Lene-mordet 1996 – nu berättar de vuxna döttrarna om tragedin

På HP:s förstasida den 10 september 1996 kan man läsa rubriken: ”Fann dottern död i bil. Stort pådrag efter makabert fynd på Andersberg.”

– Det var mormor, morfar och vår morbror som hittade mammas kropp i bagageluckan på hennes bil, berättar Sandra Johansson och tillägger att det är hos morföräldrarna i Gullbranna som de har vuxit upp. Emma sammanfattar det som ”den mest kärleksfulla barndomen du kan tänka dig.”

Föräldrarna fann alltså sin dotters döda och svårt sargade kropp, och fick föras till sjukhus på grund av chock. I det skedet visste man inte vem mördaren var, men efter en dryg vecka anhölls tvillingarnas pappa för det brutala dådet. I början nekade han, men då bevisningen var överväldigande erkände han vad han gjort och dömdes till nio års fängelse för dråp.

Det var historien i korthet. Men bakom den sakliga rapporteringen fanns två traumatiserade släkter – och tre föräldralösa barn. Förutom Sandra och Emma fanns också Matilda, som då var två år. Hon föddes med ett hjärtfel, och hade dessutom flera andra diagnoser, som gjorde att hon var hyperaktiv och krävde extremt mycket uppmärksamhet (i dag är hon 27 och bor på en gruppbostad).

”Vi minns inte mammas röst, eller hur hon var”

Vi sitter hemma hos Emma i hennes lägenhet på Vallås. Tjejerna sitter intill varandra i soffan och på väggen ovanför hänger bilden på Lene, som de kallar ”mamma” på ett självklart sätt. På bordet framför ligger två tjocka kartonger, som är fyllda med handlingar från socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin i Halmstad.

– Vi beställde ut alla papper 2020, säger Sandra och nämner att de i tonåren var på biblioteket och läste i tidningsläggen för att få veta mer om det som hände.

– För vi minns ju ingenting alls, säger hon och Emma fyller i:

– Vi minns inte mammas röst, eller hur hon var. Men det har alltid varit okej att prata om henne, och alla säger att hon var glad, snäll och väldigt social. Fast hon hade temperament, precis som jag.

På olika ställen i dokumenten från myndigheterna hintas det dock om att Emma möjligen kan ha sett något från mordkvällen.

– Tydligen har jag sagt att jag har sett mammas bil genom fönstret och att pappa har kört mamma i barnvagnen. Han försökte ju köra henne i den, men den gick sönder, så han fick rulla in henne i en matta i stället.

Tog en hammare och slog Lene i bakhuvudet

Mordet inträffade fredagen den 6 september, när Lene skulle lämna över barnen till deras pappa. Föräldrarna hade varit separerade ett antal månader, men eftersom de gjort vissa försöka att pussla ihop relationen hoppades flickornas pappa på en återförening. När han fick veta att Lene skulle träffa en annan man i helgen, blev han så rasande att han tog en hammare och slog henne hårt i bakhuvudet. Hon tuppade av och föll ihop, och då tog han hennes puls – för att sedan slå henne i huvudet en gång till. Efter det trädde han en plastpåse över Lenes huvud och överkropp, tog ett kraftigt strupgrepp om hennes hals och släpade in henne i ett förråd. Där låg kroppen gömd tills barnen hade somnat. Då forslade han ut den till bilen, och efter att ha kört runt planlöst parkerade han den vita Volvon, med olåst bagagelucka, på Andersberg. Han ställde bilen utanför huset där Lenes bror bodde då, och sprang sedan hem till Vallås och de sovande barnen.

– För några år sedan bodde jag ett tag hos Sandra i hennes lägenhet på Andersberg, och när jag då tog 2:ans buss till jobbet, körde den förbi den parkeringsplatsen varje morgon. Och varje gång tänkte jag samma sak: det var här de hittade henne, säger Emma. Sandra tittar ner i bordet och säger:

– Ja, tänk när de öppnade bagageluckan och hon låg där, alldeles blodig… Inte så konstigt att mormor fick det där lungödemet, som gjorde att hon var nära att dö.

Här kan du följa HP:s rapportering från Lene-mordet hösten 1996:

HP tisdag 10 september 1996. Rubriken lyder: ”Fann dottern död i bil”. I texten står bland annat ”Enligt uppgifter till HP gjordes den makabra upptäckten av kvinnans föräldrar som tidigare under dagen låtit efterlysa sin dotter. Föräldrarna och ytterligare en anförvant fördes i chocktillstånd till länssjukhuset för vård.”

1/14

Först var tanken att syskonen, som i ett slag hade förlorat båda sina föräldrar, skulle placeras i tre olika familjehem, men mormor Rita och morfar Egon kämpade för att få ta hand om sina barnbarn och blev till slut godkända som familjehemsföräldrar. Vårdnaden stannade dock kvar hos flickornas pappa, som släpptes fri hösten 2003. I kartongerna med alla handlingar finns även ett stort antal brev som han har skrivit till socialtjänsten, där han bedyrar att inget av barnen såg det som hände. Han upprepar också att döttrarnas bästa är det enda som betyder något. I början, precis när han har fått sin dom, hoppas han kunna ta hand om dem när han blir frigiven (sedan inser han dock att de mår bättre av att bo kvar hos mormor och morfar, och nöjer sig med att få träffa dem regelbundet).

I alla år har alltså Sandra och Emma träffat sin pappa. Från början var det övervakade möten, fyra-sex gånger om året, men när de blev tonåringar har de rest till den ort där han bott och besökt honom på egen hand.

– Han har alltid varit väldigt mån om oss och Matilda. Så är det faktiskt. Vi kallar honom pappa, men han har ju inte varit som en pappa. Dels för att vi har träffat honom så lite, dels för att det alltid har funnits en mur mellan oss. På senare år har han sagt att ”ni kan fråga mig om det som hände när ni är redo, jag lovar att svara så bra jag kan”, säger Sandra och Emma fortsätter:

– Vi har dubbla känslor för honom. Vi kan aldrig förlåta att han tog mamma ifrån oss, men vi vet ju att även hans liv blev förstört. Han har fortfarande skuldkänslor och mår skitdåligt. I dag känner vi oss helt trygga när vi träffar honom, men förr kunde vi tänka att ”om han kunde bli så rasande att han slog ihjäl mamma med en hammare, kanske han kan göra samma sak om han blir lika arg igen…”.

Kände sig oroliga före och efter besöken

I myndigheternas dokumentation syns den här ambivalensen tydligt. I noteringarna återkommer kommentarer om att tvillingarna vill träffa sin pappa oftare – men också att de blir oroliga före och efter att de har besökt honom. Eller som Emma säger: ”Där och då mådde vi bra när vi träffade pappa, men före och efter kunde vi bråka, vara aggressiva och göra märkliga saker som att gräva ner en docka i sanden”.

Flera av de som har övervakat besöken påpekar att pappan närmar sig sina döttrar på ett kärleksfullt sätt, och att han möter dem på deras nivå.

– Det står också att Emma och jag var svartsjuka på Matilda för att hon tog så mycket uppmärksamhet när vi träffade pappa. Och när vi blev äldre ville vi ju göra sånt som alla andra tonåringar gör: gå i affärer, fika på stan och sånt. Det var svårt med Matilda, säger Sandra och Emma nickar instämmande.

Nu kan jag sakna en mamma att äta lunch med, någon att prata med.

Tvillingarna menar att de, tack vare mormor och morfar, under uppväxten kunde göra det som alla andra gjorde: spela fotboll, hänga med kompisar, åka på semester.

– Men vi har alltid varit medvetna om att alla andra har något i sin vardag som vi inte har: en mamma och en pappa, säger Sandra och Emma tar vid:

– Saknaden efter mamma har blivit större i vuxen ålder, kanske för att vi har kunnat reflektera mer. Som barn lever du i nuet och tar allt naturligt. Nu kan jag sakna en mamma att äta lunch med, någon att prata med. Mormor och morfar är världens bästa och vi har daglig kontakt, men hon är 77 och han är snart 80. Det är klart att det blir en annan relation.

Tufft när Sandra blev själv blev mamma

I den närmaste omgivningen har alla vetat att Sandra och Emma är barnen vars pappa dödade deras mamma, men ingen har gjort någon större affär av det. Det är mer när de träffar nya människor och får frågan om sina föräldrar – eller vem kvinnan på det stora fotot ovanför soffan är – som det kan bli märkligt.

– Folk blir ju rätt chockade när vi berättar. Och ganska många, även utanför Halmstad, känner till ”Lene-mordet” – det var så kvällstidningarna kallade det, konstaterar Sandra.

För henne är det också mycket som har bubblat upp till ytan de senaste åren, eftersom hon själv blev mamma 2019. Då föddes dottern Miray, men i början var det en tuff situation:

– Jag blev lämnad av hennes pappa när hon var tre veckor. Han reste tillbaka till sitt hemland, trots att vi hade varit ihop i sex år och gifta i tre. Jag drabbades också av en förlossningsdepression, tyckte att hon krävde för mycket tid och hade svårt att knyta an till henne. Men det gick över och i dag grubblar jag mycket på vad som skulle hända henne om jag plötsligt försvann, säger Sandra:

– Jag vet inte hur jag kommer att känna när hon är exakt lika gammal som Emma och jag var när mamma blev mördad… Jag inser hur mycket kärlek hon ger mig, och undrar hur vi egentligen påverkades av det som hände.

Det var som att tryggheten försvann.

Under skoltiden gick ingen av tvillingarna i regelbunden samtalsterapi, vilket de själva kan tycka är märkligt så här med facit i hand.

– Utåt framstod vi nog som ganska harmoniska, trots allt. Och på ett sätt var det kanske bra att vi var så små och inte har några egna minnen av mamma. Men när vi flyttade hemifrån kom allt ikapp oss. Det var som att tryggheten försvann. Jag har nyligen fått diagnosen ptsd, alltså posttraumatiskt stressyndrom, och går i samtalsterapi på vuxenpsykiatrin. Det har hjälpt mig jättemycket, säger Emma som på senare år haft katastroftankar – som att någon står utanför huset och vill ta sig in i lägenheten och göra henne illa.

– I perioder har jag också haft en dålig självkänsla och känt mig väldigt ensam. Det skiljer mig från mamma, hon hade tydligen många vänner.

Sandra har nyligen börjat jobba igen, efter att ha varit sjukskriven från jobbet som undersköterska inom äldreomsorgen på grund av dagliga ångestattacker, en känsla av nedstämdhet och en ständig inre stress. Hon har också vissa tvångsbeteenden, som att hon måste städa sin lägenhet varje kväll.

– Men vi är väl lite trasiga, båda två? säger hon och tittar på Emma.

”Levde hon fortfarande när hon fick det andra hammarslaget?”

Om de någon gång kommer att försöka ta sig över den där muren och fråga sin pappa hur allt kunde gå så fel, det vet de inte i dag. Men det finns frågor som de skulle vilja ha svar på:

– Varför gjorde han det? Kunde han inte ha hejdat sig när hon föll, efter det första slaget? Hur kände hon sig de där ögonblicken? säger Emma och Sandra fyller i:

– Levde hon fortfarande när hon fick det andra hammarslaget? Vad tänkte hon? Hann hon göra motstånd överhuvudtaget? Och var var vi när det hände? Det står i tidningarna att Matilda var i ett rum intill, men att vi var ute och lekte – samtidigt som vi har hört att vi var i lägenheten.

Tatuerade sig som en hyllning till sin mamma

Den första tiden efter mordet frågade tvillingarna efter sin mamma. Ett svar de fick var att ”hon är i himmelen, men ni kan vinka till henne hela tiden.”

– Och det låter kanske helt knasigt, men jag väntar fortfarande på att hon ska komma tillbaka. Det finns en liten del i mig som vägrar acceptera att hon är borta, och som fortsätter att hoppas, säger Sandra och drar upp ena tröjärmen. Där finns en tatuering som hon och Emma gjorde tillsammans 2016, som en hyllning till den mamma de aldrig fick lära känna: ”One thing I will never forget is the day I lost you”.

– Så är det. Fastän vi inte minns det som hände, är det något vi aldrig kan glömma, säger Emma.

TEXT

Ulrika Ahlberg

ulrika.ahlberg@hallandsposten.se

BILD

Roger Larsson

rl@hallandsposten.se