Olyckan skedde i maj 2018 då Almotaz Alzhrawi jobbade på ett av Biltema Logistics lager i Halmstad. Vad som egentligen skedde är inte helt klarlagt då ingen kollega såg olyckan och några pallar skymde sikten för övervakningskameran.
Almotaz berättar att han körde en truck som han märkte att något var fel på, därför var han på väg med den till verkstaden när olyckan skedde.
– På vägen hörde jag ett starkt krockljud och sen såg jag en cementpelare vid mig. Jag tittade på min fot och det såg äckligt ut, något var fel. Det såg inte ut som en fot, berättar han.
Mycket mer av händelsen minns inte Almotaz. Han har fått berättat för sig att en ambulans körde honom till sjukhuset och att han opererades i ett försök att rädda den krossade foten.
Amputerade halva underbenet
Almotaz hade kört mot en cementpelare och hans vänstra fot hade klämts mellan trucken och pelaren. Stålhättan i hans arbetssko hade i stort sett klippt av hans fot en bit bakom tårna.
– Läkarna förklarade för mig att det hade varit en blandning av kött, ben och tånaglar. De försökte laga den, säger Almotaz.
Foten läkte aldrig ordentligt efter operationen och det slutade med att han fick kallbrand. Då fanns det inte längre något val än att amputera en bit av underbenet för att bli av med den döda kroppsdelen.
– Jag tänkte att det är färdigt nu och att jag skulle slippa smärta och att allt skulle bli bra.
Almotaz hade då haft så kraftig smärta i foten att han var nöjd över att bli av med den. Men det blev inte så bra som han hade hoppats på. Trots att det snart gått tre år sedan amputationen lever han fortfarande med så mycket smärta att han önskar att allt gått annorlunda till från början.
Konstant och kraftig smärta
För att stå ut med smärtan i benstumpen har Almotaz fått det narkotikaklassade smärtstillande läkemedlet Palexia utskrivet. Utöver den dagliga dosen behöver han ta extra när han ska använda sin protes, annars skulle det vara för smärtfullt att stå på benet.
Men att ständigt gå på starka smärtlindrande läkemedel är inget bra liv konstaterar han. I stället för att lösa problemet, det vill säga smärtan i benet, medicineras han för att inte känna av smärtan lika mycket.
– Sjukvården vill inte behandla problemet, de vill bara gå runt problemet. Palexia är inte en behandling, det bara bedövar mig. Jag blir helt hög och min hjärna blir på en annan plats. Jag blir så bedövad att jag inte bryr mig om någon smärta, säger någon något dumt till mig får jag ingen reaktion. Jag känner ingenting, säger Almotaz.
Amputationen kan vara misslyckad
Utöver att läkare skrivit ut smärtstillande mediciner har Almotaz träffat sjukgymnast, arbetsterapeut, träningscoach, ortopedingenjör och psykolog under sin rehab. Han skrevs dock ut från regionens program ”Gåskolan” när det gått ett år och han fortfarande inte hade nått sitt mål om att kunna gå med sin protes. Nu är han hänvisad till vårdcentralen för behandling mot smärtan.
– Första gången jag provade protesen var jag jättenöjd och de som var ansvariga där var jätteduktiga och försökte verkligen hjälpa mig med allt. Men efter ett år slutade jag med rehabiliteringsplanen för att jag inte hade nått några mål. De hade bestämt att det inte gick att fortsätta, berättar han.
Under resans gång har smärtan varit det främsta problemet som gjort att han inte kan använda protesen mer än korta stunder åt gången. Efter att ha blivit remitterad till en klinik i Västra Götaland och kommit i kontakt med en ortopedklinik i Tyskland har Almotaz fått höra att amputationen av benet blivit fel, och kan behöva göras om för att bli av med smärtan. Läkarna i Halmstad menar däremot att det gått rätt till.
Jag har nyligen börjat förstå att jag förlorat en del av min kropp och måste acceptera att hitta en annan lösning att leva med.
– Stumpen är för kort och det finns inte någon muskelvävnad som skyddar skenbenet. Benet kommer för nära huden och jag står på det när jag använder protesen, förklarar han.
Men trots beskedet om vad som kan vara en möjlig åtgärd för att förbättra hans situation är Almotaz inte säker på att han vill gå igenom ytterligare en amputation. Det skulle i så fall innebära att han förlorar sitt knä och då påverkas hans stabilitet ännu mer.
– Det är inte lätt att tänka på att förlora en del av kroppen. När jag var på sjukhuset hade jag så mycket smärta att jag inte kunde tänka eller bedöma något, då ville jag bara att det skulle ta bort det som gjorde ont. Då accepterade jag att de amputerade mig. Men vad skulle det betyda att förlora knät, för att de inte har behandlat mig rätt. Jag ska kämpa för att inte förlora ännu en del av min kropp, säger han och fortsätter:
– Vi har bara en kropp i livet. Jag har protes, kryckor och rullstol men inget hjälper som mitt underben.
Depression och självmordstankar
De senaste åren har också varit en mental berg- och dalbana, som mest gått nedåt. Att inte kunna göra det som han tidigare gjort i sin vardag och samtidigt tampas med kraftig smärta har satt spår i Almotaz psykiska hälsa.
– Jag har nyligen börjat förstå att jag förlorat en del av min kropp och måste acceptera att hitta en annan lösning att leva med. Det är inte lätt att acceptera det, jag har kämpat med depression och självmordstankar.
Innan olyckan hade Almotaz nära och goda relationer till sina familjemedlemmar och vänner. Nu känner han sig ofta känner sig nedstämd och helst vill vara ensam. En effekt av medicinen är att han har svårt att kontrollera sitt humör och kan bli aggressiv på ett sätt som han inte känner igen sig själv i.
– Jag har tappat massa bra relationer och förlorat massa kompisar under den här perioden på grund av mitt humör.
En sådan enkel sak som att köra barnen till förskolan är nu ett stort projekt. Smärtan och rörelsehindret gör det svårt att vara en delaktig förälder säger Almotaz.
– Min fru säger att jag inte är samma person som hon lärde känna.
Vill slippa ännu en amputation
Almotaz upplever att han felbehandlats av vården. Han saknar fler och noggrannare undersökningar innan beslut om operation och medicinering togs. Han tror att det varit bättre om läkarna hade amputerat foten direkt i stället för att försöka bygga upp den. Då hade han kanske sluppit kallbrand och i dag haft en större del av sitt ben kvar och mindre problem med smärta.
– Läkaren förklarade för mig att deras främsta mål var att rädda foten eftersom jag är ung. Men hur kan man rädda något när det var kött och ben blandat? Den var redan förlorad, säger han och fortsätter:
– Jag har inte fått rätt behandling, ingen har undersökt mig ordentligt under den här perioden. Läkaren jag träffade i Göteborg tittade på en gammal röntgenbild och tittade bara på stumpen. Han har inte rört något eller gjort något, jag förstår inte hur han undersökt mig.
Jag har protes, kryckor och rullstol men inget hjälper som mitt underben.
Enligt Almotaz upplevs vården inte som särskilt individanpassas, i stället förväntas samma behandling fungera för alla med samma typ av problem.
– De har redan en form och placerar patienten i den formen. Först får man alternativ ett, fungerar inte det får man alternativ två och sen alternativ tre, i stället för att undersöka vad som passar den personen bäst, säger han.
Den bästa lösningen enligt läkarna
I ett försök att få upprättelse anmälde Almotaz händelsen till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, men fick beskedet att ärendet inte skulle utredas då det gått mer än två år. Efter att han skickade ett klagomål till Patientnämnden fick han svaret från ortopedikliniken att man gjorde en första operation i ett försök att ge mjukdelarna i foten en chans att återhämta sig. När foten i stället blev sämre på grund av kallbrand var amputation av underbenet det bästa alternativet.
Överläkaren och verksamhetschefen på ortopedikliniken i Halmstad skriver i ett yttrande till Patientnämnden att de ”vidhåller att detta var den bästa lösningen även om det förstås framstå som både chockartat och svårbegripligt”.
Nu hoppas Almotaz kunna få behandling på ortopedkliniken i Tyskland, men kommer då behöva stå för alla kostnader själv. Att göra en ny amputation beskriver han som sista utvägen.
– Det har gått från värre till värst.
