Sen tog också en karl skydd i samma port. Göteborgs goa gubbar är numera mest en myt, tillverkad av de (ursprungligen brittiska) manusförfattarna till den gamla tv-serien ”Albert och Herbert”. I verkligheten är de sällsynta och borde kanske ring- och kulturmärkas. Den här karln bestod av rester av en gammal go gubbe Tämligen vitala, öldoftande och energiska rester.
Han stirrade på mig och sa, med djup övertygelse:
– Det kunde ju bara gå åt helvete!
– Verkligen? svarade jag.
Det är ett bra ord – verkligen? Det säger ingenting, men markerar att man lyssnar och önskar hjälpligt hålla igång kommunikationen.
– Ja, med en sån massa regn blev det ju bara lervälling av planen!
Av detta förstod jag att hans favoritlag i fotboll just spelat en match, och förlorat. Jag undrade vilket laget var, och mot vem de förlorat. Mitt lagoma intresse för fotboll hade svalnat på sistone, och jag var mer intresserad av att glo på friidrott. Samtidigt såg jag ju att mannen – jag döpte honom till James Joyce – sörjde sitt lags nederlag, och önskade jag skulle förena mig med honom i detta samförstånd.
Jag blir själv sådan – ty också jag heter ibland James Joyce – när jag meddelat en totalt främmande människa någon vånda jag känner. Vi är alla likadana. Vi heter alla stundtals James Joyce.
Den här karln genomskådade mig dock genast. Han kastade besviket en prövande blick på tjejen, men hennes vresiga profil fick honom att skygga, vi har alla våra rädslor; hans var tydligen kvinnorädslan. Så fick han syn på nästippen nere i barnvagnen, böjde sig fram och röt:
– Med sån jävla lervälling! Klart att det inte gick!
James Joyce? Det var – om ni råkar vara ovetande om detta – en irländsk författare, mest känd för sin experimentella roman ”Odysseus”, som handlar om vad som händer i Dublin under en enda dag; framför allt om vad som sker i några av huvudpersonernas hjärnor, vilket fyller en fet volym med häftiga kast mellan känslor, tankefragment, kättjor, minnen, drömbilder, hela den stundtals lugnt flytande, ibland hetsigt fradgande flod som ständigt rinner genom våra medvetanden.
Att säga att Joyce litterärt var först med detta är kanske att ta i – Strindberg utförde före honom en variant i sin sena roman ”Syndabocken” – men Joyce kom att göra det mest iögonfallande.
Därefter kom bland andra Samuel Beckett att använda metoden, främst i romanerna – först flödande sen alltmer åtstramat, minimalistiskt, som höll i de senare verken medvetandet på att stelna; det var som försökte han härma den trötta tankegången hos en begynnande senil eller helt enkelt oerhört gammal människa. Numera är det litterära imiterandet av våra ryckiga tankegångar – våra inre monologer – mycket vanligt. Det som tidigare var konstnärlig förnyelse har blivit rutin.
Alla går vi omkring med dessa ständigt pågående inre monologer, eller, vi pratar med oss själva, inne i huvudet. Oavbrutet, självupptaget, och med ständiga omtagningar och upprepningar.
Ett smärre kommunikationsproblem uppstår då den inre monologen oförmedlat övergår i ett yttre uttalande till en person som naturligtvis inte har en aning om vad vi just tänkt på.
– Och det var James Joyce också medveten om, meddelade jag mannen i portgången.
– Verkligen? sa han.
