Läs även:Bengt Johansson till Wall of Fame
Det finns väl inte en enda någorlunda vuxen svensk som missat att Benga – eller Bengan som han kallas utanför 035-området – kommer från Halmstad, och han har aldrig skämts för sin speciella dialekt.
”Gurkburken” på Halmstaddialekt blev ett begrepp långt utanför handbollskretsarna när hans landslag härjade som värst och närmast trollband en stor del av svenska folket i halvannat decennium.
Det var en magisk era och vidden av framgångarna har man förstått först i efterhand när blågult – med silvret i OS 2012 som sensationellt undantag – inte tagit en enda medalj de senaste femton åren.
Frågan är om vi någonsin får uppleva en liknande storhetstid?
– Det blir inte lätt, men man vet aldrig, jag tycker det svenska laget visade lovande takter i VM nyligen, säger den gamle mästercoachen, som inte missade en match framför tv:n.
Annars har Benga – som skaförsöka tränga ned 75 ljus i nästa födelsedagstårta – lämnat handbollen bakom sig, och lever ett skönt, tämligen intrutat pensionärsliv från sin bas i barndomens sommarhus i Frösakull.
– Helst skulle han nog spela bridge varje dag, inflikar sambon Gunilla Green, och Benga medger att detta kortspel verkligen fångat hans intresse på senare år.
– Jag gillar ju att tävla och bridge är också en form av tävling. Fröet såddes väl under min tid i Hellas och landslaget när vi åkte tåg till Östeuropa titt som tätt och jag ingick i ett gäng som alltid spelade whist.
Boule, golf och styrketräning är andra fasta programpunkter i tillvaron – och resor. Trots en något vacklande hälsa har Benga och Gunilla inte tvekat att ge sig iväg på långresor världen över, bland annat till Tibet för ett tag sedan.
– Inom handbollen kändes det som om man var i östländerna alltid, nu har vi sett andra länder och det har varit väldigt givande, men i Tibet var det strapatsrikt kan man säga. Vi hade dåligt väder och var uppe på 5 000 meters höjd tio mil från Mount Everest.
– Men den mest intressanta resan jag gjort är fortfarande den till Färöarna med Drott i slutet av 70-talet. Där kunde man snacka om dramatik!
Bengas mantra som ledare för Drott, och sedermera landslaget, var att få spelarna att se något mer än flygplatser, hotell och sporthallar under sina resor. Och närvaron var obligatorisk på alla stadsvandringar och kyrkobesök. Ingen kom undan och ibland morrades det i leden, men baktanken var förstås också att svetsa samman laget.
Vilket också gjordes under landslagets årliga sommarläger i Halmstad, då det bakades våfflor och grillades så det stod härliga till mellan träningspassen i Sporthallen (där värmen sattes på max för att vänja spelarna vid förhållandena i Spanien, Atlanta eller var man nu skulle spela).
Fotbollslandslagets Janne Andersson är inte dummare än att han har plockat godbitarna från Bengas koncept, men så är han också en gammal elev!
En annan av Bengas ”käpphästar” var att göra spelarna delaktiga i alla beslut – även om det förstås var chefen som hade sista ordet. Timeout tyckte han mest var till för att få tillfälle att visa reklam i tv, och snacket överlät han gärna till dem som skötte spelet på planen, som Magnus Andersson och Stefan Lövgren. Detta fick många att höja på ögonbrynen, men det funkade.
Klagomål som hördes var att vissa spelare aldrig fick chansen, men det berodde för det mesta på att Benga inte trodde att de skulle passa in i hans lagbygge, eller att han körde med ett med tiden tämligen åldersstiget lag. Visserligen sant, men ändå inte.
– Ålder är bara en siffra och generationsväxlingen pågår ständigt, hävdade Benga, som trots allt använde bortåt 130 spelare under sin tid som kapten.
Resultaten tystade dock kritiken. Vem kunde klaga på ett facit med tolv mästerskapsfinaler, varav vinst i hälften? Smolken i glädjebägaren var förstås OS-missarna (om man nu kan kalla silver för miss…).
– Jag grämer mig inte längre, men visst var det besvikelser då, säger Benga i dag. OS är ju faktiskt det lättaste mästerskapet att vinna och jag tycker vi skulle vunnit alla tre finalerna vi spelade, men små detaljer avgjorde. EM är svårast och där vann vi fyra guld.
– Å andra sidan var det jakten på det där OS-guldet som höll ihop gruppen. Vi drevs alla av samma mål.
Direkt efter förlusten i Sydney 2000 satte lagkaptenen Stefan Lövgren upp en lapp i omklädningsrummet där man kunde skriva upp sig om man tänkte vara med i OS-finalen i Aten 2004. Nästan alla gjorde det, inklusive Benga, men det blev inte så.
Sverige missade att kvala in och Benga avgick.
Något du ångrar så här i backspegeln?
– Vi skulle aldrig stannat på planen inför förlängningen i VM-finalen 2001, och jag skulle inte ställt över ”Lövet” i inledningsmatchen mot Tyskland i EM 1996. Det kostade en medalj.
För övrigt den enda medaljmissen på tolv år. Sverige stötte därmed på ryssarna redan i semifinalen och det blev torsk. Att det skulle vara Sverige–Ryssland i final tog alla mer eller mindre för givet på 90-talet och det utvecklades någon slags hatkärlek mellan nationerna efter alla minnesvärda drabbningar.
Psykningar tillhörde vardagen men Benga spelade, när tillfälle gavs, ändå tennis med sin ryske kollega Jevtusjenko och förhållandet var gott även till efterträdaren Maximov.
Men fransmännen – som helt dominerat scenen efter ”Bengas Boys” – har han haft svårare för.
– Ledarna är väl bra, men jag glömmer aldrig hur spelarna hånade oss efter vinsten i VM-finalen i Paris 2001. Det var inte snyggt.
Totalt ledde Benga sitt landslag 471 gånger, från debuten den 24 november 1988 i norska Skien (23–13 mot Italien) till avskedet den 6 juni 2004 (34–29 mot Polen i VM-kval), och han missade inte en enda match. Bara en sån sak!
I avskedet inför ett fullsatt Scandinavium blev han till och med ”matchens lirare”, vilket inte hände alltför ofta under den aktiva karriären. Benga hade inte fått något gratis (”en typisk träningsprodukt” säger han själv), utan var mer en grovjobbare i det tysta inne på linjen på båda planhalvorna.
Det blev ändå 83 landskamper och medverkan i både OS och VM. Ledaregenskaperna syntes tidigt när han som ”lantis” fick det ärofyllda uppdraget att bli lagkapten i dåtidens suverän, Hellas, där förstauppställningen var identisk med landslagets.
Den riktiga tränardebuten skedde i Drott 1974 och det slutade med föreningens första SM-guld. Sedan rullade det på tills han efter två nej äntligen föll till föga och tackade ja till landslaget 1988. Då kände han sig mogen!
Drotts många äventyr ute i Europa – där han fick uppleva såväl fusk som psykningar och extrema hemmadomare – blev med facit i hand en perfekt inskolning.
Vad är du mest stolt över?
– Att vi tog EM-guld 2004, då först kände jag att jag blev erkänd som ledare. Och att så många av mina spelare efter karriären varit med och byggt upp andra landslag.
Blir du fortfarande igenkänd på gatan?
– Mindre och mindre, snart är det väl bara gamlingarna som gör det.
Att bli profet i sin egen hemstad är inte helt enkelt, men nu kan Bengt Johansson sägas ha blivit det också. Till slut.
Lite mer om: Bengt ”Benga” Johansson
Smeknamn: ”Benga” (i Halmstad), ”Bengan” (i övriga landet).
Ålder: 74 år.
Familj: Sambo Gunilla Green, ett barn från ett tidigare äktenskap, totalt sju barnbarn (alla flickor!).
Bor: Villa i Frösakull, samt hus på solkusten i Spanien.
Yrke: F d gymnastikdirektör (som det hette förr), slutade 1988 för att bli förbundskapten för handbollslandslaget, en tjänst han hade till 2004.
Meriter: 471 landskamper som förbundskapten, medalj i 13 av 16 mästerskap (två VM-guld, fyra EM-guld), fem SM-guld som tränare i Drott, tre SM-guld som spelare i Hellas, 83 landskamper som spelare, bragdguldet 1998 (”det tjatade jag mig till efter att vi blivit ratade när vi skulle haft det 1990”), Årets ledare två gånger. Bland annat.
Gör i dag: Lever ett aktivt pensionärsliv med mycket bridge, lite mindre boule och golf, styrketräning på gym tre gånger i veckan, reser mycket till platser han aldrig kom inom handbollen (”som spelare fick jag ju bara se öststater”).
Aktuell: Senaste tillskottet på ”Wall of Fame”i Halmstad arena.
Höjdpunkter: ”Alla gulden förstås med VM-guldet i Egypten 1999 som lite speciellt med 35 000 på läktarna.”
Lågpunkter:”Att vi tappade OS-finalen mot Kroatien i Atlanta, ja förresten, alla tre OS-finalerna var stora besvikelser.”
Kuriosa: Hade så bra känsla inför VM 1990 att han satsade 1 000 kronor hos en bookmaker i London på svenskt guld och kunde kvittera ut 25 000! Var troligtvis ensam om det spelet.
Om Drott:”Jag slutade gå på matcherna efter förra säsongen och vill egentligen inte ha några synpunkter, men jag kan säga så mycket som att man inte skaspela med utgrupperat försvar med svenska spelare.”
Om handbollens utveckling: ”Det mesta har blivit bättre sedan min tid och spelet är fysiskt hårdare, men inte så mycket.”
Värdelöst vetande: Slängde skribenten av denna text i vattnet sedan denne hällt en spann kallt vatten på den solbadande Johansson på stranden i Frösakull för mer än ett halvt sekel sedan.
