- och PFP-länder. Sverige vill dock inte bli medlem i Nato.

Säkerhetspolitisk snålskjuts

Säkerhetspolitik är konsten att förbereda sig på det värsta, och hoppas på det minst dåliga. Frågan är dock om Sverige verkligen förbereder sig inför de utmaningar som den nordiska regionen står inför.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Igår höll riksdagens utrikes­utskott en säkerhetspolitisk utfrågning under ledning av en ovanligt avslappnad Sofia Arkelsten (M). Den europeiska unionens alltjämt pågående ekonomiska kris får svåröverblickbara konsekvenser för unionens säkerhetspolitiska framtid. I detta sammanhang är det givetvis inte helt ointressant hur detta påverkar Sverige.

Två olika tänkbara scenarion målades upp. Å ena sidan en ökad splittring mellan eurozonländerna och dem som står utanför den. Å andra sidan en möjlighet för en ökad solidaritet och samarbete alla medlemsländer emellan, om man lyckas ta sig igenom krisen. Det sistnämnda alternativet är, påpekades det flera gånger, det minst sannolika. Återstår därför att förbereda sig för det värsta, men hoppas på det minst dåliga.

Krisen påverkar också ländernas förmåga och vilja att agera, utåt. Värt att påpeka är att detta i grunden inte förändrar något. EU:s försvarspolitiska sam­arbete är tungrott. Snarare medför krisen att det blir ännu svårare än i dag att ta aktion vid behov. Fortfarande vill ju 22 av 28 EU-länder hellre verka inom ramen för Nato när det gäller säkerhets- och försvarspolitik. Detta är något som EU förr eller senare måste ta ställning till, inte minst då USA omplacerar EU-stationerade styrkor till Stilla havsregionen med budskapet att Frankrike och Storbritannien får axla ansvaret för Europas säkerhet.

Samtidigt genomför Storbritannien sin historiskt allra största militära nedskärning. Kvar ska endast 82 000 soldater finnas. En femtedel försvinner.

Rysslands regionala roll nämndes inte i kammaren. Det gjordes dock på Twitter. För samtidigt som Arkelsten ledde utfrågningen, så träffade hennes partikamrat Cecilia Widegren flera ledande ryska politiker. I egenskap av ordförande för den nyss tillsatta försvarsberedningen var det fascinerande att följa hennes rapportering, inte minst för att det ger en realtidsinsikt i hur uppfattningen är om Rysslands betydelse för Nordens säkerhetspolitiska utveckling.

Via Widegrens tweets framkom att Rysslands talman vill ha mer samarbete och utbyte, men att Widegren uppfattar att detta sker på Rysslands villkor. I samtal med den ryske vice utrikesministern och försvarsministern framfördes önskemål om samarbete efter 2014 när resurser frigörs från Afghan­istan. Dessutom fick hon i samtalen igår budskapet att Ryssland drar sig österut och att Rysslands budskap är att Europa är ”säkrare än på länge”.

Det är inte en helt korrekt bild. För om Europas säkerhet ökar, så finns det ingen anledning att investera i Jas 39 Gripen E. Speciellt inte när det är långt ifrån finansierat och riskerar att destabilisera hela det svenska försvaret. Och om Sverige nu ska börja patrullera isländskt luftrum utökas givetvis Sveriges regionala ambitioner. Så ock vår betydelse i regionen. Det är inte otänkbart att sådan verksamhet kommer uppgradera Rysslands intresse för Sverige.

Minns dessutom de hot som Rysslands generalstabschef Nikolaj Makarov riktade mot Finland i somras på grund av Finlands samarbete med Nato, trots att de likt Sverige inte är medlemmar.

I onsdags meddelade Ryssland att man från och med 2015 kommer öka sina militära utgifter med 59 procent. Detta påverkar givetvis även Sveriges relationer till Ryssland. Vidare finns det stor oro för att Östersjön och Arktis är två tänkbara konfliktzoner de kommande åren.

I förrgår twittrade utrikesminister Carl Bildt på engelska och skrev ”Sverige är inte medlem av Nato, men artikel V:s åtagande av Nato till våra nordiska och baltiska grannar är även viktig för vår säkerhet” (red. övers.)

Underförstått: Sverige behöver inte bli medlem i Nato eftersom våra grannar är skyddade, och därmed kan vi åka säkerhetspolitisk snålskjuts.

En sådan förhoppning är inte helt vattentät.