Tre generationer Bergman hyllar kvinnodagen

Vi träffas i Ingers och maken Ingvars lägenhet i centrala Halmstad. Barnbarnet Sara, Toves dotter, är ute på en Asienresa men deltar i intervjun via Facebook. ”För mig handlar kvinnodagen om att hylla det kön som vanligtvis får mindre plats, både i media och i vanliga livet”, skriver hon.

Jämställdhetsfrågan får också snabbt ett historiskt perspektiv när Inger börjar berätta:

– Som jag minns det så har intresset för kvinnofrågor gått i olika vågor. Under 1970-talet handlade mycket om kvinnans sexualitet och rätten till abort, men under andra världskriget så var det så mycket annat att tänka på. Samtidigt var det kriget som gjorde att kvinnor blev efterfrågade som arbetskraft. Både min mamma och mormor började sy och laga uniformer på regementet i Umeå.

Mormor Hanna hade då redan tidigare stuckit ut hakan genom att vara ogift och mamma Naima tog så småningom det då ovanliga beslutet att lämna sin man.

– När mamma skiljde sig från pappa fanns det folk som slutade prata med henne. Både mamma och mormor gjorde mig medveten om olika kvinnofrågor och värdet av att ha en utbildning och ett jobb, säger Inger.

Tove, som är heltidspolitiker och bland annat ordförande i barn- och ungdomsnämnden, nickar instämmande, men beskriver en utveckling som oroar henne:

– Det är förstås positivt att flickor fått en självklar möjlighet att utbilda sig, men just nu ser vi en trend där många pojkar väljer bort utbildning och prioriterar annat. Det är inte heller bra.

– Men ändå är det pojkarna som får de mest välbetalda jobben, konstaterar Inger.

– Ja, än så länge, svarar Tove, men jag tycker det märks en stor skillnad inom många yrken. Förr var det till exempel mest män som jobbade på byggnadskontoret, men nu är det många unga kvinnor som arbetar med planfrågor. Det ska bli spännande att se hur det kommer att påverka stadens utveckling.

Vi släpper in Sara i samtalet:Vad tror du är den viktigaste förändringen sedan din farmor och mormor var unga?

– Att vi som kvinnor kan välja vad vi vill göra och inte måste vara hemma och ta hand om hus och familj. Vi har fått mer att säga till om och får höras mer. Hade jag varit ung på 1940-talet så hade jag nog upprörts över att inte fler kvinnor visade sitt missnöje, svarar hon.

Inger flikar in att barnomsorgen spelat en avgörande roll för kvinnors möjligheter att arbeta och bli självständiga.

– När min farmor arbetade så fick hon låsa in barnen och gömma tändstickorna. Och jag upptäckte själv att det inte var så lätt att kombinera arbete och familj. Det var en grannfru som räddade mig och hjälpte till och passade barnen.

Sara konstaterar att mycket har blivit bättre, men säger samtidigt att hon faktiskt inte tycker att hon behandlas på samma sätt som män, att hon känner att hon måste bevisa att hon kan göra olika saker. Det gör Tove lite förvånad.

– Jag upplever Sara som självsäker och att hon tar plats på ett positivt sätt, men det har kanske med åldern att göra. Man bemöts på ett annat sätt när man är ung.

– Ja, och när man blir gammal så får man en slags immunitet, säger Inger. I dag upplever jag inte att jag behandlas annorlunda än män.

Du Tove har ju den unika erfarenheten av att både ha blivit bemött som man och som kvinna. Märker du någon skillnad?

– Jag tror jag hade upplevt en större skillnad om jag varit yngre. Jag hade nog också behövt flytta till en annan plats, där man inte känner till min bakgrund. Det har hänt att jag verkligen känt mig sedd som kvinna, men oftast vet jag inte riktigt hur andra tänker om mig.

Är det i huvudsak männen som står i vägen för ett mer jämställt samhälle, eller har kvinnorna också del i det?

– Kvinnor kan definitivt vara hindrande mot varandra, men jag tror främst de hindrar sig själva genom att inte tro att de kan eller vågar. Under mina år som politiker så upplevde jag faktiskt att det var andra kvinnor som puttade fram mig och uppmuntrade mig att ta olika uppdrag, säger Inger.

– Vi tjejer borde oftare stötta och uppmuntra varandra till att ta mer plats och våga göra det vi vill, även om det inte anses ”kvinnligt”, instämmer Sara och tillägger:

– För mig handlar jämställdhet inte bara om skillnader mellan könen utan om att alla ska ha samma rättigheter oavsett könsidentitet, etnicitet, sexuell läggning och religion.

Inger drar sig till minnes en internationell kvinnokonferens som hon deltog i på 1980-talet och där det redan då uppstod en hetsig diskussion kring om slöjan var ett uttryck för mannens förtryck. Vi konstaterar att debatten lever vidare.

– Jag tycker faktiskt inte vi ska vara så högljudda kring detta, utan minnas vår egen historia. Min mormor bar alltid sjal och jag är uppfostrad med att inte vara barhuvad i kyrkan. Innebär det att jag är förtryckt? Nej, jag tror förtryck ser ut på ett annat sätt, säger hon.

– Man kan också vända på det: Känner alla som inte bär slöja att de äger sitt eget liv? Är det så enkelt? funderar Tove.

Vem bär ansvaret för att samhället ska bli mer jämställt?

– Jag tycker det börjar i hemmet. Det är föräldrarna som bär ansvaret för att uppfostra sina barn, men sedan är det fler som kan hjälpa till, exempelvis skolan, säger Inger.

– Jag tror mycket handlar om hur förskolan och skolan agerar. Det finns studier som visar att personalen kommunicerar mer med flickor än med pojkar och det gäller att se sådana mönster och vara medveten om hur de påverkar. Jag har själv en son och en dotter och har försökt att behandla dem lika, säger Tove.

Vilken tycker ni är den viktigaste jämställdhetsfrågan i dag?

– För mig är det kvinnans rätt till sin egen kropp. Jag blir orolig när man nu börjar diskutera abortfrågan igen och när jag ser på utvecklingen i USA. Våld mot kvinnor och kvinnors löner är också viktiga frågor, säger Inger.

– Och jag svarar våldtäktskulturen, säger Sara. Det är fortfarande alltför vanligt att man lägger mer skuld på offret än på förövaren, vilket för mig är helt sjukt. Det allra viktigaste är att arbeta förebyggande, så att antalet våldtäkter och övergrepp minskar.

– För mig är nog den allra viktigaste frågan att kvinnor ska ha halva makten, säger Tove. Det gäller här i Sverige, men även i ett globalt sammanhang. I längden tror jag att det är helt avgörande. Då skulle vi få in fler perspektiv och fler erfarenheter och det skulle gynna de beslut som fattas. Sedan handlar det förstås inte bara om andelen män och kvinnor, utan om vilka män och vilka kvinnor som får makt. Det behövs fler bra förebilder.

Är din mamma en förebild för dig, Tove?

– Ja, när det handlar om att visa att kvinnor kan och vill ta plats, så är hon det. Men även Sara är en förebild för mig. Hon är självständig, stark och modig.

Yvonne Persson