Utanför villan i Onsala, bara ett stenkast från havet, står segelbåten under en stor presenning som skyddar mot det karga vintervädret. Här bor Jan Mannheimer och sambon Christina Wahlström, Kicki, men också tre afghanska killar.
– I går hade vi fyra, men den ene har precis fått sin utvisning, så han har flytt från Sverige, har Jan tidigare förklarat på telefon.
Boxerhundarna Eros och Elsa bokstavligen kastar sig ut när han slår upp dörren, iförd blåställ.
– Jag håller på att renovera köket, så det är lite stökigt.
Jan och Christina har varit familjehem åt ungdomar i många år. När flyktingkrisen på allvar blossade upp under slutet av 2014 bestämde de sig för att hjälpa till. I december samma år blev 17-årige Rahman, som då redan fått sitt uppehållstillstånd, en del av familjen.
– Vi frågade om han tyckte att vi skulle ta in en till, men i nästa andetag så frågade Göteborgs stad om vi kunde ta två. Då var jag 66 år, säger Jan Mannheimer och fingrar på sin kaffekopp.
– Jag tittade på Kicki och sade att ”den ene killen är 12 år. Om han bor här till 21 så är jag 75 – kan vi ställa upp på det?”
Det kunde Kicki. Ett halvår senare hade de tre killar boendes hos sig. Jan, som är händig och jobbar med att konstruera elcentraler, byggde om halva villan till en lägenhet med två sovrum och egen toalett.
– Jag ömmar så för de här pojkarna. Många är här utan sin mamma och sina syskon och ingen bryr sig. De får inga kramar, ingen bekräftelse – de bara är, säger Kicki.
Ett halvår senare fick Jan ta fram verktygslådan igen – då kom Rahmans lillebror till Sverige. Två sovrum blev tre.
– Här bor Dawod, det rummet har vi byggt tillsammans han och jag. Vi tog en Lundqvist-bokhylla och satte en skiva på baksidan, så blev det som en vägg, säger Jan stolt och visar upp det senast tillkomna sovrummet i villan.
"Man tror ju inte det är sant"
Men vägen dit var inte helt problemfri vad gäller Dawod. Storebror Rahman följde med honom till Migrationsverket när han kom hit.
– ”Jättekäckt, han har en anhörig att bo hos, då behöver vi inte göra någonting”, tänkte nog Migrationsverket och släppte iväg dem. De trodde på allvar att en 17-årig kille från Afghanistan, som knappt pratade svenska, hade en egen villa i Onsala, säger Jan och skakar på huvudet.
Du skojar?
– Nej, de frågade inte ens oss. Jag ringde upp och ifrågasatte det och fick till svar att ”han bor hos Rahman”. Då talade jag om för dem att Rahman inte har någon egen villa. ”Nähä, har han inte det?” fick jag till svar.
Jan och Kicki hade inget emot att ta emot Dawod, men menar att förfarandet tyder på de enorma brister som finns i hanteringen hos Migrationsverket.
– Man tror ju inte det är sant, säger Jan.
Migrationsverket säger att de anvisar ensamkommande barn till kommuner, eftersom de inte ska bo på deras boenden, men kan inte uttala sig om det enskilda fallet.
– Om det finns anknytning i form av en släkting eller nära vän i en viss kommun kan vi göra en så kallad anvisningsanknytning, skriver Migrationsverkets presskommunikatör Irene Sokolow i ett mejl.
Hon skriver också att det är socialtjänsten i den aktuella kommunen som ansvarar för barnets boende och omsorg.
Jan ringde runt i en månad innan Dawod till slut fick en familjehemsplacering hos dem strax före julen 2015. Så långt var allt frid och fröjd, eller åtminstone bra, i den nybildade familjen.
Men på det politiska planet hade det hänt en hel del vid det här laget.
Tog emot 163 000 asylsökande – på ett år
Ord som kaos och kris hade blivit vardagsmat när såväl medier som makthavare beskrev flyktingsituationen i ett Sverige som bara under 2015 tog emot 163 000 asylsökande, varav mer än 35 000 ensamkommande barn och unga.
I november samma år införde regeringen tillfälliga gränskontroller i tio dagar framåt. De finns kvar än i dag. Under våren hade regeringen gett Rättsmedicinalverket i uppdrag att ta fram underlag för medicinska ålderskontroller och i januari 2016 berättade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för SVT att 80 000, eller uppemot hälften av alla de som kommit 2015, riskerade att utvisas.
Tonläget var nu ett helt annat än när Jan Mannheimer och Christina Wahlström bestämde sig för att bli familjehem åt ensamkommande från Afghanistan.
– Vi tvivlade aldrig på att de skulle få stanna, i princip alla hazarer hade ju fått göra det. De har ju blivit förföljda och mördade hur länge som helst, säger Jan Mannheimer.
– Löfven stod ju och sa att ”ni är välkomna, nu är ni trygga”. Det fanns ju inte på kartan att vi skulle kasta ut de här ungdomarna.
För drygt ett år sedan tog de emot en femte kille, Javid, som då var 15. Han skrevs till en början upp till 18 år av Migrationsverket, det motsatte sig Migrationsdomstolen som upphävde beslutet. Efter en medicinsk åldersbedömning blev han uppskriven igen – trots intyg från både skola och socialsekreterare.
– Så här ser karusellen ut – det är så befängt, säger Kicki.
"Jag går hos psykolog"
Av de sammanlagt fem killarna har två fått uppehållstillstånd, en har överklagat sitt utvisningsbeslut, en ska överklaga och en har flytt landet efter avslag på asylansökan.
– Jag vet i fan om jag hade ställt upp på detta om jag hade vetat hur det skulle bli. Jag och Kicki har fått jätteproblem i vårt förhållande, vi är ju aldrig glada. Vi vaknar med en stor sten över bröstet och somnar på kvällen med oro. Barnen och deras framtid flackar ständigt i huvudet, säger Jan.
Kicki nickar och stirrar ned i bordet.
Det har slitit hårt även på er?
– Något fruktansvärt, jag går hos psykolog. Jag är så arg hela tiden så jag vet inte var jag ska ta vägen, säger Jan.
Majoriteten av dem som inte skrivs upp i ålder får stanna, värre är det för de andra. De som bedöms vara över 18 år. Det gäller tre av de killar som Jan och Kicki tagit emot. De ställer därför upp som frivilligt familjehem numer, då man inte har rätt till familjehemsplacering efter beslut om utvisning.
– Vi kan inte slänga ut pojkar som bott hos oss i över två år, säger Kicki.
Kan ni förstå att man införde medicinska åldersbedömningar?
– Absolut, jag har tyckt i många år att man bör införa någon form av utredning eller reglering. Men som det har blivit nu, när det är så godtyckligt och rättsosäkert, det är inte värdigt, säger Kicki.
– Hade vi haft en metod som är rättssäker – då hade jag inte reagerat överhuvudtaget.
"Känner mig så totalt genomlurad"
Sveriges medicinska åldersbedömningar, som bygger på röntgen av tänder och knän, har fått utstå hård kritik av experter såväl inom som utanför landet. I januari i år anmälde centerpartisten Staffan Danielsson både migrationsminister Heléne Fritzon (S) och inrikesminister Morgan Johansson (S) till konstitutionsutskottet för att de inte stoppat åldersbedömningarna.
– Med betydande sannolikhet torde hundratals asylsökande (eller fler) ha fått avslag på sin asylansökan på grund av felaktiga åldersbedömningar från Rättsmedicinalverket, beroende på att man valt att använda en oprövad och starkt kritiserad metod, skrev han i ett pressmeddelande.
Även tidigare migrationsminister Tobias Billström (M) finns med i Danielssons KU-anmälan. Centerpartisten har också anmält Rättsmedicinalverket och Migrationsverket till Justitieombudsmannen.
Det är en dock en klen tröst för Jan Mannheimer och Christina Wahlström.
– Jag känner mig så totalt genomlurad, säger Jan och slår ut med armarna i en uppgiven gest.
Kicki får tårar i ögonen.
– Som pojkarnas svenska mamma känner man sig så otroligt maktlös, du kan inte skydda ditt barn. Det är så jävla grymt, säger hon med darr på rösten.
– Någon måste sätta stopp för det här.
