Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Redan tillbaka. Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, släpper i dagarna sitt andra album för året.

Vilsamt med Slowgold

Rock
Slowgold

Glömska
(Gaphals/Bengans)

Musikmagasinet Hymn jämför Slowgold (Amanda Werne från Göteborg) med Daniel Norgren från Ulricehamn. Tidningen noterar träffande att de har en liknande musikalisk inramning, ett stillsamt tilltal och förhållningssätt som förenar, och att de båda när en förkärlek för orglar. Tilläggas bör att de dessutom tycks befinna sig i något slags kreativt rus som det här året resulterat i nya album både vår och höst, album som dessutom är riktigt fina.

Slowgold har ett genomgående lätt folkrockigt anslag, närmast proggigt emellanåt på grund av hennes svenska sångtexter. Men när man tycker sig kunna upplägget, som i skönt countrygungande Brinna långsamt, dyker ett munspel lite överraskande upp och lyfter låten till något helt annat, något som närmar sig Neil Young. Inte dumt alls.

I Vila är det i stället ett piano som plötsligt uppenbarar sig och vandrar bredvid Slowgolds försiktigt ekande gitarr. Stillsamt. Varligt. Vackert.

Innan regnet är ett instrumentalt och närmast filmiskt mellanspel som bygger upp och jämnar vägen åt den lite för tungt rockande Rosor. Slowgold känns nämligen som mest intressant i en stilla omgivning, när hon låter som en unik och personlig mix av Anna Järvinen och Hope Sandoval. Där vill man stanna kvar och lyssna länge, länge.