Efter att ha flugit från Spanien till Kastrup på torsdagskvällen kom Hamza Yalcin till Halmstads centralstation klockan kvart i ett på natten.
–Det kändes oerhört skönt att vara hemma. Min fru Seda besökte mig ett par gånger i fängelset i Spanien, men det är skillnad att få vara tillsammans igen i det fria, säger han när vi träffas i lägenheten på Linehed.
Medan han berättar om allt som hänt under de senaste månaderna bjuds vi på te, nötter och börek – turkiska filodegsrullar fyllda med fetaost.
–Ett par månader innan vi skulle åka till Barcelona gick jag till polisen i Halmstad och frågade om jag var efterlyst. När de svarade nej ringde jag för säkerhets skull även Säpo. Där svarade de också att jag inte var eftersökt.
Så när Hamza, efter att ha semestrat i Barcelona, skulle flyga vidare till London den 3 augusti anade han ingen oråd ute på flygplatsen.
–När de tog mig till polisstationen på flygplatsen fick jag besked om att jag nog skulle kunna flyga dagen efter. Min största oro handlade då om ifall flygbiljetten skulle gälla och hur det skulle gå med de möten jag bokat in i London.
I stället väntade 56 dagar bakom lås och bom.
– På natten kom det in poliser i min cell och förklarade att jag är misstänkt för terrorbrott och att Turkiet vill ha mig utlämnad.
Dagen efter kände han sig som en brottsling när han iförd handbojor fördes genom flygplatsterminalen.
–Jag tvingades sitta med händerna låsta bakom ryggen under en timmes bilfärd. När jag klagade på att det gjorde ont i armarna fick jag höra att jag överdrev.
Häktningsförhandlingar fördes via en tv–skärm och förutom att Hamza hade svårt att förstå tolken tillät inte domaren Hamza att säga många ord.
I början fick han flera gånger stryk av vakterna, bland annat örfilar.
–När jag satt i fängelse i Turkiet 1979 och 1990 var förhållandena sämre, men där bemöttes jag ändå med respekt av vakterna och blev vän med de andra politiska fångarna.
–Här var skillnaden att jag aldrig kunde koppla av när jag vistades ihop med IS-anhängare och Erdogan-supportrar. Jag blev lättad varje gång de låste in mig ensam i cellen.
Det enda han kunde göra i början var att läsa. Första boken i fångenskap blev Joakim Medins ”Kobane”, som han lånat med sig från Stadsbiblioteket i Halmstad.
När han väl fick penna och papper började han även skriva texter.
–Folk som besökte mig, bland annat från organisationen PEN, förde ut texterna och såg till att de publicerades på nätet. Jag mådde mycket bättre när jag fick skriva, det blev ett sätt att bearbeta.
–Hela tiden har jag känt ett otroligt stöd, men jag blev överraskad när jag upptäckte att jag var näst största nyheten i Spanien efter oroligheterna i Katalonien.
Nu tänker han fortsätta skriva kritiskt om hur president Erdogan islamiserar det tidigare sekulära Turkiet – men först får han vänja sig vid medieuppmärksamheten på hemmaplan. Efter intervjun med HP väntar SVT Halland och därefter Expressen.
–Om ett par veckor reser jag till Barcelona igen. Jag är inbjuden av PEN i Katalonien för att träffa dem som stöttat mig.
Fakta: Fängslad 56 dagar
Spansk polis grep 59-årige Hamza Yalcin på Barcelonas flygplats den 3 augusti, efter att han varit på semester, med hänvisning till att det utfärdats en internationell arresteringsorder från Turkiet genom Interpol.
Ifall Turkiets begäran om att få honom utlämnad skulle ha hörsammats väntade livstids fängelse. Han har tidigare suttit i fängelse i Turkiet, både 1979 (samma år som hans lillebror torterades ihjäl av turkisk polis) och 1990–1992.
Hamza Yalcin fick 1987 politisk asyl i Sverige och blev 2006 svensk medborgare. Som chefredaktör för den turkiska vänstertidningen Odak Dergisi har han kritiserat Turkiets president Erdogan – och har därefter anklagats för terrorism.
Att han blev frisläppt den 28 september, och att det dagen efter togs beslut om att inte lämna ut honom till Turkiet, menar Hamza är spanske stjärnjuristen Baltasar Garzóns förtjänst. Garzón, som är under sin tid som domare 1998 begärde Chiles förre diktator Augusto Pinochet utlämnad till Spanien, kopplades in sent på fallet.
I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex ligger Turkiet nu på plats 155. Sist, på plats 180, ligger Nordkorea.
