– När man ser omfattningen av vad som hänt kan man känna frustration över att det inte går att göra mer; man vill göra allt för alla, men det går ju inte, säger Lina Gustin när Hallandsposten får kontakt med henne via mobiltelefon.
Det är tidig morgon i Haiti när Lina Gustin ringer upp. Tillsammans med några kolleger är hon just på väg att sätta sig i bilen för ett nytt pass på sjukvårdskliniken.
– Vi bor i ett hus strax utanför Port-au-Prince. I mitt rum är vi fem personer som sover i omgångar på madrasser på golvet, men vi har i alla fall någonstans att ta vägen.
Från bostaden är det en halvtimmes bilresa till slumområdet Cité Soleil och Choscal-sjukhuset, där Lina Gustin är placerad.
– Man ser många totalförstörda hus längs vägen och lite här och där har folk satt upp plastbitar och skynken i träden för att få tak över huvudet.
Haitis regering uppger att omkring 200000 människor kan ha blivit skadade i skalvet den 12 januari och en miljon är hemlösa. Omkring två miljoner haitier beräknas vara beroende av livsmedelsbistånd. Enbart i Port-au-Prince har enligt FN mellan 500000 och 700000 människor blivit hemlösa. Antalet dödsoffer är fortfarande oklart – men man räknar med minst 75000.
Eftersom transportflygplanet som Lina Gustin och resten av teamet kom med tvingades landa i Dominikanska republiken, på den östra delen av ön Hispaniola, fick sjukvårdspersonalen ta sig landvägen till Haiti och kunde då konstatera att förödelsen är stor på många andra håll i landet.
Men det var först i tisdags när Lina Gustins första arbetspass på Choscal började som följderna av jordbävningen stod klar.
– Patienterna är allt från små ettåringar till åldringar och de har alla råkat ut för något sorts trauma. Det är många öppna frakturer och väldigt mycket amputationer.
Totalt har Läkare utan gränser 700 hjälparbetare på Haiti. Redan har över 5 000 skadade människor behandlats och över 900 kirurgiska ingrepp har utförts under ofta mycket svåra förhållanden.
Köerna utanför det tiotal sjukhus där Läkare utan gränser är aktiva ringlar sig långa.
– Vi behandlar mellan 150 och 200 människor per dag och mycket av vårt arbete sker tillsammans med den lokala personalen, säger Lina Gustin.
Eftersom Läkare utan gränser sedan 19 år tillbaka driver tre akutsjukhus i det även sedan tidigare mycket fattiga landet kom hjälparbetet igång snabbt.
– Det är därför det är så viktigt att det kontinuerligt kommer in bidrag till oss. Pengar som inte är öronmärkta till ett speciellt land eller en händelse gör att vi kan skicka ut personal direkt när något inträffar.
Sedan operationssalen började fungera på Choscal har hundratals operationer utförts. Många som grävts fram ur rasmassorna riskerar att dö på grund av krosskador. ”Crush syndrome” är ett tillstånd där förstörd muskelmassa frigör gifter i blodomloppet, vilket kan leda till döden på grund av leverkollaps. Dialysutrustning är avgörande för att hålla dessa patienter vid liv, enligt Läkare utan gränsers hemsida.
– Det är klart att man påverkas av vad man ser. Jag behandlar en liten flicka på tre, fyra år. Hennes ena fot är svårt skadad och vi försöker stoppa infektionen med antibiotika, men i går hade hon hög feber och det är tveksamt om vi klarar att rädda foten. Bredvid flickan ligger dessutom hennes lillebror, som är amputerad högt upp på ena benet, säger Lina Gustin och fortsätter:
– Eftersom jag har en dotter på 1,5 år hemma i Halmstad känns det extra jobbigt när barn är drabbade och jag tror inte att jag klarar av att tänka på just de två barnen för mycket.
I veckan har Haiti drabbats av flera efterskalv och så sent som i onsdags inträffade ett kraftigare med epicentrum sex mil sydväst om Port-au-Prince. Händelsen utlöste ny panik, men inga större skador har rapporterats.
– De flesta skalven pågår bara i några sekunder. Men vid något tillfälle har det varit så att golvet gungat, säger Lina Gustin som trots allt känner sig någorlunda trygg:
– Vi följer de säkerhetsregler som Läkare utan gränser har och jag känner mig inte direkt rädd. Det är klart att man har mardrömmar ibland och sover oroligt vissa nätter, men vi pratar med varandra i teamet om våra upplevelser.
Riktigt hur länge hon stannar är oklart, men det kan dröja mellan två och fem veckor innan Lina Gustin återser sin dotter och sambon i Halmstad.
– Även om situationen kan vara påfrestande för oss som kommer hit är det inget mot hur det är för den lokala personalen. De har i princip jobbat dygnet runt sedan den första jordbävningen och många har fått sina hem förstörda och har anhöriga som omkommit.
– Men mycket av känslorna efter upplevelserna kommer först när man är hemma i vardagen igen, säger Lina Gustin som jobbat med att hjälpa människor under liknande insatser, bland annat i Afrika.
cDe flesta skalven pågår bara i några sekunder. Men vid något tillfälle har det varit så att golvet gungat .
LINA GUSTIN, sjuksköterska
