Ana Maria Chrysoulakis är en ovanlig och färgstark person. Sin starka moraliska kompass har hon fått med modersmjölken. Föräldrarna tvingades fly med sina sju barn från Chile efter Pinochets militärkupp 1973. Ana Maria var då 14 år.
Men vi börjar i nutid:
För några månader sedan sade Ana Maria Chrysoulakis upp sig från chefsjobbet på Attendos särskilda boende för äldre på Nissastrand och började en anställning som boendechef hos Halmstads kommun. Hon kunde inte längre försvara det börsnoterade vårdbolagets nedskärningar på personal och resurser.
Det var inget lätt beslut. Som högsta chef på boendet under nio år hade Ana Maria administrerat ett par omgångar med personalminskningar. Det gick utan alltför allvarliga konsekvenser för de boende - men blev allt tuffare för den personal som var kvar.
– Då sade jag till mig själv, om det blir fler besparingar så slutar jag.
Och i vintras var det dags igen. I samma veva ville Halmstads kommun rekrytera henne som boendechef för de kommunala äldreboendena.
Trots att Attendo kritiserats såväl från politiskt som fackligt håll så har ingen av de anställda som Hallandsposten har talat med haft ett ont ord att säga om Ana Maria som chef. När jag berättar det för henne blir hon glad.
– Jag har respekt för alla människor. Men jag tycker inte att man ska dalta med någon. Vi har alla olika förutsättningar och jag har sett många som trots svåra förutsättningar har klarat sig bra i livet.
När Ana Maria började jobba för Attendos föregångare, Svensk hemservice, i Stockholm 1993 var det som chef med stor frihet att skapa en arbetsmiljö som var bra för både anställda och vårdtagare.
–Jag är nog en ganska sträng chef, det ska vara ordning och reda och rent och snyggt. Men om en anställd går förbi en äldre person som vill ha en pratstund så är det samtalet viktigare än en tvättkorg som ska tömmas. Det är bara den äldre som kan bestämma vad som är kvalitet i vården.
Även om hon kan vara krävande står hon på personalens sida när det behövs.
När Attendo Nissastrand drog ner på städpersonalen och de vårdanställda skulle sköta det också, då ryckte Ana Maria själv in och städade korridoren och gästtoaletten utanför sitt rum.
– Det har sin grund i mina värderingar, man inte ska sitta på några höga hästar.
Inom det privata vårdbolaget har alla chefer med budgetansvar haft en personlig bonus, under förutsättning att den fastställda budgeten överträffats. Ana Maria har under alla år hanterat bonussystemet på sitt eget sätt.
–Jag har aldrig tagit ut någon bonus för egen del. Det är ju min personal som gör jobbet, så de får bestämma vad pengarna ska användas till. Ett år uppgick bonusen till 90 000 kronor. Då föreslog jag att personalens barn fick sommarjobba som en extra resurs på boendet. På så sätt fick de äldre umgås med yngre människor och de anställda hade koll på sina barn...
Ana Maria berättar om en episod med en av sommarjobbarna på en tidigare arbetsplats i Stockholm. En av de boende, Valter som var dement, pratade aldrig men han älskade sin nalle som han alltid hade med sig. En dag gömde den 14-årige sommarjobbande killen sin mobiltelefon bakom Valters nalle och satte på en inspelning som han själv hade läst in: ”Hej Valle, det är Nalle!”... Och då sade Valter: ”Till sist pratar du med mig, Nalle!”
–Tänk vad han kunde glädja den gamle mannen genom att använda sin kreativitet!
Ana Maria har lätt till skratt. Enligt egen utsago är hon är också frispråkig och rakt på sak.
– Men ibland får man bita ihop. Min son kan ibland säga: ”Har du blodsmak i munnen nu, mamma?”
Tillbaka till Ana Maria som 14-åring, när hon levde med sin familj i Santiago de Chile.
Hennes pappa var politiskt aktiv på vänsterkanten. Mamman var hemmafru. 1973 tog militären makten och störtade den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Pappan fick fly till grannlandet Peru.
Under lång tid rådde undantagstillstånd och strider förekom på gatorna.
– Jag kunde inte gå till skolan. Vi stannade inne i lägenheten och sov på madrasser för att hålla oss undan förlupna kulor. Soldater kom regelbundet och vände upp och ner på vår och grannarnas lägenheter i jakt på motståndare till juntan, berättar Ana Maria.
Efter tre-fyra månader kom en person från flyktingkommissariatet och tog med familjen för att ordna utresehandlingar.
– Vi fick veta att vi skulle flytta till ett annat land där vi skulle få träffa pappa. Vi fick bara ta med oss det vi hade på oss.
Ana Maria förklarar att eftersom hennes pappa var aktiv vänsterpolitiker valde han Rumänien bland flera tänkbara asylländer, eftersom han ville bo i ett kommunistiskt land.
– När vi klev av planet i Bukarest var det omringat av militärer med k-pistar. Vi barn fick panik och sprang tillbaka in i planet och vägrade gå ut igen. Till slut övertygade de oss om att det inte var någon fara och att vi skulle få träffa pappa.
Den första tiden i frihet var fantastisk.
– Vi kunde sova utan att höra skottlossning, handla utan oändliga köer, det var lugnt och just. Fattigt, visst - men tryggt.
Men som flyktingar fick de inte umgås med rumäner. Ana Marias föräldrar längtade tillbaka till hemlandet.
Pappa sade varje år: ”Nästa år är vi i Chile”.
Ana Maria gick på sjuksköterskeutbildning, men hon och några kompisar blev med jämna mellanrum avstängda från undervisningen.
–Vi var så oppositionella. Vi hade ju lärt oss att kämpa för demokrati och yttrandefrihet.
Även Ana Marias pappa hamnade så småningom i onåd på sin arbetsplats.
–Han ingrep när en av cheferna ville locka med sig en ung flicka in på sitt kontor. Pappa blev avskedad. Då gick han till svenska ambassaden och fick uppehållstillstånd i Sverige.
Familjen hade bott i Rumänien i åtta år. Men Ana Maria stannade kvar när resten av familjen flyttade till Sverige.
–Jag hade gift mig. Min man kommer från Grekland. Han läste till läkare i Bukarest och vi hade fått vårt första barn. Men när de senare ville tvinga mig att lämna min son på det statliga dagiset, utan att jag skulle få träffa honom under hela veckan när jag jobbade, då bestämde jag mig - här kan jag inte bo längre.
Ana Maria och hennes familj fick också tillstånd att komma till Sverige. Under tio år arbetade hon inom långvården i Stockholm. Hon fortsatte inom äldrevården, men i privat regi fram tills hon i vintras övergick till hemvårdsförvaltningen i Halmstads kommun.
–Jag trivs jättebra. Hemvårdsförvaltningen gör väldigt mycket för de äldre och personalen och det är skönt att det inte finns strikta vinstkrav. Därmed inte sagt att man inte hela tiden ska tänka: hur kan jag göra arbetet bättre. Men det ska inte vara kvantitet utan kvalitet.
Lite om:Ana Maria Chrysoulakis
Bor: Skipås norr om Halmstad
Ålder: 58 år
Om familjen: ”Min man är mitt träd som jag håller mig i när det blåser.” ”Mina pojkar tycker om mig som människa, inte bara som mamma.”
Om sin okända talang: ”Jag pratar franska, spanska, rumänska, svenska och grekiska. Jag lärde mig grekiska på egen hand och överraskade, efter åtta års äktenskap, min grekiske man med att kunna tala grekiskam hemma hos hans familj...”.
Om sin hemlighet: ”Jag skriver en bok om mitt liv för att mina barnbarn en gång ska förstå att den här gamla kärringen faktiskt har varit med om ett och annat... Men jag har inte berättat för mina föräldrar för jag vill inte att de ska påverka mina minnen.”
