Försvann. Oxar finns numera bara i djurparker, som Skansen på bilden. Men 1880 hade jordbruket i Sverige nytta av 290 000 oxar.
Försvann. Oxar finns numera bara i djurparker, som Skansen på bilden. Men 1880 hade jordbruket i Sverige nytta av 290 000 oxar.

Håll ut i kylan snart är oxveckorna förbi

Vi är drygt halvvägs in i de så kallade oxveckorna. Åtminstone enligt den modernare tolkningen av ordet. Men vad är egentligen oxveckor, och varför stöter man så fasligt sällan på oxar nu för tiden? HP reder ut begreppen.

ANNONS
|

Begreppet ”oxveckor” har sina rötter i det gamla bondesamhället, och syftar på tiden mellan sådd och skörd. Det berättar Christina Andersson-Wiking, antikvarie på Hallands kulturhistoriska museum.

– I dag tänker vi på våren och sommaren som en härlig tid, men i bondesamhället var det en period som förknippades med tungt arbete, utan mycket chans till vila. Oxveckorna syftar alltså på att man fick slita som en oxe.

Enligt en nyare tradition, syftar oxveckorna i stället på perioden efter trettonhelgen och fram till fettisdagen. Fortfarande har oxveckorna en negativ betydelse, men då syftar man på mörker och kyla snarare än hårt kroppsarbete.

ANNONS

I bondesamhället markerade Mickelsmäss, den 29 september, slutet på oxveckorna. Skörden var bärgad och skafferierna fyllda inför vintern, vilket firades med fester och marknader. Pigor och drängar gavs ledigt, och den som ville kunde byta arbetsgivare.

Förr var Mickelsmäss en av de största helgerna på året, men i dag har den nästan helt fallit i glömska.

– Med tanke på det är det ju konstigt att oxveckorna ändå har överlevt, säger Christina Andersson-Wiking.

Oxarna däremot, har inte överlevt. Oxar – som är ett ord för en kastrerad och därmed lätthanterlig tjur – var länge vanliga i Sverige. År 1880 fanns det omkring 290 000 oxar i vårt land, men bara några årtionden senare är de så få att de har försvunnit ur statistiken.

Pablo Wiking-Faria, även han antikvarie på Hallands kulturhistoriska museum, vet varför:

– Det hänger ihop med utvecklingen av jordbruket. I slutet av 1800-talet blir redskapen bättre, åkerarealen större och kvaliteten på utsädet högre. Och med mer spannmål i ladorna blir oxen utkonkurrerad av ett annat dragdjur – hästen.

Tidigare var nästan allt spannmål människoföda. Oxarna och hästarna fick nöja sig med hö, halm och sädesstrån. För oxarna var det inte ett stort problem, men det hämmade hästarna, som är ett mer kräset djur.

ANNONS

Med bättre föda kunde hästarna emellertid växa till sig, och med tiden matchade vissa raser oxen i styrka. När den skillnaden var utjämnad vann hästen snabbt mark, eftersom den var betydlig mer lätthanterlig än oxen.

– Oxen går rakt fram, och det kan den hålla på med länge. Men man får problem om man vill att den ska backa eller gå åt sidan. Hästar är betydligt lättare att kontrollera, säger Pablo Wiking-Faria.

ANNONS