Innan vi börjar rundturen på avdelningen behöver några medicinska begrepp förklaras. Här bedrivs diagnostisk verksamhet genom att studera cell- och vävnadsprov. Det är det enda labbet i sitt slag i Halland vilket innebär att det är här som alla cancerdiagnoser, och många andra diagnoser, ställs.
En stor del av arbetet för patologerna, det vill säga läkare specialiserade inom patologi, är att svara på om en tumör är benign (godartat) eller malign (elakartad). Proverna som de studerar kallas preparat och kan vara exempelvis ett litet snitt av ett organ.
Man skiljer också på patologi som innebär att studera vävnader och cytologi som innebär att studera celler. Vävnad kan skäras ut genom biopsi medan cellprov sugs ut med hjälp av en nål och är ett mindre ingrepp som kallas punktion.
– Det bästa är att få ut vävnad eftersom man då ser cellerna i sin kontext. Man punkterar sådant som man antingen är osäker på om det behöver skäras bort eller inte, som vid knölar i bröst, eller vid vätskor som man inte kan skära ut, berättar patologen Tomas Seidal.
Följ hudbitens väg genom labbet
Att hantera och undersöka vävnadsprov, det vill säga patologi, är den största delen av verksamheten och det vanligaste preparatet består av hud. Hudbiten behöver gå igenom flera steg innan den slutligen landar i ett mikroskop för analys. Avdelningsschef Sofia Axelsson ger en rundvisning av hudbitens väg.
Proverna tas emot i en reception och går vidare till det första rummet där man sysslar med utskärning. Här ska små bitar ur vävnadsproverna skäras ut till innan de går vidare till nästa steg.
– Hud kommer ofta hit i en båtform med förändringen i mitten. Själva förändringen skärs ut eftersom det är den man vill titta på för att ta reda på vad det är för förändring, berättar Sofia Axelsson.
Preparatet går sedan igenom ett antal kemikaliebad innan det landar i nästa rum där det ska bäddas in i paraffin. Då gjuts det in i en kompakt kloss som i nästa steg kan skäras i mycket tunna snitt.
– När klossarna är färdigbäddade kommer de hit och sorteras upp i turordningen som vi jobbar efter. Här finns tio stationer att jobba på för att snitta upp det som läggs på glaset, säger Sofia Axelsson när hon visar oss in i nästa rum.
Biomedicinska analytikern Lotta Arnäs jobbar vid en maskin som vi här väljer att kalla en avancerad osthyvel. Hon kan reglera hur tunna snitt av klossen (preparatet inbäddat i paraffin) som hon vill skiva av.
– Nu snittar jag på 20 tusendels millimeter. Det är ändå för tjockt för det slutgiltiga snittet som ska belysas i mikroskop, säger Lotta Arnäs medan hon låter maskinen snabbt snitta bort lager efter lager av klossen.
När hon snittat tillräckligt för att komma fram till en jämn yta som visar det som ska undersökas gör hon ett ännu tunnare snitt som blir det slutgiltiga resultatet.
Till sist ska snittet som nu ligger på ett glas färgas för att kunna undersökas. Det är ett av få steg som sker automatiskt och vilken färg som används beror på vad man vill undersöka. Sammanlagt kan dessa steg ta flera dagar, beroende på hur prioriterat provet är, innan det till slut landar i mikroskopet.
– Det är väldigt mycket manuellt arbete, man får nog säga att vi är det mest manuella labbet, säger Tomas Seidal.
Vävnadsprov sparas för all framtid
Patologer och biomedicinska analytiker delar på ansvaret att skära ut de preparat som ska undersökas. På avdelningen jobbar också cytodiagnostiker som inte är läkare men som ändå har befogenheten att diagnostisera vissa cellprov, exempelvis många av de 25 000 prov som årligen görs inom screening för livmoderhalscancer. Medicinska sekreterare och annan personal jobbar också med att ta emot, sortera och arkivera den stora mängd prov som tas emot varje dag.
Varje år passerar 24 000 vävnadsprover och 3 500 cellprover avdelningen. I verksamheten ingår också obduktion, bårhus och biobanken där alla vävnadsprov sparas för all framtid.
– Den vanligaste frågeställningen är om något är melanomt, och det vanligaste svaret är nej. Det är väldigt stort fokus på melanocytära förändringar (hudförändringar, reds. anm.) eftersom vi kan se vår hudkostym. Hade vi kunnat se våra tarmar hade vi säkert varit lika oroliga för det också, säger Tomas Seidal som ställt otaliga diagnoser genom åren.
”Överlägset sätt att nå rätt diagnos”
Patologi och cytologi är en central del i diagnostiken. Framför allt när det handlar om tumörer men också mycket annat som exempelvis hudsjukdomar. Även om en tumör går att se genom röntgen är det bara patologer som kan ge den slutgiltiga diagnosen.
– Det är vi som tittar direkt på cellerna som kan säga om det är elakartat, vilken sorts tumör det är och hur den växer, säger Tomas Seidal som också vill poängtera en viktig sak:
– Lika ofta som vi kan bekräfta cancer kan vi också utesluta cancer.
På en dag kan Tomas Seidal studera upp till 100 olika fall, men som patolog träffar han inga av patienterna. Han menar att det gör det lättare att förhålla sig helt objektiv till det man ser i mikroskopet samtidigt som man är medveten om vilka stora, och ibland hemska, konsekvenser diagnosen har för patienten.
Utan patologerna och deras kollegor på avdelningen skulle alltså många diagnoser inte kunna bli så exakta, och då inte heller behandlingarna lika träffsäkra.
– Patologin är oerhört central. Om man inte kan ställa rätt diagnos kan man inte heller ge rätt behandling. I de fall som vävnad- eller cellbaserad diagnostik är möjlig är det ett helt överlägset sätt att nå rätt diagnos. Träffsäkerheten att få rätt diagnos ökar dramatiskt. Det gäller definitivt tumörsjukdomar men även en hel del andra sjukdomar där vi kan lösa många svåra problem, säger Tomas Seidal.
Läs mer om verksamheten genom att bläddra i bildspelen! Artikeln är en del i en serie om verksamheterna bakom kulisserna på sjukhuset, stort som smått.
LÄS MER:På labbet är man expert på kroppsvätskor
LÄS MER:Sjukhusköket serverar hundratals patienter varje dag
