– Det enda som jag inte är glad för är att jag har fått svårt att gå och har mist känseln i fingrarna. Det kom efter vaccinationen mot svininfluensan, berättar han.
Hasse bor fortfarande i egen lägenhet i centrum. Det doftar nybryggt kaffe från köket och solstrålarna som far in genom fönstret landar på en klippbok full av minnen. En gulnad tidningsartikel från 1940-talet skildrar en HBK-match som spelades i ett sönderbombat Tyskland.
– Löparbanan var full av folk som var lemlästade efter kriget. Vi svenskar blev djupt tagna av synen. Så här i efterhand kan det tyckas underligt att HBK var där och spelade boll så tätt efter kriget, men det var viktigt med idrottsevenemang för att världen skulle komma igång igen.
Motion har alltid haft en självklar plats i Hasses liv. Förutom elva år som målvakt i HBK var han var också en duktig handbollsspelare.
– Men på den tiden tränade vi inte alls så hårt som de gör i dag. Inte ens när jag spelade fotboll i allsvenskan rörde det sig om mer än två-tre träningspass i veckan. Jag tror att många unga tränar för mycket nu. Risken är att det inte blir roligt längre. För mig var fotboll alltid förknippat med glädje.
Hasses goda kondition kan säkert vara en bidragande orsak till hans långa och friska liv. Men eftersom de flesta idrottskamraterna på bilderna i klippboken inte längre lever kan träningsvanorna inte vara hela förklaringen.
Ser man istället till hans personlighet är han som ett skolexempel ur Termanstudien i hur man blir långlivad: egenskaper som förståndig, uthållig och välorganiserad passar väl in på honom, liksom ”en smula besatt” – av idrotten då. Han har även haft ett stabilt yrkesliv och blev samma arbetsplats trogen i 53 år. Det var HP:s tryckeri, där han började som springsjas och slutade som tryckarbas.
Enligt Termanstudien väljer förståndiga människor ofta en bra livspartner och får goda äktenskap. I Hasses fall stämmer det också väl in.
– Jag älskade min fru. Vi träffades på dans i Folkparken och fick ett halvt sekel tillsammans innan hon gick bort, säger han.
Hasse har inte gått sorglös genom livet. Även om han själv fått vara frisk så förlorade han också nyligen en av sina döttrar i sjukdom. Men humorn har alltid varit hans följeslagare och han är slängd i käft.
– Jag tycker livet är skönt – utom när Halmia är inblandat, säger han med glimten i ögat.
Han berättar om en god vän som blivit dement, och som han försöker hälsa på så ofta han kan.
– Min kamrat spelade i Drott och själv var jag ju med och grundade Handbollspojkarna. Min vän vet inte längre vem jag är, men när jag hälsar på honom räcker det med att jag säger att ”Handbollspojkarna vann ju jämt över er i Drott”, så är diskussionen igång. Med humorn når vi varandra.
Har Hasse då aldrig haft någon ovana som kunnat missgynna hans hälsa?
– Jo, jag rökte mycket förr i tiden. Det är 50 år sedan jag slutade och jag har aldrig dragit ett bloss sedan dess.
Sina sunda vanor har han däremot behållit. Under hela livet har han cyklat mycket i stället för att ta bilen. Dansar gör han fortfarande, både tango och foxtrot – ”med unga flickor som knappt fyllt 85!”.
Någon speciell kost har Hasse aldrig hållit sig till. Han äter det som bjuds och tycker om det mesta. Sina luncher äter han på Karl XI:s servicehus.
– Det är alltid god mat där, även om det finns damer som rynkar på näsan åt potatisen ibland. ”Gå ut och ät gräs”, säger jag då. Själv väljer ofta fisk när det finns på menyn, för det tror jag är nyttigt.
Hasses egen teori till varför han uppnått så hög ålder med hälsan i behåll är att han har haft roligt och varit nöjd med livet.
– Jag har levt på lönen. Det behövs inga stora summor eller resor till Amerika för att man ska ha det bra. Och en sak har jag lärt mig under livets gång: Döden är det enda som är rättvist fördelat över hela världen.
