Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

"Sjukdomen får inte ta över livet”

Typ 1 diabetes är en dramatisk, kronisk sjukdom. Men trots att Cornelia bara var 2 år när hon drabbades har hennes familj vägrat låta sjukdomen ta kommandot.

Det är en morgontrött liten dam som ligger och gonar sig i sängen när HP dyker upp. Mamma Isabella fixar frukost samtidigt som Cornelia spelar på telefonen. 
När mackorna är fixade och saften upphälld är det dax att kolla sockret.
– Jag vet inte varför men hon har legat högt i natt så då kan hon inte dricka mjölk, därför får hon light saft, säger Isabella Cronqvist.
Eftersom blodsockervärdet varit oförklarligt högt väljer Isabell att byta pumpnål till insulinpumpen, allt för att säkerställa att det så livsnödvändiga insulinet faktiskt skjuts in i Cornelias lilla kropp.
– Man vet ju aldrig om det hänt något med nålen, den kan ha böjts eller vad som helst. Och om hon ligger högt på dagis och de inte får ner hennes socker måste jag åka och hämta henne. 


Cornelia själv lyfter snällt upp tröjan och verkar inte nämnvärt besvärad av nålbytet.
– Det gör inte ont, det känns bara lite som när man tar ett stick i fingret eller så, säger hon bara för att i nästa sekund ägna händelserna på telefonen hela sin uppmärksamhet. 
Nu har familjen levt med Cornelias diabetes i snart tre och ett halvt år. År då livet gått både upp och ned. 
– Det gick ju från att ha varit en vanlig kväll till att ha fått ett besked om en allvarlig kronisk sjukdom på typ tio minuter, det var helt overkligt, säger Isabella.
Hon berättar att både hon och Cornelias pappa misstänkte att något var fel eftersom Cornelia plötsligt började dricka massvis samtidigt som hon kissade kopiösa mängder. 
– Men samtidigt, det här var i april och det var rätt varmt, så först tänkte man ju att det kunde handla om det, säger Isabella.
När hon själv var på vårdcentralen i ett helt annat ärende passade hon på att berätta om sina misstankar, men de avfärdades snabbt med att hon bara var en orolig mamma. Men något blodprov hann hon aldrig lämna, redan samma kväll förstod både hon och Isabells pappa att något var allvarligt fel. Cornelia slök först en hel flaska välling bara för att ögonblicket efter be om mer vatten.
– Hon bara fortsatte be om mer vatten. Och det kändes tydligt att det inte var normala mängder för ett så litet barn.
De åkte direkt till akuten och snart förstod Isabell att hennes lilla tjej var riktigt illa däran. Och en kort stund senare fick de veta att det hon led av var diabetes. En kronisk sjukdom som kräver ständig koll och kontroll. 
– Det var ju självklart inte roligt. Men samtidigt kände jag att har man klarat att bli förälder när man var 15 då klarar man vad som helst.
För att leva med ett så litet barn med diabetes måste man skapa en tillvaro med tydliga rutiner och ständig framförhållning. Man måste kolla blodsockervärden, många, många gånger på ett dygn. Man måste hålla koll på vad barnet äter, man måste försöka parera matmängd, aktivitetsnivå och stress med den mängd insulin som ges. Ett ständigt räknande och funderande. Men trots det är det långtifrån säkert att de doser som ges blir rätt.
– Ingen dag är den andra lik, så man kan aldrig utgå ifrån att det som funkade i går kommer att funka i dag, säger Isabella.
Isabella berättar att hon bollat skola, körkortsplugg, jobb och föräldraskap innan sjukdomen. Men efter sjukdomsbeskedet kunde hon bara fokusera på Cornelia och hennes mående. Hon kollade blodsocker och räknade insulinmängd, hon räknade insulinmängd och kollade blodsocker. 
Ett ständigt arbete. Dygnet runt. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Är blodsockret för högt på natten måste det korrigeras med extra insulin. Är det däremot för lågt, ja då är det druvsocker eller något annat att äta som gäller. Vad klockan är spelar ingen roll. 
– Cornelias värden har hela tiden varit väldigt ojämna så hon kan pendla upp och ned väldigt fort.
Och då kan man aldrig slappna av. Det gäller att ständigt ha ett vakande öga. Alltid försöka förekomma. Extra svårt blir det vid infektioner. Dels för att barnen ofta tappar matlusten då, men också för att infektionen i sig gör att mängden insulin som går åt förändras.
– I början låg vi inne nästan en gång i månaden för att det hänt något som gjorde att vi inte kunde kontrollera henne hemma.
Mardrömmen är förstås magsjuka. 
– Då är det mer eller mindre bara att packa och åka in direkt, det är nästan omöjligt att klara hemma på egen hand. 
För att minska blodsockersvängningarna fick de så småningom en pump som doserar hennes långtidsverkande insulin jämnare över dygnet samtidigt som man har möjlighet att ge mindre doser i taget. Och då blev Cornelia sakta men säkert bättre. Ända tills hon började krampa. 
– Det är så hemskt att se henne. Hela ansiktet blir helt förvridet det är som en helt annan person.
Under en period drabbades hon av flera täta kramper. Adrenalinpåslag, massor av oro och ambulansfärd i ilfart in till sjukhuset. Man gjorde ett par undersökningar av hjärnan men kunde egentligen inte hitta några fel. Till slut insåg man att hon är ovanligt krampkänslig helt enkelt. 
– Det var väldigt jobbigt eftersom hon kan få kramp utan att vara jätte-jätte låg.
Men nu, det senaste halvåret eller så har allt stabiliserat sig. Cornelia har bara behövt någon enstaka sjukhusvistelse.
Och tack vare en ny, smartare pump som själv känner av och larmar när Cornelia är för hög eller för låg samtidigt som den också då stryper det långtidsverkande insulinet har vardagen underlättats ordentligt. Både för Cornelia som slipper många av sticken i fingret och för hennes föräldrar som nu kan slappna av lite mer. 
– Förr kunde det vara kanske 15 stick på ett dygn, nu är det två per dygn om inget oförutsett inträffar.
Men inte bara det, i och med att apparaten larmar när något är på väg åt fel håll har också nattsömnen förbättrats radikalt.
– Nu ställer jag faktiskt inte klockan varje natt om hon ligger bra och det inte verkar vara något på gång. Både hon och jag behöver vår sömn, säger Isabella.


Både hon och Cornelia verkar ha ett ganska avslappnat förhållande till sjukdomen. Cornelia vet liksom ingenting annat, hon skuttar till synes helt obekymrat runt med sin pump. Och Isabella är fast besluten att fortsätta leva trots sjukdomen. Hon har inte lagt om kosten fullständigt till exempel. Cornelia får fortfarande äta det hon åt tidigare. Bara inte lika ofta och i mindre mängder. Lördagsgodis går bra, lite kakor och godis någon gång likaså. 
– Så länge hennes långtidsvärden ligger bra vill inte jag ta ifrån henne att vara som alla andra barn. Det enda jag har tagit bort är söta drycker.
På samma sätt resonerar de på förskolan. Cornelia går i en vanlig förskolegrupp på en vanlig förskola, men hon har en resurs som alltid har ett extra öga på henne. 
– Men vi är väldigt noga med att hon ska få vara med och leka till exempel. Så måste de ta ett blodsocker då vill vi att de försöker göra det i leken så att hon inte blir avbruten mer än hon måste.
– Vi försöker hela tiden tänka att vi ska leva så vanligt det går. Sjukdomen får inte ta över livet. 

Fler nyheter om Halmstad hittar du här

Superlokalt – här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här