På gång. Eva Jagrell och hunden Sampo går nästan dagligen längs Lagan. Eva hyllar ån, som hon ser som ett levande väsen, i sin nya diktsamling.
På gång. Eva Jagrell och hunden Sampo går nästan dagligen längs Lagan. Eva hyllar ån, som hon ser som ett levande väsen, i sin nya diktsamling.

Flödande tankar utmed en moderlig flod

När Eva Jagrell såg kungsfiskaren klack det till i henne. Hon skulle skriva en bok om Lagan. Nu, ett decennium senare, är den tryckt.

ANNONS
|

Det var hösten 2004. Eva Jagrell stod vid sitt ”hemliga ställe” intill Lagan och tänkte dystra tankar.

–Plötsligt kände jag att ”jag ska skriva”. Något dök upp från sidan. Det var en kungsfiskare. Ett sällsynt möte som kändes som en bekräftelse, säger hon.

Det blev både dikter och fotografier under året som följde. Mitt i alltihop slog stormen Gudrun till. Därav titeln på den bok hon nu givit ut: ”Året då Lagan steg”.

–Det var egentligen inte meningen att dikterna skulle ges ut. Men nu har det blivit min mest påkostade bok, säger hon.

ANNONS

Lagan betyder mycket för Eva Jagrell. Hon låter nästan religiös när hon talar om ån.

–Naturen är väl den bästa kyrkan vi har? Jag betraktar Lagan med vördnad. Den känns som en moder, Moder Lagan, på samma sätt som man säger Moder Ganges i Indien, säger hon.

–Lagan är en skatt vi har, som ger tröst och läkning. För mig är det en form av meditation att gå här längs ån.

Boken, som hon kallar ”en kärleksförklaring till Lagan”, är hennes tolfte. Den innehåller 27 dikter från Gudrun-året och nyskrivna framtidstankar kring floden genom Laholm.

Mådde du bättre efter att ha fått skriva?

–Jo, all form av skapande är ett sätt att få prata med sig själv. Jag tror att alla mina böcker har hjälpt mig, säger Eva Jagrell.

Boken släpps på lördagen.

ANNONS