”Man måste se och tolka med egna ögon”

Knepet är att kunna se saker från ett annorlunda håll, och med egna ögon. Det menar Maria Nilsson från Halmstad, nu världskänd inom arkeologin för sina fynd från ”Faraos stenbrott” vid Nilen i Egypten.

ANNONS
|

– Det kan vara en nackdel att bygga sin forskning på vad andra redan gjort och kommit fram till, förklarar hon.

Maria Nilsson, sambon John Ward och det 18 personer stora forskarteam som Maria är ledare för, har gjort en rad uppmärksammade fynd. Detta i det 30 kvadratkilometer stora område vilket är världens största sandstensbrott: Gebel el Silsila.

I vintras kablades nyheten om reliefbilden av de faraoniska gudarna Amen-Re och Thot ut.

I april i år fann man resterna av det länge eftersökta Khenytemplet.

Nästa upptäckt kan komma att göras i ”Tiberius stall”, en byggnad som har haft en slags administrativ funktion.

ANNONS

Den är från romerske kejsarens tid och också namnad för att de påbörjade grävningarna har blottlagt en stallanläggning.

Medvetet söker Maria forskare och experter också från annat håll än arkeologi och egyptologi. Det kan vara geologer och till och med ingenjörer som gör 3D-animationer från stenbrotten.

–Vi kan då undersöka fynden på olika sätt och från olika utgångspunkter och få kunskap som vi kanske inte har väntat oss, säger Maria Nilsson.

Hennes egen väg till Gebel el Silsila är också exempel på att komma just från ett annat håll och att se det som undgått tidigare forskare.

Allt började hemma i Halmstad på 1980-talet.

När Maria hoppade av skolbussen och såg att Trottabergsbonden plöjt, sprang hon ut på åkern i stället för direkt hem. Hon hittade bitar av gråmelerad flinta; knivredskap och avslag från stenålderstida tillverkning, troféer som hon så småningom kom hem med för att stolt visa upp.

–Jag visste att jag skulle hålla på med detta i framtiden, säger Maria Nilsson.

Också Egypten, med sina pyramider och faraoner, hade väckt drömmar och fantasier.

–Jag vet inte var det kom från, men det är ett intresse som jag har haft så långt bak jag kan minnas.

ANNONS

Men när det blev dags för den akademiska världen tog den utstakade vägen – mot arkeologi och Egypten – en omväg. För att bli egyptolog skulle man vid den tiden studera i Uppsala och Maria ville inte flytta så långt.

I stället styrde hon mot Göteborg och till studier i antikens kultur- och samhällshistoria.

Hennes doktorsavhandling kom så småningom att handla om Arsinoe II, en märklig gestalt i den hellenistiska historien som först var härskarinna i en provins i norra Grekland för att sedan blev egyptisk drottning.

Senare, på en resa med båt längs Nilen och under ett uppehåll vid de väldiga stenbrotten vid Gebel el Silsila, tappade Maria intresset för guidens utläggningar om stenblock och sfinxer som fraktats till städerna Thebe och Amarna.

I stället gick hon en runda med John, som nu är hennes sambo och forskarkamrat, för att titta närmare på brantväggarna. På dessa hade egyptiska stenbrytare klättrat och arbetat. Trots att det var för nästan 3 500 år sedan var spåren av deras arbete, märken från hackor och mejslar, fortfarande tydliga. Och paret fick också syn på det som hittills betraktats som stenhuggarnas enkla bomärken och klotter på klipporna.

ANNONS

– Både John och jag tappade hakan. Jag hade studerat ikonografi och insåg genast att det här var inskrifter som hade en större betydelse. Förmodligen religöst. Ingen hade någonsin forskat om dem.

Undersökningarna av det stora området inleddes 2012, under formell ledning av Lunds Universitet och med Maria Nilsson från Halmstad som forskningsledare.

Maria Nilsson och John Ward hoppas att det blir ett livslångt projekt för dem båda och de är ständigt på jakt efter finansiering via bland annat stiftelser.

”Ett av målen är att dokumentera alla arkeologiska lämningar som finns i området”, säger Maria Nilsson.

För hennes egen del ligger fokus på tolkning av klippinskriptionerna och sammanhanget med den religion som utövades vid tiden. Mer än 5 000 ristningarna är hittade.

John Wards projekt handlar om de tekniska lösningar som en gång användes för att transportera sandstensblocken, från brytningsplatserna till de båtar som forslade dem vidare norrut. Han har en teori om att transportslädarna drogs på mattor av vass som skördats i Nilen.

Nästa fältarbete, på två månader och vilket inleds i oktober, kommer att följas av ett brittiskt tv-team. Det är tänkt att bli en dokumentär som skildrar arkeologernas arbete kring stenbrotten.

Mer att läsa finns på www.friendsofsilsila.com

ANNONS