"Vi skrek rätt ut när tornet exploderade"

Natalie, 39, minns fortfarande den intensiva lukten av rök och det tjocka dammet från 11 september 2001 som om det vore i går. – Jag tänkte ”nu är det krig”, säger hon.

ANNONS
|

Natalie var 24 år och hade precis tagit sin examen i sociologi vid Hunter College och bodde i Midtown East på 2nd Avenue, en bit ifrån FN-byggnaden i New York.

–Jag bodde med min rumskompis Carmen som också var arbetssökande, och just den dagen skulle hon ner till World Trade Center för att hämta en arbetssökandeblankett, berättar Natalie.

Men Carmen hade försovit sig, och medan Natalie försökte skynda på hennes rumskompis slog hon på tv:n. Nyhetskanalen Fox 5 visade ett av tornen med massiv rök pulserande ut genom fönstren.

Trodde det var en film

– Jag minns så starkt att jag trodde det var en film jag tittade på. Så jag började flippra mellan NY1 och Fox 5, och ser att det är samma inslag. Då förstod jag att det nog inte var en film, säger Natalie.

ANNONS

Samtidigt som Natalies rumskompis skyndar sig och gör sig i ordning börjar det sjunka in att det nog är något allvarligt som hänt.

– Vi står bara där framför tv:n i våra morgonrockar och tittar. Helt plötsligt exploderar det andra tornet strax efter nio. Då skrek vi bara rätt ut, säger Natalie.

Hon minns väldigt starkt att hon började skaka i hela kroppen och tänkte att hon måste ringa hem till sin familj i Sverige. Men det är svårt att komma fram och när hon väl kommer fram är det ingen som svarar.

– Mitt i allt kommer jag på att det är tidsskillnad. Men jag var så chockad att jag glömde bort det, säger hon.

I allt kaos som pågår vet Natalie inte vad hon ska göra, hur hon ska ta sig hem – om hon kan ta sig hem. Alla flygplatser har stängt och det amerikanska luftrummet likaså. Då bestämde hon och rumskompisen Carmen sig för att hjälpa till så gott de kunde.

– Vi såg på nyheterna att de ville att alla som kunde skulle donera blod. VI tog på oss kläder snabbt och tog oss ut på gatan, säger Natalie.

Tusentals donerade blod

I fickan har Natalie sitt pass. Det var hennes sätt i all panik att känna trygghet. Att veta att hon hade sitt pass med sig.

ANNONS

Utanför det närmsta sjukhuset är kön enorm med människor som också vill hjälpa till att donera blod, och sträcker sig flera hundra meter utanför sjukhusbyggnaden.

– Alla ville göra vad de kunde, och vi kunde donera blod, säger Natalie.

Natalie, hennes rumskompis Carmen och hundratals andra sattes i en aula medan de väntade på att donera blod. I rummet fanns ingen tv, men en liten radio med en bruten antenn.

– Vi ville veta vad som hände utanför, och det börjades spekulera om att ett tredje plan kapats och var på väg mot Pentagon, säger Natalie.

En kort stund senare kraschar planet in i Pentagon.

– Då blev känsla av krig ännu större, när en annan stad drabbats också, säger hon.

Samtidigt känner Natalie återigen en lättnad över att ha sitt pass i fickan.

Intensiv rök och tjockt damm

Gemenskapen som bildades i den sjukhusaulan den 11 september, var en trygghet för alla de människorna som drabbades.

– Vi var så utlämnade på något sätt, så det blev en stor gemenskap med totala främlingar. Alla var ens bror, syster, mamma eller pappa. Man hade ingenting annat just då, säger Natalie.

Efter att Natalie och hennes rumskompis donerat blod, tog de sig nedåt på gatan. Det var fullt av folk på gatorna och alla affärer var nästan länsade – människor bunkrade upp i tron om att ett krig var på väg.

ANNONS

– Vad ska vi göra? Kan vi hjälpa till? Allting var så kaosartat, minns Natalie.

De kände en stark vilja av att ta sig till platsen, dels för att se om tornen verkligen var borta och för att se om de kunde hjälpa till på något sätt. De tog sig tillbaka till lägenheten och började känna den intensiva lukten.

– Jag trodde det hade börjat brinna i vår byggnad också. Sedan såg jag stora lastbilar köra förbi fulla med tjockt damm. Lukten var så otroligt intensiv, säger Natalie.

Natalie ropade ner till en man på gatan, för att fråga om han ser någon brand i hennes hus.

– Han svarade ”det är bara rök och damm från twin towers”, säger Natalie.

Allt blev verkligt

Natalie och hennes rumskompis ville inte sitta instängda, utan promenerade ner till Union Square och möttes av hundratals människor. Folk hade lämnat blommor, foton och plakat. Någon hade skrivit med krita på marken.

– Man var så jävla rädd. Rädd att det skulle bli någon invasion eller krig. Allt medborgarna ville ha var fred, att det skulle gå lugnt till, säger Natalie.

Natalie vandrade nedåt med sin rumskompis, men kom inte längre än till China Town. Men där blev allt verkligt.

ANNONS

– Tornen var verkligen borta, vi såg dem inte. Det var bara damm och rök. Där blev allt så verkligt, säger hon.

De stannade i mörkret med alla människor, totala främlingar, och grät och bara var närvarande.

– Det var så jobbigt, jag var helt förstörd. Det var overkligt att ens tänka tanken. Det gick inte att förstå att det var sant, säger hon.

Under kvällen fortsatte nyheterna utan stopp, vilken kanal som än var på.

– Man stänger av tillslut, det är en överlevnadsinstinkt, för att klara av dagen. Man orkar inte se det. Det går inte ta in hur mycket hemskheter som helst, säger hon.

"De ska fan inte få ta min framtid ifrån mig"

Natalie vågade dock stanna kvar i New York. Hon fick ett jobb bara sex dagar efter terrorattackerna.

– Jag bestämde mig för att de ska fan inte få ta min framtid ifrån mig. Jag ska inte behöva fega ur och flytta tillbaka till Sverige, säger hon.

Den känslan delade många enligt Natalie. Att terroristerna inte skulle få ta deras frihet och vardag ifrån dem.

– Det var så vi tänkte. Nu ska vi vara starka tillsammans, vi ska klara av det här.

Och det gjorde dem, även om Natalie alltid var väldigt vaksam. Livet gick vidare, även fast gatorna patrullerades flera månader senare av tungt beväpnad polis.

ANNONS

– Man kände sig ändå lite falskt trygg, men man var alltid redo på något sätt. Om man behövde fly.

Människor kastade sig från tornen

Dagarna efter terrorattackerna beskriver Natalie som tyngda av ett konstigt lugn. Att alla okända människor blev en enhet. Man pratade med främmande människor om vad som hänt – och om det verkligen hade hänt.

– Man kan inte föreställa sig en kapning av ett stort passagerarplan och att någon flyger in det i en byggnad, säger Natalie.

Natalie minns specifikt att hon tittade på tornen på tv:n och såg saker ramla ut. Enorma mängder papper spreds i luften och föll mot marken. Men sedan såg hon. Mellan alltpapper och annat bråte som föll mot marken efter explosionen, föll människor.

– Alla människor… Det var som om någon kastade ut en skyltdocka. När jag insåg att det var människor som kastade sig ut eller föll så bara skrek jag, säger Natalie.

Tacksamhet över att vara vid liv

På årsdagen för terrorattackerna, har Natalie i 15 år följt samma tradition. Hon ringer sin gamla rumskompis Carmen och pratar om det som hände och går igenom alla känslor.

– Vi tackar varandra för att vi finns i varandras liv. Och är tacksamma över att vi är vid liv. Det är jobbigt att återuppleva, att titta på bilderna. Men det måste göras, säger hon.

ANNONS

Efter terrorattackerna tror Natalie att hon blivit mer ödmjuk och kärleksfull. Att materiella ting inte är viktiga och att det enda som spelar någon roll är de människor man bryr sig om.

Natalie flyttade tillbaka till Sverige i augusti 2002 när hennes visum gick ut, men flyttade tillbaka året efter och stannade ett år. Under det året arbetade hon som au-pair, för att 2004 flytta tillbaka till Sverige för gott.

– Livet går vidare, det måste det ju. För mig gick det bra, för tusentals andra gick det inte så bra.

ANNONS