Historielärd. Historikern Jens Lerbom har författat kommunens officiella historik om Knäredsfreden och kommer under året att besöka skolor i Laholms kommun för att prata om händelserna 1613.
Historielärd. Historikern Jens Lerbom har författat kommunens officiella historik om Knäredsfreden och kommer under året att besöka skolor i Laholms kommun för att prata om händelserna 1613.

400 år sedan freden i Knäred

Det lät ju så bra. Enligt fredstraktaten skulle Sverige och Danmark leva i ”ewig­warende fredh, wänschap och naboerschap”. Men det gick sådär. Freden i Knäred blev bara en parentes. – Nästan exakt 30 år senare gick svenskarna till attack igen, säger historikern Jens Lerbom.

ANNONS
|

400 år har gått sedan den svenske kungen Gustav II Adolf och danskarnas Kristian IV slöt fred i Knäred. En händelse väl värd att fira. Men samtidigt bara en i raden av freder mellan de båda arvfienderna.

Det var Kalmarkriget som fick sin ände vid gränsbäcken i Sjöared. Ett krig som Kristian IV hade startat 1611 för att krossa Sverige. Han lyckades inte, men kriget blev en tämligen stor framgång för Danmark som då var Nordens stormakt.

– Storebror anföll lillebror. Sverige var illa ute, dels hade man fått stryk av danskarna i nordiska sjuårskriget (1563–1570), dels hade man pågående konflikter i Ryssland och Polen, säger Jens Lerbom, som är historiker vid Högskolan i Halmstad.

ANNONS

När danskarna först intog fästningen i Kalmar på östkusten och senare Älvsborgs fästning på västkusten var läget prekärt för Sverige. Men den danska överlägsenheten bekymrade inte bara svenskarna.

– Omvärlden ville inte ha det här kriget. Trycket utifrån på parterna att sluta fred ökade. England hade både släktskapsintressen och handels­intressen i att kriget tog slut. Holländarna och Hansastäderna ville ha lugn i Östersjöområdet. Kriget störde deras business, säger Jens Lerbom.

– Ingen var heller intresserad av att få en stormakt i Skandinavien som kunde styra och ställa med tullar och annat. Man ville ha maktbalans. Så var det i alla de här krigen, att omvärlden försökte att balansera ut dem.

Engelske kungen Jakob I drev på hårt för en fredsförhandling. Och Kristian IV vek sig. Jens Lerbom har forskat fram att freden smögs in under mer än ett halvår.

– I danska riksarkivet har jag hittat handlingar som visar att man hade fångutväxlingar och förmöten just i Sjöared under sommaren. Det är nytt, jag kände inte till det tidigare, säger han.

– Freden var alltså på G redan på sommaren. De diskuterade hur och när de skulle träffas framöver. Det var som ett spel, allt skulle ske enligt vissa ritualer.

ANNONS

29 november 1612 stod så parterna där, på den omtalade stenbron vid riksgränsen i Sjöared. Svenskarnas mest namnkunnige förhandlare var Axel Oxenstierna och hans danske motsvarighet hette Eske Brock. Men de var långt ifrån ensamma. Stora följen deltog.

– Alltså, det var inte fem gubbar på varje sida som kom ridande. Det var eskort, betjänter, sekreterare. Bara militäreskorten var på 150 personer vardera. Det märktes i bygden när de kom, säger Jens Lerbom.

Den stora förhandlingsapparaten krävde massor med mat och dryck. Bara danskarna ska ha satt i sig 15 oxar, 9 feta svin, 22 lamm, 12 färska grisar, 7 kalvar, 135 par höns, 13 tunnor lax och 78 tunnor öl. Bönderna i trakten fick tillhandahålla kosten, även om de förvisso fick betalt.

Då var ändå inte kungarna på plats. Kristian IV följde förloppet från Halmstad och Laholm medan Gustav II Adolf höll i trådarna från Värnamo.

Svenskar, danskar och de båda medlarna som hade kommit från England förhandlade, åt och prutade med varandra i nästan en månad. Till slut kokade allt ner till hur mycket det skulle kosta svenskarna att lösa ut Älvsborgs fästning.

– Det var en ren prutning, som på en turkisk basar. Det började med 20 tunnor guld och slutade med 10 tunnor guld – en miljon riksdaler i silver.

ANNONS

En enorm uppoffring för Sverige. I dagens penningvärde rör det sig om allt från 12 till 570 miljarder kronor.

– Det beror på om man ska räkna på det rena silvervärdet eller på BNP. Det är en lek med siffror, säger Jens Lerbom.

Villkoren var hårda för Sverige. Och fredstillståndet blev kort. Var freden i Knäred då bara en parentes?

– Ja. Tvistefrågorna fanns kvar och svenskarna ville hämnas. Nästan exakt 30 år senare gick de till attack. Då hade maktbalansen börjat att tippa över till Sveriges fördel. Vid freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt, konstaterar Jens Lerbom.

Men det är ju en helt annan historia.

– Du får väl komma tillbaka och intervjua mig igen 2045, säger Lerbom.

ANNONS