Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ingela Landström/TT
Bild: Ingela Landström/TT

Nagorno-Karabach – en kaukasisk krutdurk

Ett vacklande eldupphör råder i Nagorno-Karabach – efter de blodigaste våldsamheterna på över 25 år.
Den historiska trätan riskerar att blossa upp i en större konflikt. Här är bakgrunden, aktörerna och de stora stötestenarna.

Ett bergsområde i Kaukasien som formellt tillhör Azerbajdzjan, men som i praktiken är en utbrytarregion under Armeniens vingar, med i huvudsak armenisk befolkning. Den självstyrande lilla bergsenklaven omges helt av Azerbajdzjan och har upp emot 150 000 invånare. Den största staden heter Stepanakert (ett armeniskt namn från Sovjettiden – Azerbajdzjan kallar staden Chankendi).

Konflikten har stora nationalistiska förtecken och bägge länderna gör historiska anspråk på området. Azerbajdzjan anser principiellt att Nagorno-Karabach är ett ockuperat område som tillhör Azerbajdzjan – vilket det också formellt gör. Armenien vill att området blir armeniskt eller åtminstone står under armeniskt inflytande och vill ta den armeniska befolkningen i försvar. Karabacherna som styr hoppas främst på självständighet och att deras självutropade statsbildning – republiken Artsach – erkänns.

Det var Sovjetledaren Josef Stalin som på 1920-talet splittrade området med administrativa och kontroversiella gränsdragningar: Nagorno-Karabach blev en del av den sovjetiska delrepubliken Azerbajdzjan precis som Nachitjevan, som än i dag är en stor azerisk enklav som omges av Armenien.

Historiskt har området i stort stått under olika stormakters kontroll. Det erövrades av kejsardömet Ryssland år 1813 och redan inom de ryska gränserna började det skava mellan kristna armenier och muslimska azerier. Vid den ryska revolutionen blev bägge länderna självständiga för en tid och började strida om var gränserna skulle dras, innan de båda kom att tas upp i Sovjetunionen.

När Sovjetunionen föll samman i början av 1990-talet och länderna blev självständiga på nytt drogs de in i ett regelrätt krig. Omkring 30 000 människor, varav en majoritet azerier, dödades och hundratusentals armenier och azerier drevs på flykt åt olika håll. En vapenvila ingicks och man påbörjade fredsförhandlingar – som ännu inte har resulterat i något avtal.

De senaste veckornas strider har varit de blodigaste sedan 1994. De inleddes i juli och tog rejäl fart i september. Länderna har anklagat varandra för att ha börjat och deras ledare har växlat ödesmättade ord om att situationen ska avgöras.

Azerbajdzjans president Ilham Aliyev har sagt att landet måste ta saken i egna händer efter många år av misslyckad diplomati.

– Det är en stor skillnad jämfört med 1990-talet, att länderna nu är rustade till tänderna. En eskalation av konflikten i dag skulle få mycket förödande konsekvenser, har Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), tidigare sagt till TT.

I bakgrunden står Ryssland och Turkiet. Ryssland har en militär pakt med Armenien och en militärbas i landet, men när också relationer till Azerbajdzjan och har sökt en medlarroll i Kaukasus som nu alltså ser ut att ha burit frukt.

Turkiet ser azerierna som ett turkiskt brödrafolk och har utlovat fullt stöd till landet. Det finns också uppgifter om att den turkiska militären har skickat rebeller från Syrien till konflikten för att bistå azerierna.

Iran, som gränsar till området i söder, har också intressen att försvara i en regional konflikt.

Förra helgen utropades eldupphör. Enligt Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov kom de där också överens om att återuppta fredsförhandlingar. Eldupphöret bröts dock vid åtskilliga tillfällen den gångna veckan och Armenien och Azerbajdzjan har beskyllt varandra för att bryta avtalet.

Under lördagen meddelade ländernas respektive utrikesministrar i ett gemensamt uttalande att de har enats om att utlysa ett vapenstillestånd. Beskedet kom efter en dödlig attack mot den azeriska staden Gjandzja och granatbeskjutning av flera orter i Nagorno-Karabach.

Trots sina skilda intressen är det enligt Jakob Hedenskog vid FOI möjligt att Ryssland och Turkiet kommer att försöka samarbeta kring konfliktlösningen på samma vis som de har gjort i Syrien, där de står på varsin sida men förhåller sig till varandra utifrån en gemensam plattform.

Även i konflikten i Libyen står Turkiet och Ryssland på varsin sida och förhåller sig till varandra, vid sidan av västmakters inflytande. Tidigare samtal har förts i den så kallade Minskgruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), där USA, Ryssland och Frankrike har lett medlingen.

Martin Mederyd Hårdh/TT