Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det är vanligare än vad många tror med trattminörspindlar i Sydneybors trädgårdar, enligt Kane Christensen. Men spindlarna är skygga, och håller sig oftast gömda. Bild: Australian Reptile Park/TT
Det är vanligare än vad många tror med trattminörspindlar i Sydneybors trädgårdar, enligt Kane Christensen. Men spindlarna är skygga, och håller sig oftast gömda. Bild: Australian Reptile Park/TT

Uppmaningen: Fånga livsfarliga spindeln

Skulle du fånga in en livsfarlig spindel på eget bevåg? Det uppmanas australier att göra, nu när trattminörspindeln ger sig ut på jakt efter en partner.
Australierna varnas nu för djuret.

Vanligtvis håller sig den livsfarliga trattminörspindeln sig undan, men den här tiden på året ger sig hanarna ut på jakt efter honor – och kan dyka upp i bassänger, skor och klädhögar.

Det är en skräckinjagande syn när Atrax robustus – eller Sydney funnel-web spider som den kallas på engelska – lyfter sina framben och blottar tänderna.

För Kane Christensen är det däremot en vanlig dag på jobbet i Australian Reptile Park. Här utvinns nervgiftet från spindelhannarna. Deras ben är täckta av hårstrån, och om man petar på dem med en pincett ställer de sig i försvarsställning.

– Från tänderna kommer droppar av gift. Vi har en liten glaspipett med en vakuumslang längs bak och vi drar ut giftdroppen från tanden, säger han.

Varje mjölkning kan pågå i fyra–fem minuter, innan spindlarna får vila i en timme och det är dags igen. Själva giftet sänds sedan i väg till en statlig anläggning. Där sprutas det in i kaniner, som är mindre känsliga mot giftet än människor. Kaninernas immunförsvar reagerar, och den del av kaninens blod som neutraliserar giftet tas ut, renas och görs till motgift för människor.

Tiotals bits årligen

Årligen blir nämligen tiotals personer bitna av spindeln – som förutom i Sydney lever längs med östkusten upp mot delstaten Queensland. Ett bett kan vara dödligt, men sedan motgiftet introducerades 1981 har inga dödsfall registrerats.

Kane Christensen säger att spindelns nervgift påminner om det som flera av landets ormar har. I princip överstimuleras hela kroppen.

– Ett av de första symptomen – förutom att det gör riktigt ont, eftersom tänderna är väldigt långa – är att den bitne börjar få muskelspasmer och domnar i de små musklerna runt munnen, även om bettet är i tån, säger han.

Därefter kommer svettningar, dregling, rinnande näsa och att håret reser sig på kroppen.

– Det som normalt sett har dödat människor är att lungorna fylls med vätska, som kroppen inte kan göra sig av med. Så de drunknar i sina egna kroppsvätskor, säger Christensen.

Efter regn kommer …

När temperaturen stiger efter ett regnoväder på sommaren lämnar hanarna sina bon på jakt efter honor. Då dyker spindlarna upp under klädhögar, i garage, faller ner i pooler eller lägger sig tillrätta i en fuktig och varm sko.

Bitna personer som dyker upp på akutmottagningar och uppvisar symptom får motgiftet intravenöst. En tioåring som 2017 stoppade handen i en sko blev biten flera gånger av en spindel som klängde sig fast i hans finger.

– Han fick till slut tolv doser motgift, det var ett rekord, säger Kane Christensen.

Pojken kunde dagen därpå lämna sjukhuset – och spindeln i fråga togs till reptilparken för mjölkning. För att undvika nya dödsfall behöver man fortsätta att utvinna giftet och ta fram motgift.

Kan inte klättra

Australian Reptile Park uppmanar personer att fånga in spindlarna, och lämna dem till en av delstatens insamlingsplatser, vanligtvis ett djursjukhus eller veterinärklinik.

– Trattminörspindeln kan inte klättra på något med glatt yta. Så i en tillräckligt hög glasburk eller plastburk kan den inte klättra ut. Vi ber folk att fånga dem i en sådan, lägga i lite fuktig jord, och sedan ta den till en avlämningsplats.

Varje tisdag gör han den 40 mil långa rundturen. Senaste vändan samlades sex hanar, några honor och 30 spindlar av andra arter in. Varje år måste nya spindlar samlas.

– De enda vi kan använda är de fullvuxna hanarna. Och när vi slagit fast att det är en sådan är den i slutet av sin livscykel. Även under de bästa förhållandena så lever den som längst i ytterligare ett år, vanligtvis bara ett halvår. Så de som lämnas in nu kommer inte att leva samma tid nästa år, säger han.

Gustav Sjöholm/TT

När spindeln lyfter på sina framben är det fara å färde. En vuxen hanes nervgift är livsfarligt för människor. Bild: Australian Reptile Park/TT
När spindeln lyfter på sina framben är det fara å färde. En vuxen hanes nervgift är livsfarligt för människor. Bild: Australian Reptile Park/TT
Kane Christensen är spindelansvarig på Australian Reptile Park, norr om Sydney. Bild: Australian Reptile Park/TT
Kane Christensen är spindelansvarig på Australian Reptile Park, norr om Sydney. Bild: Australian Reptile Park/TT

Trattminörspindeln (Atrax robustus) lever i Sydneyområdet, och på några andra platser i delstaten New South Wales. Hanens kropp är två–tre centimeter stor, och när benen sträcks ut är den fyra–fem centimeter.

Den trivs bäst i svala och fuktiga utrymmen, som en frodig trädgård, och är normalt skygga och lever i hålor under stockar och stenar.

Hålorna är normalt som en tratt av spindelnät med två ingångar och kan vara 60 centimeter långa. Spindlarna sätter upp snubbeltrådar utanför boet. När en kackerlacka eller liknande kliver på den rusar spindeln ut och släpar in bytet i boet.

Honan är större än hanen och kan leva i över 20 år. Hon stannar oftast i sin håla under hela livet, medan hanarna under regniga och fuktiga sommardagar letar rätt på henne för parning. Honan spar sedan äggsäcken i boet tills omkring 100 små spindelungar kläcks.

Källor: Australian Reptile Park, Australian Museum.