Hallänningar vandrar genom sagolika landskap

Resan längs Pacific Crest Trail på den amerikanska västkusten började i tv-soffan för fyra år sedan, i alla fall för Robin von Braun från Slättåkra.

– I filmen går huvudpersonen längs vandringsleden i en kort scen. Jag fastnade för den, vilket inte är konstigt eftersom jag studerade till vildmarksguide. Vi känner varandra sedan högstadiet och reste förra året på en surfresa till Portugal där Rasmus och jag kläckte idén att vandra tillsammans, säger han.

Sagt och gjort. En flygresa, en natt i San Diego och en taxiresa senare stod Robin och Rasmus i den karga öknen i staden Campo vid den mexikanska gränsen. Bakom sig lämnade de muren och taggtråden, som är där för att förhindra illegal invandring, och tog sina första vandringssteg norrut på leden.

– Öknen är väldigt psykiskt påfrestande. Allting har taggar eller är giftigt. Vi gjorde av med vätska bara vi andades. Vi var inte riktigt tränade för öknen, men även den har sin charm, säger Rasmus Nilsson.

Rasmus och Robin kunde hela tiden hålla sig informerade om var det fanns vatten med hjälp av en rapport på internet som ständigt uppdateras av andra vandrare. Vattnet, som kommer från källor, bäckar och vattenreservoarer, var de tvungna att filtrera med både ett biologiskt filter och ett kolfilter. Annars hade de inte mycket med sig: tält och sovsäck och minimalt med kläder. De fick göra avstickare från leden för att inhandla sina 4 000 kalorier om dagen.

– Vi hade en även karta på hela 250 sidor med oss men vi tittade inte på den särskilt ofta egentligen, säger Rasmus Nilsson.

Öknen tog drygt en månad för killarna att tillrygglägga. Den heta prövningen slutade med en scen ur en storfilm, mellan två bergstoppar i bergskedjan Sierra Nevada. Det var utsikten över nationalparken Sequoia och Kings Canyon.

– Vi gick en hel dag i uppförsbacke innan. När vi kom upp över krönet såg vi en jättestor dal med träd, sjöar, älvar och även snö på vissa ställen. Det var en befrielse. Bara i den dalen hade vi kunnat stanna en hel månad.

Killarna tog en omväg på sin fortsatta väg norrut och klättrade på Mount Whitney, kontinentala USA:s högsta berg. På toppen bevittnade de en fantastisk solnedgång. Ett annat oförglömligt stopp på vägen var nationalparken Yosemite. I den storslagna naturen var det en sak som killarna var glada att se mer än någonting annat: vatten.

– Folk har svårt att förstå kärleken till vatten som man får efter en månad i öknen. Det är ett lyckorus.

Robin upplevde ett oväntat möte då han kom ett steg närmare naturen än vad han hade tänkt sig.

– Precis norr om Yosemite smög jag mig på en björn. Den stod på tio meters avstånd och tittade på mig. När jag viftade med armarna sprang den iväg, berättar Robin.

Steg för steg kom de in i norra Kalifornien. De passerade Lake Tahoe, en stad på gränsen mellan Nevada och Kalifornien. Eftersom delstatsgränsen går genom staden är spel bara förbjudet på ena sidan.

– Hälften av staden är mysiga små hus, kaféer och restauranger och på andra sidan är det jättehöga skyskrapor, gigantiska hotell och flera våningar höga casinon, säger Rasmus.

Killarna, som var i staden ihop med några nya vandringskompisar, nappade på ett oväntat erbjudande att övernatta hos en lokal affärsman. Med tanke på att de numera är vana att övernatta i tält var vistelsen en välkommen lyxpaus.

– Det var en fantastisk vacker villa med över tre meter högt i tak, stora lädersoffor och en enorm veranda. Det var inte det vi hade väntat oss men vi uppskattade det.

Därefter vandrade de förbi en bubblande vulkanisk sjö i nationalparken Lassen och rakt in i ännu en het öken. I Hat Creek, utanför Redding i Kalifornien, ligger en av västkustens varmaste platser: en uppförsbacke där vandraren är direkt exponerad för solen.

– Det var över 40 grader varmt och kändes som att vandra genom en bastu. När vi blinkade så gjorde vi det för att kyla av ögonen, säger Rasmus.

Trots blåsor på fötterna och tröttheten i kroppen har killarna samlat på sig fantastiska intryck och minnen för livet. Nästkommande 200 amerikanska mil består av platta och lummiga Oregon. Därefter blir det fler uppförsbackar, bland annat i bergskedjan Cascades. Hur fantastisk vandringsresan än är börjar killarna se fram emot slutdestinationen, i Manning park i Kanada. De hoppas slippa springa sista biten.

– Vi tror att vi går i mål i mitten på september. Sedan ska vi ta oss till Vancouver och flyga hem därifrån. Biljetten är bokad till den 31 oktober eftersom vi ville ha lite marginal. Vi vill ju inte komma försent, säger Rasmus Nilsson.