Freja – 492 pärlor senare

Fyra år, två månader och två veckor. 17,5 kilo tung och 99 centimeter lång. Innehavare av ett supersnöre på 6,78 meter med 492 pärlor. Får vi lov att presentera Freja Hiblin, från och med nu en alldeles vanlig liten tjej – om än med en ovanlig start i livet.

ANNONS
|

Förmodligen känner många av er igen henne från Hallandspostens artikelserie från september 2013. Då hade hon just klarat av ett riktigt tufft år med mycket smärta; både fysisk och psykisk, både för henne själv och hennes familj: mamma Helena, pappa Lasse och syskonen Anton och Matilda, i dag 16 år.

Det var den 9 september 2012 som Freja fick diagnosen ALL, akut lymfatisk leukemi, och på en minut ställdes allt på ända. Det blev inte bättre av att mamma Helena fyra dagar senare fick veta att hon drabbats en aggressiv hudcancer, och fick läggas in för operation.

Den hösten orkar familjen Hiblin inte tänka på. Freja, då ett och ett halvt, som hade så ont att man inte fick röra henne, som blödde ur näsan och munnen, som rev bort sin egen hud som lossnade i stora flagor i händerna. Som blev apatisk, vägrade gå och slutade prata.

ANNONS

När vi träffade henne låg det värsta bakom, och hon hade fått sin sista högdos med cytostatika, det som tidigare kallades cellgifter. Nu väntade ett och ett halvt år med medicinering hemma, och regelbundna kontroller på avdelning 62 på barnkliniken vid Hallands sjukhus Halmstad.

Det är på lekterapin där som Freja har fått sina superpärlor, små färgglada figurer som de cancersjuka barnen får som uppmuntran – och som ett bevis på allt de går igenom. Det finns pärlor för ”flera stick på en dag”, men också för ”födelsedag” (på Frejas snöre finns tre sådana: tvåårsdagen, treårsdagen och fyraårsdagen). Men målet är att nå fram till den allra sista pärlan – den som betyder ”behandlingens slut”.

Nu är hon där. Onsdagen den 11 mars fick Freja sin turkos blomma och kunde knyta ihop sitt supersnöre. Vi var med den dagen, först på sjukhuset och sedan på festen hemma på Vallås. Plus att vi har fått se ett gäng prinsessor dansa till ”Hjärtat slår upp sin dörr” och höra om hur sjukdomsliv sakta men säkert håller på att övergå i en alldeles vanlig vardag.

Nästan i alla fall.

Vardagens superhjältar. Freja fyllde fyra år den 6 januari och här är hon i sitt rum med Superhjälten Ono. De senaste ett och ett halvt åren har hon tagit cytostatika i tablettform hemma varje dag, och gått på regelbundna kontroller på 62:an. I höstas hade hon en lång period med febertoppar, och hon och pappa Lasse fick åka in akut till sjukhuset, ibland mitt i natten. ”Det är så mycket oro, det känns inte som jag sover djupt någon enda gång. Jag är van att - nästan i sömnen - kolla så att hon andas, det brukade jag göra när vi låg inne de tre första månaderna av hennes behandling”, säger Lasse.

ANNONS

Även Helena har tampats med sorg och oro, och i höstas drabbades hon av en depression. ”Efter en intensiv sommar kände jag hur glädjen liksom försvann, ingenting var roligt längre. En morgon vaknade jag och kunde inte gå ur sängen, kroppen vägrade lyda. Jag blev livrädd och trodde att jag hade fått en livshotande sjukdom, jag tar alltid ut det värsta, du vet… Jag sökte hjälp och det var en ren stressreaktion. Verkligheten hann i kapp mig, nu fanns det plötsligt tid att känna efter. Vi hade det rätt tufft ett tag, hela familjen, men i dag känns det bättre än någonsin. Lasse har till och med börjat gå på buggkurs för min skull, haha”.

Freja själv, hon bara lever på. I förbifarten nämner hon att hon har varit sjuk, och att hon då ”tappade håret för att hon fick så mycket mediciner”. Sen springer hon in på sitt rum och visar att hon minsann kan lyfta Superhjälten Ono högt up i det blå.

Sista behandlingen. Besöken på 62:an följer oftast samma rutiner: provtagning, där man bland annat mäter blodstatusen och infektionsvärdet med ett stick i fingret (efteråt får man välja en liten leksak i någon av de spännande lådorna…), läkarundersökning, fika med andra drabbade familjer. Den här dagen väljer Freja en glittrande sköldpadda efter blodprovet och när de träffar Torben Ek, överläkare och barnonkolog, konstaterar han att det är ”en stor dag”. Han förklarar att Freja inte längre behöver komma in akut om hon får hög feber mitt i natten, utan att Lasse och Helena nu kan ge henne alvedon och ringa upp till avdelningen nästa dag. Och så kommer den, frågan som Helena alltid bär med sig: hur märker man ett återfall? Torben säger att det är samma symptom som när man blir sjuk första gången: ont i benen, feber som inte går över, röda prickar. Och så lägger han till att många familjer får en ”orostopp” när behandlingen avslutas, det är fullt normalt - men att man steg för steg återerövrar det friska livet.

ANNONS

En dag värd att fira. Två och ett halvt år har gått, behandlingen är över, och på kvällen blir det fest. Freja tar sina sista tabletter och det skålas i alkoholfritt bubbel. Lasses bror Patrik och hans fru Anna sjunger Björn Afzelius ”Sång till friheten”. Första textraden lyder ”Du är det finaste jag vet” och Helena sväljer och sväljer, för att inte börja gråta. Även syskonen, Anton och Matilda, är tagna av stundens allvar. Det har varit en jobbig tid för dem också, men de älskar sin lillasyster, som älskar dem tillbaka. ”När Anton gick till skolan förra veckan stod Freja på trappan och ropade: ”Anton, du måste ju ge mig en kram innan du går!”, berättar Helena innan hon ställer fram den gigantiska tårtan hon gjort, med ett supersnöre i sugar paste. ”Mitt supersnöre är superlångt!” konstaterar Freja förnöjt.

Som alla andra. Eftersom Frejas immunförsvar varit kraftigt nedsatt, har hon i långa perioder inte fått träffa andra barn. Den stora skräcken har varit vattkoppor, en sjukdom som i princip kan vara livshotande om den bryter ut när man är under behandling för ALL - och två-tre månader efteråt. Så när hon började förskolan höll hon sig lite för sig själv i början. ”Det tog ett tag innan det lossnade, men i dag leker hon som vem som helst. Den enda biverkningen vi märker är att hon inte kan springa lika obehindrat som de andra barnen, i alla fall inte när hon springer fort”, säger Helena.

ANNONS

Freja berättar att hon går på Rännebackens förskola, på avdelningen som heter Skutt. ”Meja går också på mitt dagis, och både hon och Iris går på dansen med mig”.

Dansen, den är varje söndag i Laxbuggarnas lokal på Stockenbergsgatan (där för övrigt Lasse och Helena går på sin buggkurs…). Ett gäng små damer i tyllkjolar virvlar runt i den stora salen, till sånger ur Disneyfilmen ”Frost”. Lasse konstaterar att Freja orkar så mycket mer nu - och att hon kommer att få ännu mer energi när hon inte längre äter cytostatika.

Det friska livet har börjat och det vet Freja. För ett tag sedan fick hon inte gå till dagis för att några andra barn var sjuka, berättar Helena: ”Då tyckte hon att det väl var de som borde få gå hem - hon är ju inte sjuk längre”.

Läs tidigare artiklar

ANNONS