Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Urban Nilsson fick hjärtstopp efter dyket i Grötvik

Änglar finns, men de är förklädda till vanliga människor.
Det är amatördykaren Urban Nilsson övertygad om sedan att hans hjärta stannat efter ett dyk i Grötvik. Hade det inte varit för att folk omkring honom var så rådiga hade han inte levt i dag.

”Så här trött har jag aldrig varit efter att ha burit upp mina grejer.” Det är det sista Urban Nilsson kommer ihåg att han sa till sina kamrater efter dyket. Sedan minns han inget förrän han vaknade på akuten.

När torsdagen den 13 augusti grydde hade Urban inte minsta föraning om vad som skulle hända den här dagen. Han var pigg och i god form och hans hjärta slog sin vanliga, trygga rytm.

– Vi var ett gäng från Grötviks dykklubb som skulle göra ett dyk på vårt ”husrev” i havet utanför Grötvik. Det är inget märkvärdigt. Jag är ofta den som guidar när vi dyker där.

Larmade RS Grötvik om hjärtstartare

Vädret var bra och dyket i sig var inte särskilt tungt. Ändå kände sig Urban obegripligt trött när de kom upp igen med all utrustning. Strax därefter såg hans dykkamrater Nils-Erik Jönsson och Jesper Jönsson Löf hur han föll ihop.

Urban har fått vet att de genast började ge honom hjärt- och lungräddning.

En person som satt på klipporna en bit bort såg vad som hände. Han sprang bort till Sjöräddningsstationen RS Grötvik och ropade att det behövdes en hjärtstartare.

Anders Lindvall som var i frivilligtjänst hos sjöräddarna förstod genast att läget var akut:

– En av våra sjöräddare sprang bort till olycksplatsen och hjälpte till med HLR medan en annan skyndade till räddningsbåten där vi har utrustningen, säger han och tystnar ett ögonblick.

– Det var en himla tur att räddningsfartyget låg i hamn. Hade det varit till sjöss hade inte hjärtstartaren funnits i Grötvik.

När sjöräddaren Svein Egil Husevik anlände med hjärtstartaren hade flera personer samlats kring Urban för att hjälpa till. Hjärtstartaren kopplades snabbt upp och gav instruktioner om vad som skulle göras härnäst.

– När den sa att det krävdes en defibrillering rådde det ingen som helst tvekan om hur akut situationen var, säger Anders Lindvall.

Hjärtstartaren ville ha en andra defibrillering

Alla var i spänd tystnad när elchocken gavs. Madeleine Norryd från sjöräddningen letade efter Urbans puls.

Det fanns ingen.

– Tiden kröp fram medan vi fortsatte med inblås och bröstkompressioner i väntan på hjärtstartarens nästa bud, berättar Anders Lindvall.

Nu dök ytterligare en person upp på platsen och erbjöd sig att hjälpa till. Det var Magnus Rydberg från Räddningstjänsten i Halmstad som var i Grötvik privat i det fina vädret.

– Det var väldigt skönt att han kom. Det är tungt att ge HLR och det var ju en stor anspänning dessutom, säger Anders Lindvall.

Så småningom gav hjärtstartaren klartecken till en andra defibrillering. Den här gången lyckades det. Någon ropade att det fanns puls, först vid halsen och därefter vid handleden.

Sedan slog Urban upp ögonen.

– Det är svårt att beskriva hur det kändes. Vi blev så starkt berörda, säger Anders Lindvall och det hörs på hans röst hur tagen han är vid minnet.

Någon frågade Urban hur han mådde och han kunde till och med svara. ”Det känns bättre nu.”

Själv har Urban inga minnen av det som hände i Grötvik. Allt är borta tills han vaknade på akuten. I en vecka fick han stanna på sjukhuset och genomgå en mängd olika undersökningar. Han har fått en pacemaker inopererad, en så kallad ICD, som ska elchocka hans hjärta om det stannar igen.

Lång mental resa kvar

När Hallandsposten träffar honom i villan i Trönninge har det gått drygt två veckor sedan han segnade ner. Solen värmer i uterummet och familjens svartvita katt slöar i en stol. Några skrapsår i ansiktet och ett ärr över bröstet där pacemakern nu bor är det enda i Urbans yttre som minner om det som hänt.

– Fysiskt har jag återhämtat mig rätt väl, men mentalt har jag en lång resa kvar. Jag har tagit hjälp av sjukhusets kurator för jag är medveten om att jag kommer att krascha ibland. Men det finns ju näsdukar...

Pusselbitarna om vad som egentligen hände den där dagen i Grötvik har börjat falla på plats för honom. Flera av dem som kom till hans räddning har hjälpt till att fylla i luckorna. Han har pratat mycket med dykvännerna och han har också besökt sjöräddarna i Grötvik.

– Det har varit väldigt värdefullt att få en bild av vad som hände för att kunna bearbeta det och få ett avstamp. Men... Hur tackar man personer som har räddat ens liv? säger han.

Även sjöräddarna från RS Grötvik är tacksamma över att ha fått träffa Urban och höra hur det har gått.

– För flera av oss var det här första gången som någon i så svår nöd överlevde. Vi sjöräddare jobbar ju helt ideellt och en lycklig utgång betyder mycket. Det ger en boost att fortsätta hålla på med det vi gör, säger Anders Lindvall.

Någon förklaring till Urbans hjärtstopp har läkarna inte kunnat hitta. Ärftliga faktorer gjorde att han fick en en hjärtinfarkt för två år sedan. Då fick han genomgå en bypass-operation. Men det som hände nu ska inte vara relaterat till hans tidigare hjärthistoria.

– Sedan bypass-operationen har jag i princip kunnat leva som vanligt. Jag har gjort åtskilliga dyk. Men nu får jag inte dyka mer, säger Urban.

Han är glad över att han har sin familj som hjälper och stöttar. De är förstås också djupt påverkade av det som hänt. Över hur nära de varit att förlora honom.

– Jag och familjen är så tacksamma över alla goda omständigheter den där dagen. Att folk omkring mig vågade agera och att de kunde HLR. Att det fanns en hjärtstartare. Att inga felparkerade bilar hindrade ambulansen...

Urban ler.

– Många har sagt att jag hade änglavakt, och det stämmer. Änglar finns, men de är förklädda till vanliga människor.

Fler nyheter om Halmstad hittar du här

Superlokalt – här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här