Brittiska forskare har upptäckt att personer med Downs syndrom löper större risk att bli allvarligt sjuka om de smittas av coronaviruset, varför de nu räknas som riskgrupp i landet. I Sverige ser det dock annorlunda ut – svenska myndigheter räknar i skrivande stund inte personer med enbart Downs syndrom som riskgrupp.
För Jan Eriksson, pappa till Oskar Eriksson, spelar detta emellertid mindre roll – oron för att sonen ska smittas av coronaviruset är fortfarande stor.
– Jag vågar knappt tänka på vad som skulle hända om han faktiskt blev sjuk, säger Jan och lyfter fram att Oskar genom åren har haft svårt att tillfriskna från vanliga förkylningar.
LÄS MER:Personer med Downs syndrom prioriteras för covid-vaccin
Utifrån denna oro har Jan och hans fru Inger under såväl den första som den andra virusvågen bestämt att Oskar – i stället för att åka till den dagliga verksamheten där han träffar nya personer och även olika chaufförer – ska stanna på sitt boende.
– Att vi håller Oskar hemma handlar inte om att vi inte litar på att personalen sköter sig, utan om att minska Oskars totala antal kontakter. Att det var ett klokt beslut bekräftas av att man i början av december fick stänga Kadriljen (Oskars dagliga verksamhet, reds. anm.) då man fick in smitta i verksamheten, berättar Jan.
Trots övertygelsen om att det är ett korrekt beslut har Jan efterhand kommit att oroa sig över konsekvenserna av att Oskar dels inte längre deltar i den dagliga verksamheten, dels har fått många andra aktiviteter bortplockade ur sitt liv.
– Först tänkte vi inte på att hans liv förändrades på ett dramatiskt sätt, men senare såg vi hur han påverkades rent psykiskt. Oskar kan inte prata och förklara hur det är med honom, utan man märker det genom att han blir på dåligt humör, lite aggressiv och vresig, säger Jan.
Problemet nu, menar Jan, är att kommunen inte erbjuder Oskar motsvarande stöd och aktivering på boendet som han tidigare har haft i den dagliga verksamheten.
– Oskar kan inte aktivera sig själv, utan han blir sittande passiv. Han behöver hela tiden en person som kan hjälpa honom att aktivera sig genom att till exempel sätta honom vid en dator för att spela ett spel, lyssna på musik eller hjälpa honom att ta sig ut, säger Jan och fortsätter:
– Nu är vi i en situation där Oskar mår allt sämre. Han är förhindrad att göra allt annat som vi andra också är förhindrade att göra. Men att så mycket har förändrats gör inte att behovet av stöd i boendet minskar, utan snarare ökar.
Enligt Jan är alltså resurserna på boendet långtifrån vad de var i den dagliga verksamheten där man för fyra deltagare sex timmar per dag hade en personalgrupp om fem personer.
– Boendet är dimensionerat för att det ska vara tomt där när de boende är iväg på daglig verksamhet, och den personal som är där under dagarna har andra uppgifter såsom att städa, tvätta och förbereda mat. Nu när en boende stannar hemma två dagar i veckan och två boende stannar hemma alla veckans dagar har man endast tillsatt en person som arbetar fyra timmar per dag. Det räcker inte, säger Jan.
Nu är Jans krav att personalstyrkan utökas, och att man ger Oskar motsvarande grad av aktivering som han fick tillgång till i den dagliga verksamheten.
– Personalen på boendet gör ett jättebra arbete, men de är för få, förtydligar han.
Johnny Telkkonen, verksamhetschef för daglig verksamhet i Halmstads kommun, vill av sekretesskäl inte uttala sig i det enskilda ärendet.
– Men rent generellt kan jag säga att vi inte har möjlighet att skicka ut vår personal till olika boenden. Det beror bland annat på att man för att undvika smittspridning inte kan skicka personal mellan olika enheter, säger Johnny och trycker på att den dagliga verksamheten nu är i full drift.
I stället för att förlita sig på förstärkning från de som har hand om den dagliga verksamheten har man från boendets håll i uppgift att säkerställa att de boende som stannar hemma får tillgång till god omvårdnad och en bra vardag. Enligt Ella Kardemark (KD), socialnämndens ordförande, lever kommunen upp till detta.
– Jag har full förståelse och respekt för att man känner rädsla och att man väljer att stanna hemma i stället för att gå till daglig verksamhet, och det har man full rätt att göra. Det som sker då är att gruppbostadsverksamheten bemannas upp med personal eftersom fler bli kvar på boendet. Däremot erbjuder man ingen regelrätt daglig verksamhet på boendet, utan man bemannar upp för att kunna skapa en bra tillvaro, säger Ella Kardemark.
Hur ser du på synpunkterna om att bemanningen är lägre på boendet jämfört med i den dagliga verksamheten?
– Jag kan inte redogöra för bemanningen på daglig verksamhet, och det kanske ligger något i det eftersom det inte är precis samma som ges på boendena. Det jag kan säga är att man på boendena bemannar upp efter att kunna erbjuda en god omvårdnad, svarar Ella Kardemark.
Jan Eriksson håller inte med, utan menar att kommunen inte lever upp till bestämmelserna i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
– Kommunen säger att de gör så gott de kan under rådande omständigheter, vilket jag tycker antyder att de ser pandemin som en ursäkt att minska sina resurser. I lagstiftningen nämns dock inget om att en pandemi skulle kunna ligga till grund för det, utan jag menar att stödet ska vara minst samma nu som det är i den dagliga verksamheten, säger Jan.
