1940- och 1950-talet
Tanken på ett enat Europa har existerat länge, men efter ett andra förödande världskrig under 1900-talets första hälft börjar en rad länder enas om att gemensam tillhörighet är bättre än söndrande nationalism. Ett tiotal år senare, 1957, går Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland ihop och skapar den ekonomiska unionen EEC, som senare utvecklas till EU.
1973
Efter 16 år utanför EEC-samarbetet bestämmer sig Storbritannien för att vara med de andra nationerna och sitta vid diskussionsbordet för ett mer enat Europa. Tidigare försök att få vara med har gjorts, men skjutits i sank av den dåvarande franske presidenten Charles de Gaulle. Den något tvekande inställningen från brittiskt håll kommer att upprepa sig när det blir tal om att införa en gemensam europeisk valuta. Dåvarande premiärminister Margaret Thatcher är inte övertygad om idén, och Storbritannien väljer till slut att inte införa euron – ett beslut som står sig än i dag.
2000-talet
Det interna motståndet mot EU får ett politiskt ansikte i form av brittiska populistpartiet Ukip. Partiet får ett ökande stöd i EU-valen 2004 och 2009, för att 2014 bli största brittiska parti. Frågan om ett brittiskt utträde från EU tar fart på allvar. Premiärminister David Cameron lovar att omförhandla landets förhållande till EU. Men folket vill ha omröstning.
23 juni 2016
Storbritannien folkomröstar. Valet står mellan att stanna kvar inom EU eller lämna unionen. Premiärminister David Cameron, som själv föreslagit omröstningen, väljer att avgå när det visar sig att majoriteten av de röstande vill lämna. Omvärlden reagerar med förvåning och börserna faller fritt.
13 juli 2016
Efter att ha vunnit förtroende inom konservativa Tories tar Theresa May över som premiärminister efter David Cameron. En vecka senare, under sin första officiella resa som premiärminister, besöker May Tyskland och förbundskansler Angela Merkel. Premiärministern meddelar då att någon formell ansökan om brexit blir det inte tal om förrän under 2017.
13 mars 2017
Både överhuset och underhuset i Storbritannien säger ja till att gå vidare med brexit, i enlighet med folkomröstningen föregående år. Därmed ligger vägen öppen för Theresa May att på allvar inleda utträdet för Storbritanniens räkning.
29 mars 2017
Storbritannien lämnar in ett brev till EU undertecknat av premiärminister May där hon åberopar den så kallade artikel 50 som innebär att landet påbörjar utträdet från unionen. Enligt reglerna måste landet ha lämnat EU inom två år från det att beskedet inkommer. May skriver i brevet att "vi lämnar den Europeiska unionen, men inte Europa – vi vill fortsatt vara engagerade partner och allierade med våra vänner över kontinenten".
8 juni 2017
Val i Storbritannien, sedan Theresa May 18 april utlyst nyval. Men tanken att förstärka sin position både inom landet och inför de stundande brexitförhandlingarna misslyckas och May tvingas ta hjälp av högerkonservativa nordirländska DUP för att behålla regeringsmakten. Resultatet tvingar också May att byta ut en del ministrar.
December 2017
Storbritannien och EU enas om grunderna för det som kallats ett skilsmässoavtal. Kärnfrågorna gäller vilka rättigheter som efter brexit ska gälla för EU-medborgare i Storbritannien, hur landgränsen mellan Irland och Nordirland ska skötas och hur de ekonomiska åtagandena ska ordnas.
"Jag anser att den gemensamma rapporten är i hela Storbritanniens intresse", säger Theresa May.
19 mars 2018
EU:s chefsförhandlare Michel Barnier meddelar att allt nästan är klart när det gäller avtalet om Storbritanniens utträde ur EU. Bland annat är nu frågan om en övergångsperiod fram till den 31 december 2020 avgjord, liksom frågan om framtida rättigheter för EU-medborgare i Storbritannien och vice versa.
9 juli 2018
Efter månader av förhandlingar inom det egna partiet och med EU-representanter om brexit stormar det på nytt i Mays läger. Brexitministern David Davis väljer att säga upp sig med omedelbar verkan då han inte håller med premiärministern om strategin för utträdet. Några timmar senare avgår också utrikesminister Boris Johnson, även han i protest mot Mays brexitinställning. De båda ministrarna vill se en hårdare brexit än Mays mjukare strategi.
Hård eller mjuk?
Begreppen hård och mjuk brexit har förekommit sedan den första folkomröstningen. Begreppen betyder olika saker för olika personer men generellt kan sägas att förespråkarna för en hård brexit, som Boris Johnson och David Davis, vill att Storbritannien lämnar EU mer kraftfullt än förespråkarna för en mjuk brexit. Anhängarna till den hårda sidan tycker oftast att landet ska vara fristående från EU vad gäller handel och gränser, trots geografisk närhet. Den mjuka sidan vill å sin sida att landet behåller viss fri rörlighet för folk över gränsen till EU och att handeln av varor och tjänster fortfarande sker på den europeiska marknaden, trots att man lämnar unionen.
Hur blir det då?
Det korta svaret är att ingen vet. Sedan förhandlingarna om brexit inleddes har de kantats av problem både inom EU och i Storbritannien. Möjligheten finns också att skjuta på datumet då Storbritannien måste lämna unionen, men ett sådant beslut kräver stöd av EU:s återstående 27 medlemsländer. Det råder också delade meningar kring huruvida Storbritannien skulle kunna ångra sig helt. Även ett sådant beslut kräver troligtvis stöd från de 27:s gäng.
Vad väntar nu?
Hur Theresa Mays plan verkligen ser ut väntas bli offentligt i dag. Och även om den senaste tidens inhemska politiska turbulens inte påverkar det faktum att May rent formellt inte behöver parlamentets stöd för sin plan kan det ändå sätta käppar i hjulet för henne. Överenskommelsen som EU och Storbritannien till slut behöver enas om för att göra brexit ett faktum måste nämligen klubbas i parlamentet.