Klockan tickar ännu i de tomma stallarna, men samtidigt står tiden still. Britt är borta, liksom djuren, och spindelväven hänger tung från taken.
– Ja, visst är det underligt. Där borta, i den gröna plaststolen, brukade hon sitta, säger Inger och stöttar sig på sina stavar.
Vi har återvänt till Kokvinnorna, två år efter premiären. Men nu är det bara en av dem kvar.
18 februari 2011 hade "Kokvinnorna" premiär. Filmen, som handlade om de två systrarna Britt Georgsson och Inger Gustavsson från Sibbalt utanför Knäred, gjorde succé.
Hallänningarna gick man ur huse för att se den, och biograf Maxim i Laholm fick sätta in extraföreställningar gång på gång.
– Ja, det var roligt, jag fick åka till Stockholm tre gånger och bo på hotell. När vi kom till premiären stod det smörgåsar i hela korridoren på väg in till salongen. Och filmen fick en fyra i betyg, det var mer än Åsa-Nisse, säger Inger och fortsätter:
– Vi var också med på den där Kristallengalan, dokumentärklassen, men vann inte. Där inne var det plats för 1 850 personer, så trångt det var!
I filmen får vi följa Ingers och Britts gemensamma vardag. För deras liv var tätt sammanflätade, även om Inger bodde - och ännu bor - i ett hus tre kilometer från föräldrahemmet, där Britt levde ensam, svårt rörelsehindrad efter att ha blivit klämd av en ko i mitten av 1980-talet. Men filmen visar ingen landsbygdsidyll, systrarna bråkar och träter om hur gården ska skötas, men framför allt om "koernas" vara eller icke vara.
– Jag hjälpte Britt att handmjölka dem i 25 år, ofta gick jag upp med ett paket smörgåsar till henne i ryggsäcken. När jag till slut sa ifrån – doktorn förbjöd mig, jag hade fått förmaksflimmer – sa Britt att jag bara hittade på, säger Inger och skakar på huvudet.
Ständig värk
Nej, det var inte lätt för Inger, och det var inte lätt för Britt. Förutom att hon i princip gick dubbelvikt hade hon ständig värk. Men hon klagade aldrig, utan tyckte att hon hade det så bra med sina kor och katter. Och när länsstyrelsen hotade att ta kreaturen ifrån henne, skrevs de över på Inger.
- Att jag gick med på det var det dummaste jag någonsin gjort. Så mycket besvär jag fick. Och alla pengarna; hö och kraftfoder kostar tusentals kronor. Det blir mycket på ett år.
Samtidigt vet Inger att djuren var Britts allt, och när vi går in i stallarna blir hon rörd när hon ser den gröna plaststolen där hennes syster brukade sitta; timme ut och timme in, dag efter dag.
– Hon tittade på djuren, pratade med dem, lyssnade på deras mummel… Men jag är ändå glad att hon inte behövde uppleva en vinter till. Även om koerna värmde upp stallarna så var det iskallt här ute.
Sista kvällen Britt levde, den 7 april förra året, var det en av korna som hade slitit sig, och en granne kom och hjälpte henne att göra fast den. Hon sa att hon frös, men sedan gick hon in och la sig, precis som hon brukade. Nästa morgon ringde samma granne till Inger.
– Han sa "Britt har inte gått upp i dag, hon ligger dö' i sängen". Jag ringde efter min dotter Ann-Magret och åkte upp till Sibbalt. Där låg hon, stilla och fridfullt, med händerna i kors över magen. Hon hade fått somna in i sömnen, utan smärta och kamp.
– Jag hade inte så ont av att se henne, jag tror att det var högre makter som styrde över detta. Men när doktorn drog ett lakan över Britt, då grät Ann-Magret och det har jag aldrig sett förut. Men de var ju så mycket ihop här i Sibbalt när hon var liten.
Annorlunda
Redan dagen efter kördes korna till slakt och katterna avlivades, nu fanns ingen som kunde sköta om dem eller tala för deras sak.
- Jag är glad att Britt fick gå före koerna, det är jag.
Ingers liv ser helt annorlunda ut än för två år sedan. Hon är mycket friare – hon har nyligen varit hos Ann-Magret och hennes familj i Helsingborg i två veckor, det har aldrig hänt tidigare – och hon har inga körningar upp till Britt, varken med varor från affären eller nystekta pannkakor.
- Fast pannkakorna var det ingen idé att jag gjorde, när jag kom upp dagen efter hade hon gett dem till katterna. De skulle ha det bästa, hon köpte kattmat för 500 kronor i veckan, säger Inger och kan inte låta bli att le.
För samtidigt saknar hon Britt, även om systern blev alltmer "kiven" det sista året.
– Hon började sälja av vår skog i hemlighet för att kunna betala räkningarna för djuren, och hon hävdade att jag försökte sälja koerna bakom ryggen på henne. Två veckor innan hon dog låg hon på sjukhuset. Hon hade rosenfeber och doktorn ville behålla henne där. Men hon vägrade, precis som hon alltid gjort. Hon skulle hem till koerna, hon trodde att de skulle försvinna om hon inte var där.
Modern teknik
Inger är väldigt glad för att "Kokvinnorna" kom till, och hon har fortfarande kontakt med filmaren Peter Gerdehag. Han följde systrarna i nästan tre års tid och förutom alla hans bilder innehåller filmen svartvita scener från deras ungdom, fångade med den handkamera som Inger köpte när hon var 19 år.
- Tack vare Peter och SVT fick jag mina gamla filmer överförda till modern dvd, de hade varit borta annars. När jag är hos Ann-Magret och hon åker iväg och handlar, då sitter jag där och tittar på mina fastrar och mostrar och alla deras kalas… Det är roligt att se far också. Ja, tänk om man hade kunnat vrida tillbaka tiden…
För åldern börjar ta ut sin rätt även på Inger. Förutom förmaksflimret, som hålls i schack med hjälp av mediciner, är ryggen utsliten och hon har stavar när hon går utomhus i snön.
– I 27 år höll jag och min man Kurt på med pärerna. 100 ton potatis i veckan som skulle sorteras efter storlek och packas ner i lådor och köras ut till olika ställen. Doktorn säger att det inte är något att göra, ryggen är som den är.
Nya tapeter
Men Inger sitter inte overksam. Hon har anlitat en firma som röjer i skogen runt föräldrahemmet och bostadshuset renoveras. Det är inte utan stolthet som hon låser upp ytterdörren och säger att "nu är det snart lika fint som när vi växte upp".
– Se så blankt parkettgolvet är! Det är tapetserat överallt - och ett helt nytt badrum. Vi la om taket och satte in jordvärme när Britt levde, men hon tyckte det var helt onödigt. När jag sa att det var räligt här så sa hon att "det har aldrig varit grannare!". Hon ville att allt skulle vara vid det gamla.
– Som tur var hade hon bara katterna i köket och sovrummet, inte i vardagsrummet. Men ni må tro att vi hade att göra när vi skulle tömma efter henne. Hon hade sparat allt: fars kläder, veckotidningar, gummistövlar. Det var några år då hon och en väninna åkte på dans varje helg och då köpte Britt över 100 klänningar. De flesta använde hon aldrig, men hon hade alla kvar.
På vägen ut stannar Inger framför kylskåpet och tittar länge på det svartvita fotot av den unga Britt som hänger på dörren.
– Den vackraste tösen på nejderna, tänk att hon skulle gå här dubbelvikt… Hon hade en fästman i sex år, men det blev aldrig något giftermål, jag tror att det var hon som inte ville.
– Du vet, ibland går jag här och småpratar med henne. Och det är ofta jag tänker att "jag kunde ju ha hjälpt 'na ännu mer."
