– Vi finns till för alla – för den som upplever minnessvikt eller fått en demensdiagnos, för anhöriga, vänner och för personal. Och vi vill gärna få kontakt så tidigt som möjligt. Man behöver inte invänta en diagnos, säger Liselotte Hozjan, sjuksköterska i demensteamet.
Folksjukdomen demens är egentligen ett samlingsnamn för en rad olika sjukdomar, där Alzheimers är den vanligaste. De flesta demensformer påverkar minnet, men ofta även tidsuppfattningen, förmågan att orientera sig och att tolka sin omgivning. Varje år insjuknar cirka 25 000 personer i Sverige och runt 60 procent av dem bor kvar hemma.
– Många vill stanna hemma så länge som möjligt, eftersom det är en bekant miljö där man känner sig trygg. Men börjar man till exempel ge sig ut, och inte hittar hem, så är det ju inte längre en trygg miljö och då kan det vara bättre att få komma till ett boende där personalen vet vad sjukdomen innebär, säger arbetsterapeuten Annette Rosengren.
Spindeln i stödnätet
Demensteamet är något av spindeln i det stödnät som byggts upp av kommunen och Region Halland och består av en sjuksköterska, en undersköterska och en arbetsterapeut. Förutom att ge råd och stöd så gör de bland annat hembesök, ordnar informationsträffar för anhöriga, förskriver hjälpmedel och utbildar och handleder personal inom vård och omsorg.
– Ordet demens är fortfarande laddat och det uppstår många frågor och farhågor när en person får problem med minnet. Vi kan ge råd och vägleda till rätt stöd och behandling. Det viktiga är då att se människan bakom sjukdomen och att ha just den personens behov i fokus, säger undersköterskan Linda Runnerström.
Det första teamet brukar rekommendera är en demensutredning på vårdcentralen eller minnesmottagningen.
– Då handlar det också om att utesluta andra sjukdomar som har liknande symptom. Ibland kan en urinvägsinfektion ställa till det, liksom brist på vitamin B12 eller hög alkoholkonsumtion. Men det finns säkert ett stort mörkertal när det gäller demens. Många anhöriga kämpar på i det tysta, säger Liselotte Hozjan.
Flera olika stödverksamheter
För personer som är långt komna i sin sjukdom finns särskilda demensavdelningar på kommunens äldreboenden. Här är personaltätheten lite högre och personalen van att möta personer med de svårigheter som demenssjukdomen innebär.
För de som kan bo kvar hemma finns också en rad stödverksamheter, som kan hjälpa demenssjuka att bibehålla olika funktioner och förmågor.
– I Halmstad finns en dagverksamhet, Svalan, där man kan vara en eller flera dagar i veckan. Under coronapandemins första månader stängdes den ner, men då förstod vi hur värdefull verksamheten var för många, inte minst som avlastning för anhöriga. Sedan 1 juli har vi öppet igen, men med mindre grupper, berättar Maria Ljungnér, enhetschef för hemvårdsförvaltningens förebyggande verksamhet, där bland annat demensteamet och Svalan ingår.
Kan få besök av vårdhundar
För att besöka dagverksamheten krävs ett biståndsbeslut från hemvårdsförvaltningen, medan andra aktiviteter är mer öppna.
– En grupp kallas Minnenas café och träffas en eftermiddag i veckan. Sedan har vi Klubb Kreativ, som är lite mer aktiv och gör utflykter. Och så har vi två vårdhundar Charlie och Saga, som man kan ansöka om att få besök av. De är jättetrevliga kolleger till oss, säger Linda Runnerström.
Eftersom det finns många olika vårdgivare inom demensvården är förstås samarbetet mellan dessa viktigt. I Halland finns sedan 2012 en riktlinje, som beskriver vem som ska göra vad – inom kommunen och Region Halland – och när flera verksamheter måste samverka.
– Hallands riktlinjer kallas Annas led och bygger på de nationella demensriktlinjerna. Jag upplever det som att Halland kommit långt när det gäller demensvård och att många andra län sneglar på oss, säger Liselotte Hozjan.
Som att vakna på hotellrum
För den som inte kommit i kontakt med demenssjukdom kan det vara svårt att sätta sig in i hur den påverkar den som drabbas – och personens omgivning. Liselotte jämför med den där känslan man kan få när man vaknar upp på ett hotellrum.
– Under en mikrosekund så kan man ju tänka ”men var är jag?”. För en person med demenssjukdom kanske den känslan aldrig försvinner. Om personen blir orolig, rastlös eller aggressiv så är det viktigt att hitta orsakerna bakom beteendet.
Som en tankeställare har demensteamet också skapat en ”fripplare” som de använder när de utbildar och handleder personal. Fripplaren är en träpinne, som pyntats med en massa småprylar, som en blomma, en krok och häftstift. Den fyller ingen vettig funktion, men brukar lämnas över med uppmaningen ”nu kan du börja frippla”.
– Många berättar hur dumma de känner sig när de försöker räkna ut vad de ska göra med pinnen. Det är antagligen så det kan kännas när en demenssjuk får en tandborste eller en gaffel. Vet man hur demens fungerar så visar man istället hur man gör och personen med demenssjukdom behöver inte känna sig dum, säger Annette Rosengren.
Läs även: Biståndshandläggare har fått efterlängtad fortbildning
Fakta: Demenssjukdomar
Demens kallades förr ”senilitet” och sågs som en närmast naturlig del av åldrandet. Idag vet man att risken för demens visserligen ökar med åldern, men att den orsakas av hjärnskador, som i sin tur kan bero på många olika sjukdomar.
Antalet demenssjuka i Sverige beräknas till cirka 150 000, en siffra som förväntas stiga snabbt, i takt med att andelen äldre ökar.
Demens är sällsynt före medelåldern. Efter 65 år ökar risken betydligt och var femte person över 80 år är drabbad.
Den vanligaste demenssjukdomen i Sverige är Alzheimers sjukdom som står för 60–70 procent av samtliga fall. Sjukdomen gör att hjärnceller gradvis förtvinar och dör.
Vaskulär demens, som kan orsakas av en stroke, och frontallobsdemens, som kan vara personlighetsförändrande, är andra vanliga demenssjukdomar. Även alkoholmissbruk, B12-brist och en rad andra sjukdomstillstånd kan leda till demens.
Än så läge finns inget botemedel för demens, men för exempelvis Alzheimers sjukdom finns symptomlindrande mediciner som kan fördröja sjukdomsförloppet.
