Dämpad. Feddie Wadling sjunger inte längre punk och rock. Numera är det en slags vis-blues som gäller.
Dämpad. Feddie Wadling sjunger inte längre punk och rock. Numera är det en slags vis-blues som gäller.

Ljudet av ett annat hjärta

ANNONS
|

Rösten är allas främsta instrument. Det är med den och med kroppsspråket vi uttrycker oss. Det har vi gemensamt. Däremot blir inte alla sångare, och ingen sångare är som Freddie Wadling.

När kroppen har krånglat och spjärnat emot och även när orken inte funnits har Freddie Wadling ändå fortsatt sjunga. Det är många år nu som han har gjort det ihopsjunken på en stol, med käpp i hand och inte sällan med en påse pilsner vid sina fötter. Det är ju också ett slags kroppsspråk, inte minst eftersom alla vet att det länge bodde en vokal vulkan i den tunga kroppen.

ANNONS

Numera flyter lavan inte lika intensivt. Rösten som under de tidiga postpunk-åren var ett som ett blanksvart vrål har dämpats. Freddie Wadling sjunger inte rock längre, snarare en slags stillsam, göteborgsk vis-blues.

Jo, att lyssna på Freddie Wadling är ändå alltjämt att höra ljudet av ett annat slags hjärta. Ett som pumpar betydligt mörkare blod än de flesta av oss.

Det är svärtan som gör att en bittersöt schlager som Peter Himmelstrands Alla har glömt passar Freddie Wadling så fint. Textens sorg och ensamhet blir mångbottnad när Freddie sjunger.

Allra bäst är dock översättningen av Velvet Undergrounds Sunday morning. Freddie Wadling är fullt ut inspirerad, med nästan samma närvaro som förr och arrangemanget är skimrande vackert. Sångerskan Amanda Werne faller in och det är oerhört rörande när de sjunger ”bättre att öppna fönster, än att dö, allt kött är hö.”

Slowgold-sångerskan finns i bakgrunden under en stor del av skivan, ett klokt drag av producenten Sebastian Öberg. Skivan hade betydligt tamare utan henne och utan Sebastian, hämtad som han är från Wadlings vildare år när han var extra medlem i Fläskkvartetten.

Paradoxalt nog är det här en Freddie Wadling-skiva, den första, där produktionen och arrangemangen är bättre än sången. Sebastian Öberg bygger med fast men känslig hand en ljudvärld som passar Freddies stukade och dämpade röst väldigt fint.

ANNONS

Känslan är att det här är så bra det kunde bli med de givna förutsättningarna. Det är en värdig och ömsint skiva.

Jag har invändningar mot en del av låtvalen och då framförallt att Freddie gör Håkans Känn ingen sorg till någon slags pratlåt.

Möjligen en bra idé i teorin men här framhäver den Freddie Wadling som en lite knepig men väldigt gullig kepsgubbe berövad på den nerv och närvaro som varit hans främsta egenskap genom alla år. Istället förvandlas Freddie Wadling till en göteborgsk Kålle-karikatyr.

Och det är han naturligt alldeles, alldeles för bra för.

ANNONS