– Jag tappade två veckor för ett tag sedan och efter det har det varit svårt att ta tillbaka platsen. Men det är tuff konkurrens så det är bara att bita ihop, säger Anel.Först var han sjuk en vecka.
Sedan var han nere i Kosovo där han förlovade sig med Semra.
Men nu är Raskaj fast besluten att återta sin plats i startelvan.
– Det är på det centrala mittfältet som jag hör hemma, får ut mest av mitt spel. Samtidigt är det där som det krävs mycket kvalitet och att man då är på tå. Men självklart kan jag spela på andra positioner också, i fjol blev det ju en del på kanten.
Det är mycket som har varit nytt. Både för de gamla och nya spelarna i HBK.
– Visst har det tagit sin tid – men nu börjar bitarna falla på plats. Och framför allt är det kul och spännande – det är ju ett helt nytt sätt att spela fotboll på, där vi lär oss för varje träning och match och Pep ett tag testade olika uppställningar.
Inte minst tydligheten i spelet är något som Raskaj värdesätter.
– Ja, vi vet vad vi ska göra och speciellt här på träningslägret har vi lärt oss rörelsemönster och förflyttningar – både i försvaret och anfallet när vi har boll och inte har boll.
– Det är samma sak som med tvåtouch. När en spelare får bollen vet lagkompisarna att passningen kommer på andra tillslaget, inte tredje, fjärde eller femte, och då gäller det att vara spelbar.
Själv är Anel väl medveten om vad han behöver förbättra.
– Jag måste bli snabbare med boll – få högre bolltempo. Speciellt i det här sättet att spela.
Däremot har Raskaj under de senaste säsongerna förbättrat sin stora akilleshäl, närkampsspelet.
– Jo, det har jag jobbat mycket på. Dels att stå upp i närkamperna, dels att vinna tillbaka bollen. Och jag märker också att ju bättre jag är defensivt – desto fler möjligheter får jag offensivt.
Trots sina blott 21 år är Anel inne på sin femte säsong och närmar sig 100 allsvenska matcher efter debuten mot Kalmar i september 2007.
– Första året som ordinarie flöt det bara på. Men sedan har det gått tyngre, både för mig och laget, medger han.
Efter Janne Andersson och Lasse Jacobsson är den på planen temperamentsfulle Pep Clotet Ruiz också en stor kontrast som tränare.
– Det var ju lite ovant i början, skrattar Anel.
– Men nu när man är van har Peps passion och temperament gjort att alla är ännu mer fokuserade på träningen och det har höjt oss en nivå.
– Det går inte att ”fuska” med det här sättet att spela, att vinna tillbaka bollen så fort som möjligt, för det drabbar direkt lagkompisarna och då får man höra det...
Till en början gick det också resultatmässigt tungt.
– Jo, det var många matcher där det inte alls fungerade och det var jättejobbigt. Men hade vi börjat tvivla på oss själva och spelet – då hade det varit kört för fotboll är lika mycket ett mentalt spel.
Men Anel har inte bara fått en ny tränare och lärt sig ett nytt sätt att spela – han har också fått en hel spansk ”koloni” av lagkompisar, vilket han enbart ser som positivt.
– Det är kul att kunna jämföra sig med dom som kommer från riktigt bra klubbar. Samtidigt vet man vilken svår omställning det är såväl socialt som spelmässigt. För i allsvenskan får man faktiskt inte lika mycket tid på sig som på kontinenten.
– Så det gäller också att de nya killarna känner sig välkomna – som en i gänget. Och det kan man göra genom att skoja även om man inte förstår språket.
Hemma i Kosovo väntar Semra på att alla papper ska bli klara så att hon kan flytta till Anel i Halmstad.
Men ”hemma” just nu för Kosovo-mittfältaren, ”jag ångrar inte att jag valde att spela för Kosovo i stället för Sverige”, är lägenheten på Torremironas anläggning ihop med Joe Sise.
Och jodå, det är ganska stökigt...
– Men tränar man fyra pass om dagen orkar man inte vara pedant. För då blir det bara lite dator och koll på nyheterna på tv innan man somnar.
cHade vi börjat tvivla på oss själva och spelet – då hade det varit kört.
Anel Raskaj, HBK
