Man fick känslan av science fiction eller en ultramodern actionfilm redan från början när showen ”The Stockholm Syndrome” började, på en liten scen nära Ocean stage.
Ett antal varelser i groteska masker och kläder dansade till tonerna av tung musik, och jonglerade med eld, vars sken skänkte ett spöklikt ljus över de ålderdomliga skeppen i närheten. Ett fladdrigt möte mellan det nya och det gamla.
Burnt Out Punks show hölls ihop av en direktör/konferencier i röd hatt som hela tiden skrek upphetsat och hade klara problem med sina ibland olydiga artister, med namn som El General, Smooth Operator och Animal.
Vid ett tillfälle dök även en tuff polis med solglasögon upp och ifrågasatte gruppens tillstånd att spruta eld, men han blev snabbt en del av showen.
De dramatiska inslagen spelade dock inte så stor roll i showen, utan blåste snabbt förbi. Det var i stället elden och akrobatiska konster som spelade huvudrollerna, till pumpande musik av artister som Chic, Billy Idol och Rammstein. En cirkus i hårdrockstappning.
Vi fick se en man hoppa in i ett eldhav och börja brinna, medan en annan straffades med att sättas i en elektrisk stol. En man som nästan enbart var iklädd renhorn (jag tror i alla fall att det var ren) pumpade eld, och en utbrytarkung, "vår egen Houdini", placerades i en tunna och dränktes i bensin som antändes (hur alla dessa heta intermezzon slutade ska jag inte avslöja här).
Men det fanns även eldfria stunder. En trapetskonstnär svingade högt över scenen och fick åtminstone mig att kippa efter andan, liksom en man som jonglerade med motorsågar – som till synes gick för full maskin.
Det var en laddad show som Burnt Out Punks bjöd på, som avslutades med att konferencieren sjöng en sentimental sång, likt en ensam kapten mitt på ett eldhav. Jag hade gärna hört mer av den varan.
Burnt Out Punks skulle ha varit tillbaka på samma plats klockan 23 på söndagskvällen, men det ställdes in på grund av den hårda vinden.
