Charkas ägare tog ut 22 miljoner

I går berättade HP om Skatteverkets granskning av Charkas företag där det bedömts att 12 miljoner kronor betalats ut i svarta löner.

41-årige Hassan Charkas affärsidé handlar i stor utsträckning om funktionshindrade barn med assistentbehov och föräldrar, ofta invandrare, med svårigheter att få sina rättigheter tillgodosedda. Hassan Charkas ser till att de, i sin roll som anhörigvårdare, får rätt till assistentersättning från staten och han är sedan med och delar på pengarna som kommer. Förutom sin egen VD-lön har han under de tre senaste redovisade åren, som ensam aktieägare i sitt företag, tagit ut 22 miljoner kronor.

Charkas sköter sin verksamhet från ett kontor i centrala Halmstad, på Storgatan 6, och servar ett par hundra assistentberättigade enligt LSS. Dessa kunder finns spridda över hela landet.

De officiella lönerna till Charkas assistenter, i de fall de går till anhöriga med en funktionshindrad i familjen, har legat på mellan 85 till 100 kronor i timmen. Det är trots allt över de lägstalöner som Kommunal avtalat med Vårdföretagarna. Det tycks därmed, visar Charkas exempel, finnas stora vinstmarginaler för den som ger sig in i verksamheten.

När man granskar Charkas kan man ställa sig två frågor som på ett intrikat sätt berör varandra. Den första: Är det meningen att assistentpengarna i den omdiskuterade LSS-reformen skall få lov att omsättas utan okontroller i privat företagsamhet, och dessutom i stor andel glida ned i företagarens fickor? Den andra: Skulle Charkas hundratals brukarfamiljer varit helt utan berättigad assistentersättning om inte han fått möjlighet att utveckla sin affärsidé?

Fram tills Hassan Charkas för några gav sig in i denna bransch ägde han Pizzeria Oasen i Halmstad, specialiserad på telefonbeställda pizzor. Vägen till en förmodligen mer lönsam affärsverksamhet kom av slump. Hassan Charkas har inte velat ställa upp för en intervju för HP, han hänvisar till tidsbrist, men berättar själv på sin hemsida på nätet:

”Det var nästan så att Charkas Assistans startade av sig själv. En nära vän hade ett barn med funktionshinder och vi blev tidigt inblandade i alla möjliga frågor och problem kring honom och hans situation.

Vi hjälpte till med myndighetskontakter, ekonomin och mycket annat. Familjen uppskattade våra insatser och frågade om vi också kunde hjälpa en kompis och därefter blev det bara mer och mer. Plötsligt gick det upp för oss att några som vi behövdes!”

Först drev Hassan Charkas sitt företag som enskild firma, men övergick 2005 i aktiebolagsform. Då hade Charkas Assistans närmare 100 funktionshindrade med rätt till assistentersättning knutna till sig. I de flesta fallen, eftersom Charkas kunder är minderåriga barn, är assistenterna som skall avlönas nära anhöriga – oftast föräldrar. 2007 uppgav Hassan att endast 15 procent av hans då 200 assistenter var annat än släkt med kunden.

Under 2007 fick Charkas Assistans drygt 81 miljoner av staten i bidrag för att bedriva assistans. Men de totala personalkostnaderna, för alla assistenterna och personalen på Storgatan, uppgick till endast till 56 miljoner kronor. Av de 24 miljoner som blev vinst på det avsattes sex miljoner i aktieutdelning. Från den obeskattade vinsten stärktes också företaget med sex miljoner kronor som placerades i en reservfond.

Hassan Charkas har en handfull anställda på kontoret. En assistent sköter kontakterna med kundfamiljerna och en jurist handlägger de mål som Charkas driver mot Försäkringskassorna i olika län. En av Charkas affärsidéer är nämligen att genomdriva fler timmar för sina kunder än de som först beviljats av Försäkringskassan.

I övrigt handlar det om att förmedla assistentpengarna, i form av löner, till brukarfamiljerna. I flera fall verkar Charkas inte sträcka sig längre än att vara sådan mellanhand, ett praktiskt arbetsgivarskap med arbetsledning finns inte. Hassan Charkas misstror exempelvis utbildad arbetskraft, om man skall tro ett uttalande han lämnade till Smålandsposten i en intervju 2007. Han menade då att de bäst lämpade att vara assistenter åt funktionshindrade barn är föräldrarna, och tillade att de inte kräver utbildning:

– Vem kan mer om behoven hos ett åttaårigt autistiskt barn – än föräldrarna? frågade han retoriskt.