Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Om kärlek och lusmedel – för sån é Meekatt!

Läs en intervju med Malin Meekatt Birgersson här!

Jag älskar debatterna. Jag älskar att jag har möjlighet att ventilera alla de där tankarna och känslorna i ett forum som både är offentligt och mitt alldeles egna på samma gång. Min blogg, För sån é jag!, har blivit en stor del av mitt liv och det är där som jag får vara jag. Sån som jag é. Mamma, bloggare, krönikör och den som provocerar ”prettomorsorna” med verklighet, egentid, socker och nakenbad.

Nu ska jag alltså börja skriva krönikor i HP, och det är lika bra att redan nu lansera mitt mantra: ”Jag älskar (nästan) alltid mina barn men ibland hatar jag att vara mamma!” och det är okej att känna så.

Det är tabu och jag möter en massa kritik och i viss del rent näthat. Uppfattningen och den nedärvda känslan säger att man ska vara så där äckligt tacksam över allt vad mammalivet innebär, men jag har lite svårt ibland att känna den där jäkla tacksamheten när mascaran rinner, bristningarna lyser igenom tröjan och ungarna kissar på den nya madrassen med memory foam. Vem älskar de stunderna? Så det driver mig i varje debatt att fortsätta berätta sanningen kring mammalivet. Inte det där sockersöta, fantastiska och mysiga. Det vet vi ju redan. Vi vet alla att vi ska fånga dagen, äta ekologiskt och älska uppesittarkvällar med tandsprickning och magsjukor.

Men vad många inte vet – och då framför allt förstagångsföräldrar – är att det är okej att hata det ibland. Man får känna så och det gör dig inte till en sämre förälder.

Jag skulle egentligen inte ha några barn. Jag skulle ha en segelbåt. Men sen fick jag Alice och tre år senare kom Elton. I dag är de sju och fyra, och jag kan konstatera att den där gummibåten i poolen är en bra kompromiss. Kärleken är så oerhört stor att man tappar andan samtidigt som man sliter sitt hår och letar restresor till dåtiden. Tiden före barnen.

Gifta mig skulle jag absolut inte heller. Kärleken var inte evig, det fick jag lära mig som barn när mina föräldrar valde att gå skilda vägar. Men vad gör det egentligen om man får känna på den riktigt riktigt intensivt och äkta under en del av sitt liv? Lev nu. I dag. Ät den där chokladpralinen och njut. Den kan ju ha smält i morgon?

Humor, självdistans, självförtroende och empati är det viktigaste mina föräldrar gav mig. Till och med viktigare än den där inspelningsbara kassettbandspelaren jag fick julen 1985. Och DEN var viktig!

Jag har lärt mig den hårda vägen att inget är för evigt och jag älskar innerligt, äter gott, spelar favoritlåten på repeat tills jag hatar den, ställer de svåra frågorna och delar med mig i bloggen och sociala medier av det som jag tror är meningsfullt. Inte så mycket matbilder och shoppingtips utan mer livet, kampen och kärleken blandat med kaoset, lusmedlet och nakendansen i köket! För sån é jag!