Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/28

Omtalad halländsk pilot får egen låt i Norge

En gång i tiden var denne pilot så omtalad att hans dödskrasch blev förstasidesstoff i både norska och svenska tidningar. Hans begravning i Harplinge filmades och visades på landets biografer.
Och nu, 100 år senare, har ett norskt rockband till och med gjort en låt och en video om flygarlöjtnanten från Fjelldalens slott.

I våra dagar är det svårt att föreställa sig vilken beundran och fascination folk i flygets barndom kände för piloter – eller aviatörer, som de ursprungligen kallades.

Men när man sätter sig in i berättelsen om en av landets flygpionjärer, Gustaf von Segebaden – som föddes på Fjelldalens slott utanför Halmstad i januari 1890 och sedan mars 1921 ligger begravd i Harplinge – får man i alla fall ett hum om det.

Ta bara en sådan sak som att hans lik efter haveriet i Oslo fick en egen, vitmålad och kransdekorerad järnvägsvagn, för transporten tillbaka till Sverige.

Och att nyheter kring hans död och begravning placerades högst upp på Hallandspostens förstasida fyra dagar under en och samma vecka.

Kungliga kondoleanser

Eller att såväl det svenska som det norska kungahuset skickade kondoleanser.

Samt att Svensk Bio filmade processionen när hans kista fördes med häst och vagn till Harplinge kyrka, så att journalfilmen kunde visas runt om i landet veckan efter.

I den hundra år gamla journalfilmen kan man se hur Gustaf von Segebadens kista fördes från Fjelldalens slott till Harplinge kyrka.
I den hundra år gamla journalfilmen kan man se hur Gustaf von Segebadens kista fördes från Fjelldalens slott till Harplinge kyrka.

Men innan vi kommer fram till hans stora minnessten i Norge och låten ”Loytnant von Segebadens fly”, som en norsk rockgrupp precis gjort – och berättar storyn om den 13-årige pojken som blev traumatiserad efter att ha bevittnat dödskraschen – tar vi så klart allt från början.

Och vi börjar just på Fjelldalens slott.

Ann och Dag von Segebaden försöker tyda skrivstilen på baksidan av ett foto från aviatören Gustaf von Segebadens tid. Hans pojkrum finns efter mer än ett sekel kvar på slottet – och är ett av elva rum som hyrs ut vid tillställningar som bröllop och liknande. Bild: Jari Välitalo
Ann och Dag von Segebaden försöker tyda skrivstilen på baksidan av ett foto från aviatören Gustaf von Segebadens tid. Hans pojkrum finns efter mer än ett sekel kvar på slottet – och är ett av elva rum som hyrs ut vid tillställningar som bröllop och liknande. Bild: Jari Välitalo

Vi tas emot av Gustafs lillebror Bertils barnbarn, Dag von Segebaden, som driver slottet ihop med sin fru Ann.

Pojkrummet är kvar

– Här har vi hans pojkrum, berättar Dag när vi traskat två trappor upp i den 1 350 kvadratmeter stora byggnaden.

Gustaf von Segebaden var först kavalleriofficer innan han skaffade flygcertifikat – eller aviatördiplom, som det hette på den tiden.
Gustaf von Segebaden var först kavalleriofficer innan han skaffade flygcertifikat – eller aviatördiplom, som det hette på den tiden.

På väggen hänger flera porträtt av Gustaf. På ett, under hans gevär, har han en massa skyttemedaljer. På ett annat är han iklädd officersuniform.

Tyska ess som idoler

– De där fotografierna föreställer hans idoler, förklarar Dag och pekar på de preussiska flygarna Oswald Boelcke och Manfred von Richthofen, den sistnämnde mer känd som Röde baronen. Dessa tyskar lyckades skjuta ner 40 respektive 80 motståndarplan under första världskriget, innan de själva dog i strid.

Idolerna Gustaf von Segebaden (fotot i mitten) hade som ung var tyska flygaress som Manfred von Richthofen (till vänster) och Oswald Boelcke (till höger). De hänger fortfarande i hans rum. Bild: Jari Välitalo
Idolerna Gustaf von Segebaden (fotot i mitten) hade som ung var tyska flygaress som Manfred von Richthofen (till vänster) och Oswald Boelcke (till höger). De hänger fortfarande i hans rum. Bild: Jari Välitalo

Medan Ann och Dag bjuder på fika läser vi igenom såväl gamla exemplar av Hallandsposten som minnesanteckningar som Gustafs bror Ragnar skrev ner 1970.

Av dessa kan vi utläsa att Gustaf tog studentexamen vid Halmstads läroverk 1908, för att direkt därefter ge sig in på den militära banan. 1910 var han färdig officer vid Livregementets husarer i Skövde.

Kallades Gösta

– Jag har fått höra många historier om Gustaf under min uppväxt, men man har då alltid pratat om honom som Gösta för att kunna skilja honom åt från sin far – som ju även han hette Gustaf, säger Dag och berättar att hans omtalade släkting bland annat blev känd som en av Sveriges mest framgångsrika kapplöpningsryttare.

Dag von Segebaden pekar ut aviatören Gustaf von Segebaden, som var hans farfars storebror, på ett av de gamla familjefotona som hänger på slottet. Bild: Jari Välitalo
Dag von Segebaden pekar ut aviatören Gustaf von Segebaden, som var hans farfars storebror, på ett av de gamla familjefotona som hänger på slottet. Bild: Jari Välitalo

Men trots att Gustaf var arméofficer fastnade han tidigt för flygandets konst. Han påverkades bland annat av att ha bevittnat de första flygningarna i Halmstad, som skedde 1912 och 1913. I de fallen startade och landade planen intill Galgberget, på I 16:s övningsfält vid skjutbanan.

Lärde sig flyga i England

Problemet för Gustaf var dock att det då fanns så få svenskar som kunde något om hur man flyger. Sverige fick sin första aviatör 1910 och den andre 1911.

Gustaf reste därför till England för att utbilda sig till flygare 1913. Vid återkomsten till Sverige fick han svenskt aviatördiplom nummer 16 utfärdat till sig av Svenska Aeronautiska Sällskapet.

Gustaf von Segebaden är nummer två från vänster på detta foto av sex militära flygare framför ett monoplan och ett triplan på Malmen 1918. Bild: Ur Flygvapenmuseums bildarkiv
Gustaf von Segebaden är nummer två från vänster på detta foto av sex militära flygare framför ett monoplan och ett triplan på Malmen 1918. Bild: Ur Flygvapenmuseums bildarkiv

1914 – samma år som första världskriget bröt ut och involverade de flesta länderna i Europa, men där de skandinaviska stod utanför – utnämndes Gustaf till löjtnant.

Under det ohyggliga världskriget stupade miljoner på slagfält och i skyttegravar, men det var också en tid där man började använda sig av flygplan i militära syften. Först handlade det om spaningsflyg – och efter hand fälldes också bomber i mindre skala – men framför allt blev det ett genombrott för små, så kallade jaktplan som skulle skjuta ner fiendens plan eller spaningsballonger.

Blev arméflygare

Efter kriget blev Gustaf en av dem som drev på för att Sverige skulle skaffa ett flygvapen, så som Storbritannien gjort med sitt RAF.

Inte förrän 1926 fick Sverige ett självständigt flygvapen, men sedan 1913 hade armén viss flygverksamhet på Malmen utanför Linköping.

Gustaf blev tidigt en av flygarna där, men under de första åren fanns det inte några stridsflygplan att försvara landet med, bara övningsplan.

I denna Fokker D VII, som flugits av Hermann Göring, slog Gustaf von Segebaden svenskt höjdrekord.
I denna Fokker D VII, som flugits av Hermann Göring, slog Gustaf von Segebaden svenskt höjdrekord.

Efter att det tyska flygaresset Hermann Göring (senare befälhavare för Luftwaffe och Hitlers ställföreträdare) varit på Malmen 1919 och demonstrerat ett av tyskarnas plan från kriget, en Fokker D VII, köptes i alla fall det exemplaret till arméflyget. Gustaf slog senare svenskt höjdrekord med det när han i juni 1920 lyckades stiga 6 900 meter upp i luften på 48 minuter.

– Vad jag förstått låg de ofta på gränsen när de pressade sina plan till det yttersta, konstaterar Dag.

Överlevde flera haverier

En titt i haveriarkiven visar att Gustaf till en början hade turen på sin sida. I juni 1919 var han med om ett haveri. Han flög då ett stort, tyskt bombplan som byggts om till passagerarplan – och drabbades av isbildning i förgasaren. Trots att planet hamnade med nosen i marken överlevde både han och de tre andra ombord eftersom det inte hann så högt upp i luften.

I flygets barndom hände många olyckor. Gustaf von Segebaden var med om flera haverier före sin slutliga krasch. Här har han fått is i förgasaren på en AEG GV, som fortfarande har tyskt kamouflagemönster från första världskriget.
I flygets barndom hände många olyckor. Gustaf von Segebaden var med om flera haverier före sin slutliga krasch. Här har han fått is i förgasaren på en AEG GV, som fortfarande har tyskt kamouflagemönster från första världskriget.

I september samma år var det dags igen. Gustaf var då med om en krasch med ett tvåsitsigt spaningsplan, efter att ha fått motorstopp i starten – men båda ombord klarade sig.

Landets första jaktplan

Till sist fick i alla fall Sverige sina 20 första jaktplan. De köptes in med hjälp av gåvor och transporterades i augusti 1920 till Malmen per järnväg. Det handlade om så kallade Phönixjagare, biplan från Österrike. Passande nog fick de beteckningen J1, enligt ett system som senare följts av bland annat J29 Tunnan och J35 Draken.

I dag finns det ett bevarat exemplar av Sveriges första jaktplan, som fick beteckningen J1. Denna så kallade Phönixjagare kan beskådas på Flygvapenmuseum i Malmslätt utanför Linköping. Bild: Stefan Kalm/Flygvapenmuseum
I dag finns det ett bevarat exemplar av Sveriges första jaktplan, som fick beteckningen J1. Denna så kallade Phönixjagare kan beskådas på Flygvapenmuseum i Malmslätt utanför Linköping. Bild: Stefan Kalm/Flygvapenmuseum

Den första J1:an som kom fram provflögs av Gustaf von Segebaden, som var chefspilot vid det så kallade Flygkompaniets jagaravdelning – med uppgift att bygga upp ett svenskt jaktflyg.

Olycksplanet

Han var välbekant med flygplanstypen eftersom en begagnad sådan redan tidigare köpts in och mer eller mindre blivit hans personliga plan. Denna ”Ur–Phönix” hade siffrorna 935 på sidan av flygplanskroppen – och var det olycksplan som Gustaf senare förolyckades i när vingarna bröts av.

Det här tidningsfotot ska föreställa Gustaf von Segebaden framför sin Phönixjagare.
Det här tidningsfotot ska föreställa Gustaf von Segebaden framför sin Phönixjagare.

Olyckan inträffade söndagen den 6 mars 1921 på flygfältet Bygdö, på en halvö i västra utkanten av Oslo – eller Kristiania, som staden hette på den tiden.

Hallandspostens förstasida dagen efter toppades med rubriken ”Den djärve Hallandsflygaren von Segebaden förolyckad”.

Nyheten om Gustaf von Segebadens dödsolycka var så kallat vänsterkryss på ettan – det vill säga den viktigaste nyheten på förstasidan – i Hallandsposten dagen efter.
Nyheten om Gustaf von Segebadens dödsolycka var så kallat vänsterkryss på ettan – det vill säga den viktigaste nyheten på förstasidan – i Hallandsposten dagen efter.

I februari det året hade Gustaf gjort en del flyguppvisningar, arrangerade av Svenska Aeronautiska Sällskapet, som givit honom epitetet ”Skandinaviens främste flygare”. Efter detta tackade han och några av hans kolleger från arméflyget ja till en inbjudan till flygtävlingar i Norge.

Första tävlingsdagen, den 4 mars, handlade om distansflygning. Snöovädret gjorde att flera deltagare tvingades bryta, men Gustaf lyckades fullfölja som tvåa efter en norrman.

Segerpokal blev dopfunt

Andra tävlingsdagen fortsatte med så kallad triangelflygning – och den här gången vann Gustaf. I hård storm höll han sig i luften i åtta timmar, och med tanke på att flygarna satt i öppen sittbrunn måste det ha varit kallt.

– Pokalen som han vann är inte särskilt snygg, men den har alltid betytt mycket för släkten, säger Dag och låter oss känna på den silvriga bjässen.

– Alla barn på slottet har döpts i den, även jag.

Dag von Segebaden är döpt i den pokal som Gustaf von Segebaden hann vinna vid flygdagarna i Norge, innan han omkom. Här tittar Dag igenom en del handlingar som finns bevarade från Gustafs tid. Bild: Jari Välitalo
Dag von Segebaden är döpt i den pokal som Gustaf von Segebaden hann vinna vid flygdagarna i Norge, innan han omkom. Här tittar Dag igenom en del handlingar som finns bevarade från Gustafs tid. Bild: Jari Välitalo

Tredje tävlingsdagen skulle avslutas med konstflygning inför 25 000 åskådare. Ovanför den hänförda storpubliken visade Gustaf upp alla möjliga former av luftakrobatik. Det ska ha rört sig om allt från rollar och uppåt 20 loopingar till Immelmann–sväng och spinning.

Ingen etisk hänsyn

”Plötsligt, i det han skulle göra en stark sväng på 300 meters höjd, ser man båda högervingarna bräckas av uppåt, och som en vingskjuten fågel störtar flygaren till jorden”, står det i Hallandspostens referat från den 7 mars 1921.

”Ett väldigt brak hördes, och ånga och rök stiger upp från den förstörda maskinen. Det blir oreda bland åskådarna. Kvinnorna gråta och vända sig bort. Kraftiga män svimma”, fortsätter texten dramatiskt.

En pressfotograf lyckades fånga Gustaf von Segebadens dödskrasch på bild. Framför träden ser man den stora folkmassan. Planet slog i backen utan att träffa någon i publiken.
En pressfotograf lyckades fånga Gustaf von Segebadens dödskrasch på bild. Framför träden ser man den stora folkmassan. Planet slog i backen utan att träffa någon i publiken.

Hallandspostens rapportör ska ha varit framme vid det havererade planet direkt efter kraschen. Som journalist ett sekel senare kan man direkt vid rubriken ”Flygaren lemlästades till oigenkänlighet” konstatera att tidningar på den tiden inte tog samma etiska hänsyn som medier gör i dag.

Låg den döde flygaren med oigenkänligt ansikte och med ett gapande sår i underlivet.

Ännu värre detaljer följer i artikeln:

”Det var en hemsk syn. Mitt ibland ruinerna av den fullständigt förstörda maskinen och rykande motordelar låg den döde flygaren med oigenkänligt ansikte och med ett gapande sår i underlivet. Ratten, som rivits loss, höll han ännu krampaktigt fast, som om han in i det sista hade ansträngt sig att få maskinen på rätt köl.”

På detta foto från insidan av Phönixjagarens sittbrun syns styrspaken. Det kan konstateras att piloten inte hade så många instrument att ta hjälp av vid flygningarna. Bild: Stefan Kalm/Flygvapenmuseum
På detta foto från insidan av Phönixjagarens sittbrun syns styrspaken. Det kan konstateras att piloten inte hade så många instrument att ta hjälp av vid flygningarna. Bild: Stefan Kalm/Flygvapenmuseum

Bland åskådarna stod 13-årige Trygve Ingebretsen, som fått följa med sin far.

– Som tur var kraschade inte planet i publikhavet, annars hade det blivit en ännu större katastrof, berättar Trygves son Trond Ingebretsen när HP får tag på honom över telefon.

Gång på gång, fram till sin död, fick jag höra honom berätta om den fasansfulla söndagen.

HP:s referat, där det står att maskinen störtade ”endast en 15 till 20 meter från den församlade människomassan”, ger honom rätt.

– För min far blev det en chock som på något sätt traumatiserade honom för resten av livet. Gång på gång, fram till sin död, fick jag höra honom berätta om den fasansfulla söndagen då han var på flyguppvisning, säger Trond.

Flög aldrig efter chocken

Trygve Ingebretsen blev en känd elitidrottsman i Norge, som tävlade i såväl längdåkning på skidor som i fotboll.

– Men han satte sig aldrig i ett flygplan efter det han sett som 13-åring, förklarar Trond, som är rockmusiker och sångare.

Trond Ingebretsen intill den norska minnessten som rests till Gustaf von Segebadens ära.
Trond Ingebretsen intill den norska minnessten som rests till Gustaf von Segebadens ära.

I mitten av 1970-talet bildade Trond gruppen Bjölsen Valsemölle, som gett ut ett dussin album och bland annat uppträtt med Mikael Wiehe efter att Trond skrivit en låt ihop med honom. Gruppens mest kända låt, Vålerenga Kjerke, handlar om en kyrkobrand och brukar sjungas av supportrarna till fotbollslaget Vålerenga.

Frågan är nu om den nya låten, ”Loytnant von Segebadens fly”, kan bli ännu mer känd.

Bandet Bjölsen Valsemölle, med Trond Ingebretsen i grön flygoverall, står här framför en gammal dubbeldäckare i samband med inspelningen av videon till ”Loytnant von Segebadens fly”.
Bandet Bjölsen Valsemölle, med Trond Ingebretsen i grön flygoverall, står här framför en gammal dubbeldäckare i samband med inspelningen av videon till ”Loytnant von Segebadens fly”.

– När jag förra året kom på att det snart gått 100 år sedan flygolyckan som far alltid pratade om, började jag fundera på att skriva text och musik om det som hände, berättar Trond.

Spelade in video

Nu när låten är klar har de även spelat in en video till den, där man bland annat ser den stora minnessten som är rest vid den militära flygbasen Kjeller i närheten av Lilleström – som även Dag och Ann von Segebaden har besökt.

Vid Kjellers militära flygbas, utanför Lilleström öster om Oslo, finns en minnessten över von Segebadens dödsolycka intill en betydligt modernare F-104 Starfighter (jaktplan i norska flygvapnet 1963–1983). Bild: Anne Haakensen
Vid Kjellers militära flygbas, utanför Lilleström öster om Oslo, finns en minnessten över von Segebadens dödsolycka intill en betydligt modernare F-104 Starfighter (jaktplan i norska flygvapnet 1963–1983). Bild: Anne Haakensen

Härom dagen gjorde norsk tv ett inslag om låten och historien bakom. I videon får Trond ”spela” Gustaf när han flyger med i en gammal dubbeldäckare.

– Till skillnad från min far har jag flugit en del, men aldrig tidigare i ett öppet plan av trä och duk, säger han.

Kännbar flygtur

– Det här var en helt annan upplevelse än i stora trafikflygplan, som att man verkligen flyger på riktigt och känner det med hela kroppen. Jag fick i alla fall en glimt av hur det kan ha känts på Gustaf von Segebadens tid, säger Trond och berättar att flygningen blev extra kännbar eftersom det blåste rejält dagen de skulle filma.

När kistan med Gustaf von Segebaden fördes genom Norges huvudstad var det stor uppståndelse och fullt av folk längs vägen.
När kistan med Gustaf von Segebaden fördes genom Norges huvudstad var det stor uppståndelse och fullt av folk längs vägen.

Trond har läst igenom vad norska tidningar skrev om olyckan och sett journalfilmer som visar hur det hölls en minneshögtid – med Gustaf i en kista insvept i svenska flaggan – i Garnisonskyrkan på Akerhus fästning i Oslo.

På filmen syns hur kistan sedan förs med vagn genom den norska huvudstaden, där stora folkmassor samlas längs vägen. På järnvägsstationen lastas den i en specialutsmyckad vagn för transport till Sverige och Harplinge.

Järnvägsvagnen som förde Gustaf von Segebadens kista till Sverige var vitmålad och utsmyckad med kransar.
Järnvägsvagnen som förde Gustaf von Segebadens kista till Sverige var vitmålad och utsmyckad med kransar.

Även i HP toppades förstasidan med rubriken ”Stora hedersbetygelser visas den döde”.

– Dagen då han skulle begravas, fredagen den 11 mars, utgick processionen från Fjelldalen, säger Dag, som citerar det som Ragnar von Segebaden skrivit ner.

Knäckte mamma Beda

I denna skrift kan man läsa hur knäckt mamma Beda var över att hennes förstfödde dött redan som 31-åring. Tidigare hade hon mist en dotter i barnsäng och en dotter som 12-åring i spanska sjukan.

– I samband med begravningen hade hon fullt upp eftersom alla skulle bjudas på mat på slottet efteråt. Och tiden därefter skulle hon skriva en massa tackbrev till alla som sänt kransar och kondoleanser, läser Dag ur Ragnars minnesskrift.

”Sörjde sig till döds”

Men bara tre veckor efter begravningen avled Beda, och efter ytterligare tre månader avled hennes make Gustaf, trots att båda endast var i 60-årsåldern.

– Det sägs att de sörjde sig till döds, förklarar Dag.

Enligt vad brodern Ragnar von Segebaden har nedtecknat var det förmodligen för att Gustaf var så medveten om riskerna som han förblev ogift och inte skaffade familj.

På journalfilmen från begravningen den 11 mars 1921 ses bland annat hur en pluton från Kungliga Hallands regemente, I 16, marscherar framför den hästdragna vagnen med Gustaf von Segebadens kista.
På journalfilmen från begravningen den 11 mars 1921 ses bland annat hur en pluton från Kungliga Hallands regemente, I 16, marscherar framför den hästdragna vagnen med Gustaf von Segebadens kista.

Själva begravningsföljet finns att se på journalfilm. Där syns hur ett långt tåg av människor följer kistan genom allén framför slottet, längs den smala grusvägen till Harplinge kyrka.

Pluton från I 16

I täten går en militär orkester, följd av en pluton från Hallands regemente, och därefter en massa dignitärer.

HP:s förstasida toppades dagen efter med rubriken ”Harplinge församling i sorgedräkt”.

”Gustaf von Segebadens jordafärd” blev ännu en toppnyhet i Hallandsposten lördagen den 12 mars 1921.
”Gustaf von Segebadens jordafärd” blev ännu en toppnyhet i Hallandsposten lördagen den 12 mars 1921.

I referatet står teatraliskt om hur ”Sveriges hopp inom dess modernaste vapen” gjorde ”sin sista färd, resan till skuggornas land”.

Satt i trapporna

I samma stil skriver reportern om hur ”alla beklagade att ett liv släckts, just som det stod i sin mest livskraftiga utveckling, medan den dådkraftige och käcke officeren, som vunnit hela traktens sympati, var på väg att slå ett slag för sitt land och sin hembygd.”

Av texten framgår att det var så fullt i Harplinge kyrka att folk till och med satt i trapporna upp till läktaren.

Kistan, som var insvept i svenska flaggan, bars in i Harplinge kyrka av åtta officerare – hälften från arméflyget och den andra halvan från Livregementets husarer.
Kistan, som var insvept i svenska flaggan, bars in i Harplinge kyrka av åtta officerare – hälften från arméflyget och den andra halvan från Livregementets husarer.

Prästen ska vid kistan bland annat ha sagt:

”Det talas om att högmod skulle bidragit till hans snara död. Därom kunna vi icke döma. Vi kunna blott konstatera, att han gick till sitt verk med allvarligt uppsåt och att en verklig stridsmans hjältemod bodde i hans själ”.

Biograferna i Halmstad, både Biorama och Victoria, visade journalfilm från von Segebadens begravning.
Biograferna i Halmstad, både Biorama och Victoria, visade journalfilm från von Segebadens begravning.

Det oerhört detaljerade referatet, där det återges vad som stod på varje krans och exakt vilka verser av vilka psalmer som spelades, avslutas med att berätta att begravningen filmades av Svensk Bio.

QR-kod vid graven

Ett sekel senare åker vi samma väg som på stumfilmen, från Fjelldalen till kyrkan, tillsammans med Dag och Ann von Segebaden. Intill graven har Svenska Kyrkan satt upp en skylt med en QR-kod, som man kan skanna av med mobilen för att höra en liten berättelse om Gustaf von Segebaden – eller ”Gösta” som Dag säger.

Dag von Segebaden har faktiskt sett Gustafs 100 år gamla kista i samband med att graven grävdes upp. Bild: Jari Välitalo
Dag von Segebaden har faktiskt sett Gustafs 100 år gamla kista i samband med att graven grävdes upp. Bild: Jari Välitalo

– Jag såg faktiskt Göstas kista när graven grävdes upp 2013 inför min pappa Bengts begravning. Det var en imponerande gedigen kista i zink med en massa beslag, som var helt intakt efter alla år i jorden, säger Dag och berättar att hans fars kista ställdes ovanpå den berömde flygarens.

Sjätte generationen tar över

Närmast ska familjegraven få en ansiktslyftning med kantsten i granit och singel ovanpå.

– Men snart får vår son Ludwig föra berättelsen om flygaren vidare, när han tar över som slottets sjätte generation von Segebaden, säger Dag när vi skiljs åt.

Fler nyheter om Halmstad hittar du här

Superlokalt – här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här