Frågeställningen prövades nyligen i Halmstad tingsrätt.
En 31-årig Halmstadbo hävdade nödvärn när han stod åtalad för 49 fall av bedrägeri.
Tillvägagångssätten i bedrägerifallen var snarlika – han påstod sig ha musikinstrument till salu men kunderna fick aldrig några instrument för pengarna. De fick ingenting alls.
31-åringen säger att han inte hade något val. Han berättar om två kriminellt belastade bröder som utan belägg påstått att han var skyldig dem pengar. Med våld och hot tvingade de honom att utföra bedrägerierna. Han hade inga pengar att betala själv.
31-åringens terapeut vittnade om att uppgifterna stämde, eller att 31-åringen i alla fall har berättat om hoten under lång tid. Även 31-åringens pappa vittnade.
Men var påtryckningarna skäl nog att fundera över brottsbeskrivningen?
Tingsrätten resonerade och kom fram till att de inte nödvändigtvis tror att 31-åringen ljuger om det han säger sig blivit utsatt för. De var i stället mer frågande över om skulden 31-åringen hade hos bröderna verkligen var påhittad.
Med tanke på att 31-åringen hade en historia av drogmissbruk tyckte tingsrätten att det fanns anledning att misstänka att skulden till bröderna snarare härstammade från narkotikaköp än ingenting alls.
Därför går det inte att hävda att han var i nöd när han sålde instrument som inte fanns.
31-åringen dömdes för de 49 bedrägerifallen. Han dömdes också för 27 fall av olovlig identitetsanvändning. Vid bedrägerierna hade han nämligen använt personuppgifter till tre andra personer med samma för- och efternamn som honom själv.