Väghållningsstenen i Ekenäs, ligger och väntar på att bli lagad.
Väghållningsstenen i Ekenäs, ligger och väntar på att bli lagad. Bild: Lennart Hildingsson

Väghållningsstenarna lever farligt

Skötseln av våra vägkanter har, med rätt metoder och val av tidpunkt, skapat fristad för odlingslandskapets hotade växter. Men ibland kan man gå för hårt fram.

ANNONS
|

Som vid häradsvägen mellan Ekenäs och Skoga, intill Stora Färgensjön sydöst om Hyltebruk. Här klövs en så kallad väghållningssten mitt itu för ett antal veckor sedan när slåtteraggregatet, dragen av Trafikverkets entreprenör, passerade.

Väghållningsstenar är fornlämningar. Den är inte lika välkända milstenarna, vilka förr (och nu om man så vill) mätte sträckan man farit med häst och vagn.

– Väghållningsstenarna lever lite farligt. Men de finns också med i fornlämningsregistret, som Trafikverket använder och deras entreprenörer också borde använda, säger Lena Berglund, antikvarie vid länsstyrelsen i Halland.

Vid arbeten i landskapet är den som utför detta skyldig att orientera sig om fornlämningar som kan komma till skada. Finns ett fornminne ska man gå varsamt fram, avstå eller söka tillstånd för ingrepp. Vid skogsbruk kan man i förväg behöva anmäla exempelvis avverkning av trädbestånd. Registret som Lena Berglund nämner är offentligt och åtkomligt via Internet.

ANNONS
Lena Berglund, antikvarie på länsstyrelsen i Halland, överväger att starta ett projekt kring vården av väghållningsstenar.
Lena Berglund, antikvarie på länsstyrelsen i Halland, överväger att starta ett projekt kring vården av väghållningsstenar. Bild: Anna Tallborn/arkiv

Stenen som skadats var för sitt slag normalstor: en dryg halvmeter hög och decimetern tjock. På framsidan finns en svårtydd inskription, med ordet ”...EKNÄS...” mitt i, vilket berättar att byn Ekenäs ansvar och underhåll av vägen en gång i tiden sträckt sig hit.

– Vi kommer att låta laga den, limma ihop den. Men inte nu under vintern. Det är lämpligare att vi väntar till våren, berättar Lena Berglund.

Tillsammans med Trafikverket har länsstyrelsen haft ett program som gäller varsamhet om milstenar. Den har resulterat i skötselplaner, i huvudsak om hur gräs och annat ska klippas runt om.

Händelsen i Ekenäs får Lena Berglund att fundera vidare:

– Vi har faktiskt redan talat om att gå vidare, med väghållningsstenar, säger hon. Det kommer kanske att bli ett projekt.

Medvetenheten om att vägkanterna, detta gäller allt från motortrafikleder ned till mindre byvägar, i många fall hyser ovanlig växter har resulterat i projekt och arbeten som gått under beteckningen ”artrik vägkant”.

Speciellt artrika och värdefulla sådana har märkts ut och finns också i ett - även det offentligt - register. Dessa vägkanter slås av på höstkanten, i regel inte tidigare, för att växterna ska hinna fröa av sig och artprakten får möjlighet att leva vidare.

ANNONS

Enligt Lena Berglund har detta inte inneburit att vägkanter slås oftare eller att fler kanter än förut utsätts för slåtter.

– De artrika vägkanterna innebär istället att man slår under en viss tid, som är lämpligare, säger hon. Trafikverket slår gräs och sly längs vägarna ändå.

Väghållarsten

En bit in på 1600-talet beslöt Axel Oxenstierna, rikskansler för vårt land, att länens vägar på ett organiserat sätt skulle hållas farbara året om och underhållas.

Dekretet föll ned på bönderna som fick det lokala vägnätet uppdelat mellan sig.

Skyldigheten att märka upp vägsträckorna med ”märken” kom dock först så sent som 1891, även om väghållningsstenar satts upp tidigare.

Stenarna markerade var den enskilda bondens ansvar tog slut, och nästas tog vid, med gårdarnas namn inristade.

De tjänade inte enbart som mått för väghållarbonden. Den som passerade trakten med vagn, som ansåg att vägen var allt för dålig, kunde läsa av stenarna och rapportera sina iakttagelser till landshövdingen.

ANNONS