Sista striden är kommen

ANNONS
|

Någonting hände med mig när jag intervjuade Rebecca Nordström för nästan exakt två år sedan. I egenskap av inbiten Harry Potter-fantast ställde hon upp för en pratstund inför att den näst, näst sista filmen skulle gå upp på bio. "Harry Potter och Halvblodsprinsen" var den sjätte och sista rullen inför berättelsens nu aktuella, och tudelade, grand finale.

Vid tidpunkten hade jag mest reflekterat över den lille trollkarlen som någon som fanns i många människors liv, som en släkting ungefär. Existerande men någon man sällan talade om. Vem Krake är eller vilken styrka en horrokrux besitter hade jag inte den blekaste aning om.

ANNONS

Men något hände, som sagt, med mig när denna "Harryfierade" Rebecca berättade om sitt liv med Potter som följeslagare.

Även om jag i mötet med henne (några dagar innan intervjun hade hon tatuerat in just en horrokruxsymbol mellan skuldrorna) kände mig smått exkluderad från en värld som så märkbart fascinerade blev jag plötsligt förvånansvärt intresserad! Vad var det egentligen jag hade missat?

Som ni säkert förstår har jag aldrig varit en fantasytjej. Jag har oftast betackat mig för otroliga händelseförlopp, oförklarliga ljus och skrattat gott åt namn som Tumnus, Falcor och Pippin.

Jag har liksom tyckt att det har varit spännande nog att ta till mig filmberättelser byggda på vardagsrealism. Visst hade jag lite plikttroget sett HP-filmerna, en efter en, när de under min uppväxt serverats på bio, men inte alls med samma behållning som efter att Rebecca Nordström överfört Harry Potter-syndromet även till mig.

Sedan 2009 har jag sett om alla filmer. Flera gånger. Jag har upplevt nya dimensioner i historien.

Jag håller numera stenhårt på den föräldralöse grabben, som visat sig ha trollkarlskrafter som ingen annan, i kampen mot Lord Voldemort. Med behållning har jag följt honom på Hogwarts, genom vänskap, kärlek och labyrinter med dödlig utgång.

ANNONS

När det nu har blivit dags för "Dödsrelikerna del 2" (jag såg den första delen på bio två gånger) har jag redan bitit på naglarna i en månad och byggt förväntningar till bristningsgränsen.

Del två av den sista och sjunde episoden i sagan om Harry Potter premiärvisas på bio i natt. Runt om i landet har exklusiva biljetter sålts till föreställningar som startar en minut före midnatt. Så även i Halmstad, där jag bor över sommaren.

Jag är en av de lyckliga som med något sömntrötta ögon kommer att bänka mig i biosalongen klockan 23.59 och för sista gången låta mig förtrollas. Spännande!

Men snabbt föds en fråga. Vad ska hända med mig sedan? Nästa år kommer det ju inte ett nytt, gastkramande äventyr. Jag har inte längre kärleksföljetongen mellan Hermione och Ron att drömma mig bort i, jag får aldrig mer se reflektionerna i Erised-spegeln och jag får inte heller mer än en eventuell glimt av Harry Potter som vuxen. Trots att jag ju vill veta ALLT. Varje detalj.

Tur är väl att jag fortfarande har läsupplevelsen kvar.

ANNONS