Sara är skild sedan några år tillbaka. Hon lever utan mannen som präglat hela hennes vuxna liv. Men såren i själen värker ännu.
Hon har bara kunnat återgå till jobbet på deltid. Det går långsamt, men hon tar hela tiden små steg med bestämd riktning mot det som de allra flesta kallar ett normalt liv.
– Vi blev ett par väldigt snabbt. Vi träffades en tid efter att jag slutat gymnasiet. Det var strax före jul, jag åkte hem till honom och efter det bodde vi ihop, berättar Sara.
Hon heter egentligen något annat, men vågar inte framträda med sitt eget namn.
Mannen hade varit gift tidigare, exet var ”dum i huvudet” och de hade väldigt lite kontakt trots att de hade ett barn tillsammans.
– Han hade slagit henne en gång. Det var en engångshändelse, berättade han. Efter att han blivit ”otroligt provocerad”.
Antalet anmälningar ökade
Under pandeminåret 2020 såg flera myndigheter oberoende av varandra hur risken för våld i hemmet ökade. Ett samhälle i kris, ekonomisk press och ångest för situationen var bidragande orsaker.
När Jämställdhetsmyndigheten gjorde en tidig summering över 2020 syntes redan i bland annat Brottsförebyggande rådets halvårsstatistik för 2020 att antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor ökade med fyra procent jämfört med året innan. Enligt Socialstyrelsen ökade orosanmälningarna om barn som far illa med fem procent under pandemin i 56 undersökta kommuner. Knappt 2 av 10 anmälningar var relaterade till våld i nära relation, våld mot barn eller barn som bevittnat våld i nära relation.
Var svartsjuk på läroböckerna
Åter till Sara, som tidigt matades med mannens berättelser och trodde till sist att hans ex hade förtjänat slaget. I efterhand förvånas hon över hur lätt hon manipulerades. Det han berättade var lätt att tro på. Sara var ung och hade inga förhållanden bakom sig.
Hon slutade gå ensam på stan, mannen skulle följa med. Hon skaffade inga nya vänner, fick inte motionera och formades efter manens önskemål.
– När jag började studera på universitet blev det jättemycket tjafs för att jag behövde vara med på föreläsningar. Han var svartsjuk på mina böcker och kunde inte kontrollera mig när jag var iväg, fortsätter Sara, som ändå lyckades ta en examen.
Många år senare hade maken misshandlat en granne som han retat sig på, bråkat med hennes kolleger och styrde förhållandet med järnhand. Sara mådde dåligt och ville skiljas.
”Jag skulle hålla käften”
– Då sade han att han skulle döda barnen och sedan sig själv. Jag lämnade inte honom, sammanfattar hon kort.
Mannens dominans hårdnade. Från att ha legat på en nivå där han tjatade sig till sex förekom det nu regelrätta våldtäkter. Sara var desperat och anklagade maken, öppet, inför barnen, för sin psykiska ohälsa.
Det blev inte bättre.
– Han ville ”diskutera”, jag skulle hålla käften. Men det brast den kvällen. Jag sade ifrån. Det slutade med att jag misshandlades brutalt. Jag gapade och skrek och hoppades att någon granne skulle höra. Jag trodde han skulle slå ihjäl mig.
Den kvällen kom polisen till deras bostad. Det var första gången Sara ringt polisen. Dagen efter berättade hon allt för sin arbetsgivare. Senare samma dag tog socialtjänsten kontakt. Barnen och Sara flyttades till skyddat boende. Sara följde med.
– Den situationen var helt ny mark för mig.
WHO rapporterade tidigt under pandemin att samtal till hjälplinjer ökat med 60 procent i Europa redan under våren 2020. Enligt uppgifter från UN Women har vissa länder sett en femfaldig ökning av samtal till hjälplinjer för partnervåld sedan nedstängningen.
Drog hela lasset själv
Saras exman anhölls, men släpptes snart. Sara blev handlingsförlamad av chocken, fick ett skyddande kontaktförbud. Men snart hade mannen tagit sig tillbaka in i barnens liv.
– Han började styra och ställa igen, genom dem, summerar Sara utan att lämna ut några detaljer om barnen. Ett av barnen började förändras i beteendet, ställa frågor om min ekonomi och liknande. Det andra barnet kom plötsligt och ville pussa mig på samma sätt som min exman brukade göra.
Sara beskriver att hon ”dragit hela lasset själv” när de gäller ansvaret för barnen. Nu valde ena barnet att bo hos pappan och började förändras. Till och med skolan såg förändringen.
Hon berättar om hur mannen begränsat henne, format barnen med sitt kontrollbehov och misstänker till och med att han utsatt barnen för övergrepp. När han drog igång en vårdnadstvist orkade Sara inte stå upp med full kraft.
– Han hade alltid varit ointresserad av barnen egentligen. Nu tog ena barnet avstånd från mig och det slutade med att domstolen dömde att vi skulle ha ensam vårdnad om varsitt barn. Det motiverades inte närmare, min advokat häpnade. Han hade aldrig tidigare varit med om en dom som så uppenbart saknade motivering till beslutet. Hur kan en instans i samhället godkänna att placera ett brottsoffer hos förövaren? Barn som bevittnat att mamman misshandlas av pappan är brottsoffer, både enligt Socialtjänstlagen och enligt Brottsoffermyndigheten, som beviljat barnen brottsofferersättning.
– Jag överklagade, men fick inget prövningstillstånd.
”Håll dig lugn”
Tiden som följde skapade svårigheter i kommunikationen kring barnens skolgång. Sara försökte få kontakt med barnet som bor hos pappan, bland annat vid besök på skolan efter skoldagens slut. Hon skrev brev, men barnet tog avstånd.
– Någon vecka senare fick jag tillträdesförbud till skolan. Rektor ansåg att jag störde och gjorde senare också en orosanmälan, säger hon och funderar vidare:
– Min uppfattning, som offer, som den svaga parten, är jag lättare att avfärda och i stället tar man parti för den starke för att själv slippa hamna i problem. Det känns som att det är så överallt, att det är viktigare att gärningsmannens integritet inte kränks än att ta hand om det som brottsoffret berättar om. Som när jag bad om att mitt barn skulle få känna trygghet på skolan och jag fick besked att skolan ska neutral och inte kan hindra någon från att komma dit.
Hon berättar om hur hon fick rådet av sitt ombud vid en förhandling i domstolen att ”hålla sig lugn” och att inte ge intryck av att vara stridbar eller bli upprörd.
– För då var det risk för att det skulle kunna se ut som att det fanns fog för att exmannen tappade humöret och gav mig stryk, fick jag höra. Det är absurt, att jag skulle behöva agera känslokall som en robot.
Dödligt våld mot kvinnor oförändrat
En sista koppling till brottsstatistik visar enligt Brottsförebyggandet rådet att det dödliga våldet mot kvinnor var oförändrat under 2020. Sammanlagt konstaterades 124 fall, vilket var en ökning med 13 fall jämfört med året före. 99 av dem gällde män och pojkar. 25 fall, vilket var samma siffra som året före, gällde kvinnor och flickor.
Långt efter separationen upplevde Sara att exmannen fortfarande dök upp på olika ställen där Sara befann sig. Hon råddes av polisen att anmäla varje tillfälle, men senare slog det tillbaka mot henne, att hon anmält exmannen gång på gång.
– Jag kunde inte hantera det, att han dök upp. Jag frös och flydde. Men senare användes det mot mig vid förhandlingar om vårdnaden.
Sara konstaterar att när hon summerar allt är det hon som stämplas, att man inte vill ha med henne att göra. Ändå är det exmannen som varit våldsam och hotfull och dömts för brott.
Hon kämpar för att kunna återgå till arbetet, men klarar alltså bara av att jobba deltid. Sara känner stort stöd från arbetsgivaren som låter återgången ta tid.
– Om man lägger all skit som min exman utsatt mig för i ena vågskålen väger det ändå lätt om man jämför det med att mista sitt barn.
En befrielse att inte behöva vara rädd
I väntan på det äldsta barnets myndighetsdag skickar hon julkort och födelsedagshälsningar, utan att få någon återkoppling alls. Tomheten gnager i henne, men hon hoppas att barnet som valt att bo hos pappan är berett att återuppta kontakten längre fram.
Du beskriver att du blev personlighetsförändrad i relationen med din exman. Känner du att du är på väg att hitta dig själv igen?
– Ja, det gör jag. Jag börjar mer och mer kunna lägga skulden där den hör hemma. Det är han som har gjort fel. Vi levde ihop i över 25 år. Jag kan så klart inte gå tillbaka till den jag var innan vi träffades, då var jag tonåring. Men jag får stegvis upptäcka och återerövra vem jag vill vara. Det är en befrielse att inte behöva vara rädd hela tiden, men rädslan kommer aldrig att försvinna. Han har hotat att döda mig om jag lämnar honom. Och det har jag ju gjort.
