De åtta personerna som kommit till Mikael och Inger Sjöholm på Charlottenlund gårdshotell har kommit från olika platser i Ukraina. Några är från Kharkiv, några från Kiev och några har flytt från Irpin. Milena och hennes familj flydde från Kharkiv, som var en av de städer dit kriget kom först.
– Första dagarna var det svårt. Vi var rädda att inte kunna ta oss till nästa stad. Det var trafikstockning, vi stannade i över fyra timmar vid ett stopp. Det tog oss sju dagar att ta oss till Lviv, det ska vanligtvis ta en dag. Det var soldater vid vägspärrar som kontrollerade bilarna och personerna, berättar hon.
LÄS MER:Mikael tar emot åtta ukrainska flyktingar i Charlottenlund
”Chockade när vi kom över gränsen”
Efter det tog de sig in i Polen och Krakow, men när de hörde talas om bussarna till Sverige blev nästa anhalt Warsawa. Därifrån avgick bussresan som så småningom tog dem till Långaryd.
– Vi visste inte att folk skulle hjälpa oss. Vi blev chockade när vi korsade gränsen till Polen, det var så många som hjälpte oss.
Vad tänkte ni när ni kom till Sverige?
– Första tanken var ”Var är butikerna?” Jag fick veta att affären ligger långt borta. Det skulle vara svårt att ta sig till butikerna. Men för första gången är vi på en trygg plats. Det är bra här och vi får den hjälp vi behöver, säger Milena.
Oroliga för vad de som är kvar
Hemma i Kharkiv studerade Milena arkitektur och design, men hur det blir med det nu vet hon inte. Hon har dessutom sett bilder hemifrån som visar att universitetet hon studerar vid stod i lågor.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag frågade mina lärare om alla mina dokument finns kvar. Det är bilder på krig, stadskärnan är förstörd och man kan inte gå dit. Jag är rädd att jag behöver göra om saker i skolan, säger hon.
Självklart går många av tankarna i nuläget till hemlandet. Män mellan 18 och 60 får inte lämna landet under kriget och Milena har kontakt med pappan som är kvar i Ukraina.
– Vi har pappor, kusiner och bröder kvar där. Det är samma för alla, alla har någon de känner som är kvar.
LÄS MER:Öppet hus och konsert ska ge stöd åt det ukrainska folket
En familj flydde redan 2014 – flyr igen
Under samtalet visar de åtta flyktingarna upp bilder från hemstäderna som har bombats sönder i olika attacker. De vittnar om hur ryska soldater skjutit mot civila samt skyddsrum och andra icke-militära mål.
– Vi är rädda för vad som kan hända. Vi ringer till olika vänner, jag skickade meddelanden till min pappa som är nära gränsen. Han sa att han aldrig kommer att fly, säger hon.
Bland de andra finns också Yana, som redan fått fly kriget en gång tidigare. Hon är uppvuxen i Donbass och när kriget inleddes där 2014 flydde familjen till Irpin. Nu har de tvingats fly igen.
– Så vi är flyktingar för andra gången. Det är jobbigt. När vi flydde Donbass var det en väldigt svår tid. Vi förväntade oss inte att människor världen över skulle hjälpa oss.
”Det är som ett tecken från ovan”
Även om mycket såklart är jobbigt och oron ständigt är närvarande, vittnar de om allt bra som hänt och all hjälp de fått.
– Många hjälper till och gör det de kan. Polisen och militären vi mötte ville göra oss glada och de gav oss äpplen och annan mat, säger Milena.
Milenas mamma Tania vill rikta ett stort tack till alla de som hjälpt Ukraina på olika sätt i kriget.
– Det är som ett tecken från ovan. Alla ukrainare är väldigt tacksamma över länderna som hjälper till och ger skydd. Vi vill bara jobba och bo när vi är här. Vi vill inte ha krig, vi vill bara ha fred och ett säkert hem, säger Tania.
LÄS MER OM KRIGET I UKRAINA:
