Ett 20-tal kvinnor står på Svarta örnshusets soliga terrass. Det är en brokig skara där både klädstil och accenter skiljer sig åt. Dirigent är Linda Törner och det hela började med när hon i höstas reagerade på varför hon såg till så få barn med utländsk bakgrund på kommunens barnaktiviteter.
– Halmstad är litet, jag blev förvånad över att det var så segregerat, säger Linda Törner, som återvände till Halmstad för 2,5 år sedan, efter flera års utlandsvistelse.
Hon körde till Andersbergs medborgarcentrum, någon integrationsansvarig i kommunen hittade hon inte. Men där träffade hon kvinnor som bott länge i Sverige, men som inte alls hade koll på vad hon pratade om.
– Första frågan var ”Finns det sådana aktiviteter för barn?” och den andra ”Det måste vara dyrt?” De visste varken att det fanns eller att det oftast är gratis. Sedan frågade jag om de skulle vilja lära känna ”sådana” som mig. Först blev det lite fnissigt men sedan sade de ja.
När Linda Törner själv bodde utomlands fick hon alltid god hjälp – och det är anledningen till att hon nu engagerar sig.
– De som behöver hjälpen mest får den inte alltid, så det här är mitt sätt att ge tillbaka för det jag själv har fått genom livet.
Lindas ”hjälp” är att hon organiserar en lunch per månad, som finansieras av ett bidrag på 30 000 kronor från Jane och Dan Olssons stiftelse.
I gruppen, som består av bara kvinnor, har hälften utländsk bakgrund. Flera av dem har Linda Törner ”rekryterat” från SFI, svenska för invandrare. Den andra hälften lunchgäster har svensk bakgrund. En del är bekanta till Linda medan andra är speciellt inbjudna, såsom Agneta Hansson från Högskolan i Halmstad och Canita Dagård.
– Jag har försökt att skapa ett dynamiskt team med olika egenskaper för att bidra till en spänning och god gemenskap. Vi utgår från att alla har något unikt att erbjuda och syftet är självutveckling, säger Linda Törner och förklarar hur det kan skapas över en lunch:
Vid varje tillfälle presenterar ett par av kvinnorna sig själva, och även om det snicksnackas om lite allt möjligt, finns det alltid ett par fasta frågor på dagordningen, frågor som ska bidra till förståelsen för varandras situationer och samtidigt sprida information om samhället.
– Kvinnorna får berätta om sina bakgrunder och drömmar. Det är faktiskt en ganska stor grej att presentera sig själv, man kan växa som person och själv bli en inspirationskälla för andra.
Genom kontaktnätet tas också praktiska problem upp. Saker som för oss svenskar kan tyckas simpla men som kan växa sig stora om man inte har kläm på den svenska kulturen – måste man verkligen jobba inom vården för att få ett jobb och hur kan man fixa simskola åt barnen.
När HP träffar WOW, som gruppen kallas, Women on wednesdays, fattas två kvinnor. De har fått jobb tack vare lunchträffarna, och kunde inte komma.
– Jag tittade över deras CV och det behövdes nog, hjälpen från Arbetsförmedlingen räckte inte. Största anledningen till att de fått jobb nu är att jag berättade att det fanns sommarjobb att söka inom vården. De här kvinnorna behöver inte en enorm hjälp men lite skjuts, och det är så mycket lättare för mig att ringa ett par samtal, säger Linda Törner, som tycker att integrationen i Sverige skulle kunna bli mycket bättre.
Är det ett myndighetsproblem eller ett problem på individnivå?
– Det är ett svenskt problem. Förutom politik behövs även privata initiativ. Vi kan gynnas enormt av alla personer som kommer hit, om vi bara kan ta tillvara på deras resurser. Sverige är underbart och folk här är hjärtliga, men det finns inga naturliga mötesplatser. Det behövs förändringar.
Syfte: Ett integrations- och nätverksprojekt för kvinnor.
Antal medlemmar: Cirka 30
Träffas: En gång i månaden för att luncha.
Drivs av: Linda Törner men sponsras av bland annat Jane och Dan Olssons stiftelse.
