I det stora hela är Fabian Andersson som vilken tioåring som helst; han spelar tv-spel med den yngre brodern, besitter ett jävlar anamma och blir smått irriterad när hunden Hero för tredje gången är på väg att gå ur bild när vi ska fota till artikeln.
Det som skiljer honom från andra barn är i stället det faktum att han föddes med spastisk cerebral pares, vilket är en livslång funktionsnedsättning som påverkar rörelseförmågan.
– Fabian fick sin diagnos när han var 18 månader. Innan dess levde vi ett vanligt bebisliv, så när vi fick reda på det vändes hela världen uppochner, berättar mamma Ida Andersson.
Efter chocken
När chocken efter beskedet hade lagt sig och stormen ebbat ut återupptog familjen tankarna från tiden före sonens födsel.
– Vi ville ha hund innan Fabian föddes, så varför skulle vi inte ha det nu? Detsamma gällde syskon, så varför skulle vi inte ha det nu?
Sagt och gjort – numera är familjen en lillebror och två hundar rikare. Familjens första hund på senare år - den svarta labradoren Hero - är emellertid mer än en vanlig familjehund.
– Så småningom förstod vi att det hade hade varit bra med en assistanshund till Fabian, varpå jag tänkte: ”Det ska vi nog kunna ordna.”
En förlängd arm
I stället för att införskaffa en grundutbildad servicehund beslutade sig Ida för att själv ta sig an uppgiften att utbilda Hero.
– För att kunna göra det läste jag till hundtränare. Nu när han är examinerad fungerar han som Fabians förlängda arm samtidigt som han utgör en motivation för Fabian att ta sig ut, säger Ida.
Rent konkret innebär det att Hero släcker och tänder lampor, hämtar saker, hejar på medan Fabian tränar och hjälper till vid insomning, för att nämna några exempel.
När Fabian själv får frågan om vad som är det bästa med Hero svarar han likt mamma Ida:
– Det bästa är att han hjälper mig med viktiga saker i vardagen.
Vill hjälpa andra
Kort efter det att Ida hade tagit sig an utmaningen att utbilda sin första - men kanske inte enda - servicehund började omgivningen vakna till liv. Många fascinerades av det samspel som först växte fram mellan Ida och Hero – och sedermera även mellan Fabian och Hero.
– Jag fick många förfrågningar om att träna andras hundar, men jag hade varken tid eller ork att göra det. Det var då jag bestämde mig för att läsa till hundinstruktör, berättar Ida och fortsätter:
– Som hundinstruktör tränar jag inte hunden, utan jag anordnar valp- och allmänlydnadskurser där jag tränar ägaren så att ägaren kan träna sin hund. Min inställning är att det inte behöver vara så mycket prestige i hundträning, utan det viktigaste är relationen mellan ägare och hund.
Vad betyder kurserna för dig?
– Att jobba heltid som undersköterska och samtidigt ha två barn där den ene har personlig assistans i hemmet kan stundtals vara påfrestande. Att få komma ut och umgås med hundarna är mitt andrum, säger hon.
Idas tips till andra hundägare
• Det hunden gör ofta blir den bra på, vilket gäller såväl bra som mindre bra beteenden. Om hunden ofta biter sönder skorna i hallen kommer den att bli bra på det. För att undvika det bör du ta bort skorna och erbjuda något annat i stället.
• Planera för att göra det enkelt för hunden att göra rätt. Om det gäller hundmöten kan du på förhand ta ut avståndet till den andra hunden och därmed göra det enklare för din egen hund att passera.
• Ta inte alltid striden! Många tenderar att ta onödiga konflikter med sina hundar.
• Unna dig själv och din hund att göra något tillsammans. Det stärker ert band och gör vardagen roligare. Försök hitta en aktivitet som aktiverar båda två, till exempel en kurs.
