Historien rymmer varenda pandemi mänskligheten drabbats av. Från den justinianska pesten på 500-talet, till medeltidens böldpest och nutidens ebola och sars.
Historien rymmer också berättelsen om hur alla pandemier tar slut. Historiker delar in pandemiers slut i två kategorier: ett medicinskt slut, när människor helt enkelt smittas och dör i lägre grad än tidigare, och ett socialt slut, när rädslan och uppmärksamheten kring en pandemi ebbat ut.
Båda dessa typer av pandemislut leder ofrånkomligen till frågor som när, hur och för vem?
Såväl svenska som internationella medicinhistoriker berättar att det går att dra lärdomar av både digerdödens plötsliga slut, kolerans vikande spridning i Sverige och varför Bill Gates slog fast att polion var på väg att dö ut för tidigt.
Människan verkar ha en inmurad vilja att lämna pandemier bakom sig och länge var den värsta farsoten som drabbat oss, pesten på medeltiden, ifrågasatt och omdiskuterad. Inte kunde väl så många människor ha dött av något så ofarligt som en bakterie?
Vi vill inte minnas de sjukdomar vi inte kan hantera.
– Det är ärofyllt att dö i krig. Det är inte ärofyllt att dö i dysenteri. 200 000 svenska män dog för Karl XII. Nästan alla bajsade ihjäl sig i dysenteri. Dem reser man inga monument över, säger historieprofessorn Dick Harrison.
Vem bestämmer när det är slut?
Dora Vargha är medicinhistoriker vid brittiska University of Exeter. Hon har intresserat sig för polio och hur bilden av virusets slut var väldigt olika beroende vem man frågade.
– När jag pratade med folk som levde och var sjuka i polio insåg jag att jag samtidigt var omringad av affischer där kända personer som Bill Gates och andra berättade att polio nästan var utrotat. Den kontrasten var påtaglig. Det var verkligen inte slutet på sjukdomen. Så jag började fundera på vad ett slut egentligen är och vad som faktiskt händer när vi spikar ett slut på en sjukdom. Vad leder det till för konsekvenser, säger hon.
Det har hon nu skrivit en, ännu inte publicerad, avhandling om.
– Det medicinska och det sociala slutet kan vara väldigt olika och kan ske under olika tid. Mot slutet är det intressanta att vi förlorar den uppmärksamhet vi har gett till sjukdomen, eller känner att vi har erövrat pandemin. Men det behöver inte betyda att det är över, säger hon.
Dora Vargha betonar hur varje pandemi är unik, och följer inte samma mönster som de tidigare.
– Å andra sidan finns det något gemensamt hos alla pandemier. De förändrar samhällen, säger hon.
Fler än ett slut
Det är inte heller så lätt eller definitivt som att en pandemi har ett slut. Ofta har den flera. Det är fallet med polion, som fortfarande räknas som epidemisk i Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Det är fallet med HIV, som trots att den inte talas om som en pågående pandemi i Västvärlden, fortsätter att döda hundratusentals årligen.
– Ta polio som exempel. Det var en sjukdom som inte kom varje år. Folk firade att det var slut och så ”boom”, kom det tillbaka, säger Dora Vargha.
– Vissa sjukdomar, som smittkoppor, en del febrar och dysenteri till exempel, de bara fanns där. århundrade efter århundrade. De kom i sina utbrott och dödade väldigt mycket människor. En del epidemier sätter oss i chock, en del accepterar vi bara, säger Daniel Larsson, medicinhistoriker vid Göteborgs universitet.
Han har skrivit boken "Kolera – samhället, idéerna och katastrofen 1834". På omslaget syns döden pumpa upp vatten ur en brunn till en kvinna och ett barn. Den bilden säger mycket om hur farlig sjukdomen som först kom till Sverige via Göteborg i juli 1834 var.
Kolerans utbrott kan på flera sätt liknas vid coronapandemin. Den är, när den kommer till Sverige, helt ny. Den dödar många och man vet inte hur man ska hantera den. Den första vågen av kolera blir inte särskilt långvarig, men 12 500 svenskar avlider. Sedan återkommer koleran flera gånger under 1800-talet, med ett sista utbrott i Skåne 1873.
– Det strukturella arbetet i städerna med vatten och avlopp besegrar koleran. Det är inget mirakelvaccin som löser det här, säger Daniel Larsson.
Inga statyer över pandemiers offer
Finns det något historien kan lära oss om pandemiers slut är det att de aldrig går över fort. Det enda vi kan veta säkert är att, för att använda Stefan Löfvens ord, det blir ett maraton.
– Huvudfelet vi människor har gjort ända sedan pandemierna började komma på stenåldern är att vi vill lägga dem till handlingarna så fort det bara går. Så gjorde man på medeltiden och så gjorde man på 1900-talet, säger Dick Harrison.
Han är välkänd professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit böcker om det mesta, däribland digerdöden. Till skillnad från andra historiska händelser resulterar inte pandemiska slut i storartad konst som nästa generation kan skåda. Tvärtom.
– Den röda tråden är att vi vill lägga det bakom oss så fort vi kan. Vi störs något enormt över att vi inte ansvarar för vårt eget öde. Vi vill ha en bekväm historia. Och pandemier är obekväma, säger han.
– Jämför hur många monument det finns över första världskriget med hur många det finns över spanska sjukan, som dödade tiotals miljoner fler människor.
"Medicinska slut är mindre fullständiga"
Hur vi som nation och mänsklighet hanterar pandemier påverkar vilken sorts slut vi har att vänta. Caitjan Gainty är medicinhistoriker vid brittiska Kings College och berättar att ansvaret för att bekämpa pandemier inte sällan läggs på andra instanser än vården, just eftersom de är pandemier.
– Ett bra exempel på det är hur USA under Kalla kriget såg på epidemier på andra platser i världen som ett överhängande hot, på samma sätt som atombomber är ett överhängande hot. Vi är vana vid att göra den här tydliga distinktionen mellan en pandemi, där ansvaret ligger på regeringar, och vanlig sjukvård där vårdpersonal har ansvaret, även när vårdsystemen är statssponsrade, säger hon.
Så att något uppfattas som en pandemi förändrar automatiskt sättet vi hanterar den på?
– Ja, precis. En av anledningar till att vi tänker att HIV har slutat är att det inte längre är något stort problem i de flesta delar av den utvecklade världen. Men det rasar fortfarande i delar av Afrika. Så länge det inte finns innanför våra gränser så känns det inte som en pandemi, oavsett om det officiellt kallas det.
Här är känslan av att en pandemi har slutat det centrala. Ett socialt slut uppnås inte inte sällan före ett medicinskt, mycket beroende på att vi så gärna vill se ett slut så fort som möjligt. Det gör att vi anpassar vår bild av normaliteten – och kanske låter den nya sjukdomen ingå i den vardagen.
– På många sätt tror jag att det är ett effektivt sätt för oss att begripa en pandemi. Vi känner till viruset och kan förändra vårt beteende på ett sätt som gör oss mindre mottagliga för smitta, säger Caitjan Gainty.
– Medicinska slut känns mindre fullständiga. De slut där vi tvingas leva med sjukdomar och acklimatisera oss vid dem och sedan acceptera dem som en del av vår kulturella miljö, är de som vi känner oss mer bekväma med, säger hon.
Det kanske tydligaste exemplet på en pandemi som dog ut medicinskt är smittkoppor. 1980 förklarade WHO en slutgiltig seger över en av mänsklighetens värsta fiender. Smittkoppor hade utrotats och fanns nu bara kvar i laboratoriemiljö. Det var en infektionssjukdom som bara under 1900-talet tros ha dödat över 300 miljoner människor. I Sverige dog tiotusentals, kanske hundratusentals, under de mångfaldiga utbrotten under 16- och 1700-talet. Smittkoppor kom och gick, med nästan förutsägbara intervall.
– Ett område som precis hade haft ett utbrott fick inget nytt eftersom de som överlevt var immuna. Sedan går det sex-sju år och det föds nya barnkullar. De barnen är obesmittade och när de har blivit tillräckligt många kommer smittkoppsviruset som ett brev på posten, säger Daniel Larsson.
I en svensk kontext var slutet på smittkoppor inte lika definitivt, och inte heller lika medicinskt. Visserligen blir vaccin mot sjukdomen obligatoriskt 1816, men då har dödligheten i smittkoppor sedan länge börjat minska, berättar Daniel Larsson.
– Varför vet man inte. Antingen så har människan redan utvecklat någon slags naturligt immunitet, eller så har viruset blivit mindre aggressivt. Det är en förklaring som delvis landar i naturen i alla fall. Att man började vaccinera hindrar nya utbrott men faktum kvarstår: smittkopporna började minska rejält årtionden innan vi börjar vaccinera i Sverige, säger han.
Kommer i vågor
Nästan oavsett vilken pandemi man tittar på återkommer samma scenario: pandemier kommer i vågor. Spanska sjukan, till exempel, hade tre slut. Du kan med andra ord inte tillskriva pandemier ett slutdatum förrän du är långt förbi det datumet. Sjukdomar som covid-19 och spanska sjukan gör som de vill och kommer tillbaka med sin egna vind, säger Caitjan Gainty.
– Också de var osäkra på om det här var slutet eller om det var mer att vänta. Vi vet fortfarande inte. Vi är fortfarande på många sätt där vi var för hundra år sedan.
– Spanska sjukan tog två, två och ett halvt år att sluta. Det var ett långt utdragen döende av en sjukdom där vi försökte blåsa faran över så fort det bara gick, säger Dick Harrison.
Spanska sjukan kom i tre vågor över två år. I jämförelse med mänsklighetens mest omtalade farsot är det ett nästan försvinnande kort besök i människans vardag.
Digerdöden dödade minst en tredjedel av Europas befolkning när den red fram över kontinenten på svartråttornas ryggar under 1300-talet. Bilder på böldpestsjuka finns i varje svensk historiebok. Vad som inte är lika känt är att medeltidens digerdöd bara var ett första utbrott i en pandemi som fortsatte i flera hundra år.
– Den kom igen och igen och igen. Sedan går det längre tid mellan utbrotten innan det sista på 1710-talet dödar ungefär 100 000 svenskar på en befolkning av 1,3 miljoner. Det är helt andra dimensioner än det vi ser i dag, säger Daniel Larsson.
Pesten väckte mycket uppmärksamhet och samhället reagerade kraftigt. De första svenska karantänbestämmelserna kommer till exempel till under slutet av 1500-talet för att hantera pestens spridning. Men det är inte förrän ett sista utbrott 1793 sker i Skåne som man kan ringa i kyrkklockorna och konstatera att smittan är borta – även om man då inte visste att det var för gott.
– Ingen vet varför pesten slutade komma. Det enda sättet att ta reda på det är att vänta ut en ny pestepidemi och att undvika att bota folk, så får vi se vad som händer. Det är ingen som gör så. Bryter pesten ut så rusar man in och botar alla på en gång. Det finns alltså ingen möjlighet att forska om pestens epidemiologi, eftersom vi kan ta kol på den, säger Dick Harrison.
Han lyfter två hypoteser som lagts fram genom historien. Vissa har argumenterat för att det har med de svarta råttornas försvinnande att göra, men det, menar Dick Harrison, kan inte stämma eftersom det finns gott om andra gnagare att använda som färdmedel för lopporna som sprider viruset. Den andra förklaringsmodellen har hänvisat till människans hantering. Medeltida stater genomförde stenhårda karantänsbestämmelser. Det fanns kilometerbreda karantänzoner mellan länder - i syfte att stoppa spridningen av pesten. Men, smittbärande råttor bryr sig inte mycket om karantänregler och kunde fortfarande röra sig – och pesten – fritt.
– Vad man kan se är att de här utbrotten kommer med allt större mellanrum under 15- och 1600 talet. Detta tyder på att den ekologiska nischen, möjligheten att sprida den, blir svagare och svagare, säger Dick Harrison.
Pesten återvänder med ett utbrott i Kina i slutet av 1800-talet – och dyker fortfarande upp titt som tätt. Vi lever, trots att de flesta nog inte tänker på det, mitt i den tredje pestpandemin.
– Navajo-reservatet i Arizona har pest ganska ofta i och med att den finns hos präriehundar. Flår du en präriehund och slarvar lite med kniven kan du drabbas av böldpest. Under Vietnam-kriget drabbade den 6 000 amerikaner eftersom man rörde om ekologin i djunglerna. Det hade inte amerikanerna räknat med, säger Dick Harrison.
"Det kommer inte bli enkelt"
Pandemier slutar på olika sätt på olika platser. Frågan som inte går att komma ifrån är hur den här pandemin kommer att sluta.
Det enkla svaret är att ingen vet. Det något svårare svaret är att det kommer ingen veta ens när det väl är slut.
– I dag är vi fästa vid idén om att vi kan påverka framtiden och stoppa nästa våg från att hända. Vi går troligtvis mot ett kulturellt slut på den här pandemin när det nu slutligen sker. Oavsett om vi får ett effektivt vaccin kommer det här fortfarande vara något vi kommer tvingas leva med, under åtminstone de kommande fem-tio åren. Vi kanske kommer till ett slut som med HIV, där vi har lyckats skjuta bort sjukdomen utanför våra egna gränser. Det kanske fortfarande är en pandemi, men det är en pandemi någon annanstans, säger Caitjan Gainty.
Den frågan är också värd att ställa sig, både som nation och planet. När går det att säga att en pandemi är över? Är det när den inte längre finns i världsdelarna där huvudkontor, makt och pengar är samlade? Eller är det när viruset verkligen är helt utraderat, överallt?
– Eftersom vi ser på pandemier som ett nationellt säkerhetshot så jag är orolig för att vi bara kommer vara oroliga över ett virus som finns inom våra nationella gränser. Vi kan leva med det, trots att vi inte borde kunna det, så länge det stannar på andra platser, säger hon.
Och vi får inte ett slut för alla?
– Det borde inte vara så, men jag tror att det är ett troligt scenario med tanke på hur vi har hanterat pandemier de senaste åren. Att godtyckligt säga att "det här är slutet" ... om inte hela världen gör det tillsammans så blir det väldigt mycket svårare att lösa.
Kan pandemier sluta väl? Att en pandemi slutar är i sig något bra. Men det är vad slutet för med sig, och vilken typ av slut vi får, som avgör vilket svar vi kan ge den frågan.
– För att leda in oss på ett något positivare spår ... epidemier brukar sätta ljus på frågor och problem som vi vanligtvis inte tänker på eller som inte är synliga. Det viktiga är vad vi gör med de diskussionerna nu när vi ser de här problemen, att använda det som en möjligheten till förändring. Det är egentligen inte en fråga om att sluta bra ... det handlar om hur vi hanterar det komplexa sätt som pandemier slutar på, säger Dora Vargha.
Hur tror du den här pandemin slutar?
– Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har någon som helst aning. Det kommer inte bli enkelt, det är säkert.
