Bortgången ledde Marina Andersson till landet

Marina och maken planerade att flytta från huset i Halmstad till en lägenhet. Men på dagen när huset lades ut till försäljning dog maken.
– Då hade jag redan bestämt att jag ville flytta till landet i stället, säger Marina Andersson.

ANNONS
|

De flesta tonårsföräldrar som får frågan om deras barn ska behöva ändra på sig för att bli älskade svarar vanemässigt: ”Nej, du ska inte behöva anpassa dig efter någon. Du förtjänar att älskas för den du är.” Samtidigt torde de flesta vuxna vara medvetna om att det inte är hela sanningen. Allt mänskligt umgänge kräver nämligen ett visst mått av anpassning.

För Marina Andersson var en del av anpassningen till maken Jörgen att bo kvar i stan.

– Som barn bodde jag på landet i Finland. Jag har alltid velat flytta ut till landet igen, men Jörgen trodde att han skulle få lappsjuka av det, berättar Marina.

ANNONS

I december 2014 kom det svåra beskedet att Jörgen hade insjuknat i elakartad leukemi, och upptäckten följdes av en rad olika behandlingar.

– Mellan varven var han riktigt dålig, och under tiden som han var som sjukast hann jag begrava honom ett antal gånger. Någonstans där tror jag att jag bestämde mig för att om han dör så flyttar jag, säger Marina.

I maj 2017, bara två månader efter makens död, styrde hon flyttlasset mot landet och den sommarstuga – vilken är belägen i Färda utanför Unnaryd – som paret redan hade älskat i närmare 30 år.

– Jörgen var ofta här som barn eftersom hans farbror hade en gård en bit bort. För att familjen skulle ha kvar en koppling till platsen styckades fastigheten av så att vi kunde bygga en stuga här, berättar Marina och fortsätter:

– Tanken var att vi bara skulle vara här om somrarna, men vi var här mycket mer än vad vi först trodde att vi skulle vara. Både vi och barnen tyckte om att åka ut hit.

Har flytten gjort det enklare för dig att hantera Jörgens bortgång?

– Visst kan det ha varit så, men jag har inte tänkt på det så. Eftersom han var sjuk under en lång tid hann jag bearbeta en stor del av sorgen medan han fortfarande levde.

ANNONS

Sedan Marina flyttade ut på landet har mycket gjorts om i den röda lilla stugan som inledningsvis saknade såväl uterum som badrum.

– Jag har tänkt att det är bättre att bränna pengarna på det jag vill ha, så får jag väl suga på tummarna sen, säger Marina med ett skratt, varpå hon tillägger:

– Så var det med uterummet där jag köpte fönsterpartier hela vägen runt. Jag ville verkligen ha en kamin där i hörnet som jag kan elda i medan snön faller utanför.

Trots att Marina numera är permanent bosatt i stugan är hon fortfarande mån om sommarstugekänslan. När stugan byggdes var hon osäker på hur en tapet skulle stå sig om strömmen gick och det blev för kallt, varför det beslutades att det i stället skulle sättas upp pärlspont. Många år och trender senare står hon fast vid att pärlsponten ska vara kvar i oförändrat skick.

– En del vänner tycker att jag borde måla pärlsponten vit, men jag gillar att det är mörkt.

Ytterligare något som Marina står fast vid är sin inställning till en eventuell diskmaskin.

– När vi byggde stugan hade jag ett krav, och det var att ha ett fönster ovanför diskhon så att jag skulle kunna diska med utsikt över sjön. När jag gjorde om köket fick jag frågan om jag inte skulle sätta in en diskmaskin, men det ville jag inte. Jag vill kunna stå och filosofera medan jag diskar.

ANNONS

Det faktum att Marina under årens lopp har tillbringat mycket av sin fritid i stugan har oundvikligen lett till att stugan har kommit att förknippas med helg och ledighet. Att flytta till sin favoritplats skulle kunna leda till att de tidigare associationerna sakteligen byts ut mot tankar kopplade till vardag och tristess – men så verkar det inte ha blivit för Marina.

– Det är så skönt här. Jag vet inte alltid varför, utan det bara är så. Jag kan inte tänka mig att flytta någon annanstans. Dessutom har jag ett tolv kvadratmeter stort badrum utan tröskel så att jag kommer in i duschen med min framtida rullator, säger hon som om hon fortfarande vore nykär i stugan.

Att Marina sedan två år tillbaka är pensionär innebär också att det inte finns någon risk att hon tar med sig stressen efter en lång arbetsdag hem. I stället får stugan lov att vara en lugn oas.

– Jag går upp när jag vill och gör vad jag vill när jag vill. Även om det alltid finns saker att göra så finns det ingen stress och inga måsten, säger Marina.

Att Marina är bra på att sysselsätta sig är tydligt – på köksbordet skymtas ett nästan färdiglöst korsord, bredvid fåtöljen i uterummet ligger ett par garnnystan i väntan på nästa lediga stund och i trädgården frodas odlingarna. När Marina senare leder mig runt mellan tillbyggen och utedass berättar hon om avslutade och planerade projekt, vilka är av såväl nytänkande som bibehållande karaktär.

ANNONS

– Har man falu rödfärg behöver man måla om ganska ofta, säger hon och skrattar.

Den glädje som Marina utstrålar får mig så småningom att fråga om hon ångrar att hon inte flyttade tidigare, varpå hon svarar:

– Nej. Hade Jörgen levt hade vi aldrig flyttat hit. Hans bortgång var det som gjorde att jag flyttade hit permanent, så jag kan inte ångra att jag inte flyttade tidigare.

Samtidigt som de orden uttalas sprids en lättnad i luften. Kanske är det så att det som en människa väljer att göra när hon främst har sig själv att förhålla sig till inte alltid betyder att hon ångrar de anpassningar som gjordes i samråd med någon annan.

ANNONS