Suzan Bozovic greppar en penna och börjar skriva. Hon känner att det är nära nu. Hon får allt svårare att andas. Det finns bara ett alternativ kvar. Men först vill hon ta ett avsked.
– Jag hade svårt att prata, så sjuksköterskan fick läsa upp mitt brev i telefon där jag hälsade att jag älskade alla mina vänner och min släkt. Sjuksköterskan hade svårt att hålla tillbaka tårarna, säger Suzan Bozovic från Falkenberg.
Det var hennes sista skarpa minne innan hon sövdes ner och fick en respirator kopplad till sig för att hålla igång andningen. I hennes rum fanns flera andra patienter som insjuknat i covid-19. Enligt vad Suzan Bozovic fick höra efteråt var hon den enda som överlevde.
Och det var ytterst nära att viruset knäckte Suzan.
– Känslan att inte kunna andas, den är fruktansvärd. Det går inte att beskriva.
Insjuknade i covid-19 i maj
Det var i början av maj som 54-åriga Suzan Bozovic, ett välkänt ansikte i Falkenberg efter sina många år som fältassistent, insjuknade. Hon blev förkyld och valde direkt att isolera sig i sitt hem. Hon ringde 1177 och följde de restriktioner som fanns. Framför allt blev hon uppmanad att hålla koll på sin andning.
När den blev allt sämre skickades en ambulans till henne. Då gjordes bedömningen att syresättningen ändå var tillräckligt bra. Men två dagar senare blev andningen tyngre igen.
– Det var som att jag hade sprungit en lång sträcka och var jättetrött och bara flåsade. Så andfådd blev jag av att gå från toaletten till köket.
Via epidemiavdelningen i Halmstad flyttades hon senare till infektionsavdelningen där hennes tillstånd blev allt sämre trots hjälp med syrgas. Då väntade en säng på IVA (intensivvårdsavdelningen).
– Där fick jag veta att de hade reserverat en respirator till mig om det skulle behövas. Det gjorde att jag inte var rädd. Jag hade läst på en hel del innan jag insjuknade, säger hon.
Till sist kände Suzan Bozovic att hon inte klarade av att andas. Slutet var nära.
– Jag kände att jag kapitulerade. Antingen får ni hjälpa mig med respirator eller så ger jag upp. Jag orkade inte, det var så tufft, säger hon samtidigt som hon har svårt att hålla tillbaka tårarna.
Låg nedsövd i åtta och en halv dag
I åtta och en halv dag låg hon med respirator. Trots att hon var nedsövd har hon en del minnen från de kritiska dagarna.
– Vissa sinnen kan vara vakna trots att du sover, som syn och hörsel. Jag hade några mardrömmar och hallucinerade en hel del. Men inget var hemskt för mig, säger hon.
Vid något tillfälle minskade personalen på sömnmedlet för att se om Suzan Bozovic kunde andas själv. Då blev hon för första gången ordentligt stressad och minns att hon var på väg att ge upp.
– Den andningen vill jag inte vara med om igen. Det var dödsångest, säger hon.
När hon till sist vaknade upp hade hon glömt av att hon låg i respirator och blev förbannad över den dåliga servicen.
– Jag var så törstig och ville ha vatten. Jag försökte prata med personalen men de gick bara förbi. Jag förstod inte att jag hade en tub i halsen.
I stället försökte Suzan spänna sina mörka ögon i personalen för att få uppmärksamhet. Ett minne hon nu i efterhand garvar högt åt. Hon fick sitt vatten och dessutom en högst oväntad förfrågan.
– En sköterska frågade om jag ville ha en isglass. När jag fick den så började jag gråta, det var helt underbart.
Hyllar personalen på sjukhuset
Suzan Bozovic poängterar gång på gång personalens insats under tiden hon var inlagd. Hon imponerades över att sköterskorna tog sig tid för alla trots all stress och press.
– Deras insats var avgörande för mig nu när släkt inte fick komma in. De såg till att anhöriga fick ringa, satte på högtalare och la luren vid örat. Jag fick prata med vänner och släkt som varje dag sa att de trodde på mig.
– Personalen var så proffsig och förstod hela tiden vad jag menade. De gick ofta fram till mig och sa: ”Kämpa nu Suzan, det går bra”. Trots att de var stressade hann de sitta och hålla en i handen och komma med tröstande ord. Det var så mycket kärlek och värme.
Efter uppvaket flyttades Suzan Bozovic till infektionsavdelningen. Då inleddes kampen att komma tillbaka. Suzan tvivlade på om hon skulle kunna andas själv igen.
– Och jag hade fruktansvärda hostattacker där jag hostade blod. Dessutom hade jag ont i halsen och ingen matlust. All mat smakade som papper med salt på, säger hon.
Hon flyttades över till ett eget rum. Men balanssinnet var rubbat och när hon försökte resa sig snurrade hela rummet. För att ta sig runt fick Suzan Bozovic en rullstol. Innan hon insjuknade i corona hade Suzan opererat höftleden. Hon önskade att få fortsätta sin rehabilitering hemma i Falkenberg.
Då stötte hon på motstånd.
– Jag var tvungen att kunna ta på mig kläder själv och duscha för att bli flyttad till Falkenberg. Jag tränade nästan i smyg med en gåstol för att klara av det. Personalen sa det var ett litet mirakel, att jag repat mig förvånansvärt fort. Men det handlade nog inte om min fysik utan mer min vilja, säger Suzan som efter totalt 20 dagar fick lämna sjukhuset i Halmstad.
Det visade sig också att Falkenbergs rehabgrupp på vårdcentralen precis utbildat sig i att hjälpa coronapatienter. Suzan Bozovic blev gruppens första patient.
Tappar sitt hår
– Jag var också deras enda patient så det var nästan som att jag fick en egen personlig tränare. Jag kom dit i rullstol. ”Kan du inte prova att gå runt här”, sa de. Och det visade sig att jag kunde gå. Bort med rullstolen och fram med kryckorna!
Dagarna i respirator påverkade inledningsvis hennes tal och hennes händer som konstant darrade. Hon håller också på att tappa allt sitt hår. Slemhinnor och lungor har tagit stryk. Temperaturregleringen är som ”klimakteriet gånger hundra”. Dessutom drabbas hon ibland av andnöd.
– Jag kan få sämre dagar då jag syresätter sämre, de dagarna har jag svårt att andas. Jag kan ta luftvidgande medel när det är tufft, säger hon.
I tre månader har hon kämpat med rehabträning och har nyligen återvänt till jobbet som fältarbetare för Falkenbergs kommun. Det återstår dock rehab i ytterligare någon månad innan hon kan arbeta heltid. Suzan Bozovic har reflekterat en hel del över coronapandemin och med sin erfarenhet i bagaget kan hon inte förstå hur en del människor resonerar.
– Vad folk umgås och trängs. Först blev jag chockad och sedan arg, är folk inte kloka! Det är något jag fortfarande tampas med. En del säger till och med att viruset inte finns och att det inte är så farligt. Det är fruktansvärt kränkande, säger hon.
”Respektlöst att tänka så”
Hon är också kritisk till att vissa har en nonchalant inställning till coronapandemin.
– ”Jag kan inte skydda mig, får jag det så får jag det”, säger en del. Okej om du inte är rädd om ditt eget liv. Men var rädd om andras liv. Det är så respektlöst att tänka så, säger hon.
Suzan vet inte varför just hon drabbades så illa av pandemin. Hon befinner sig inte direkt i någon högriskgrupp men har vissa medriskfaktorer.
– Jag slutade röka för 24 år sedan, jag vet inte om rökningen påverkat mina lungor. Sedan har jag en liten övervikt. Men jag hade tagit tag i träningen i och med att jag opererat höften och kände att jag var i bra form.
Hur har den här erfarenheten påverkat dig som person?
– Som alla andra som får en andra chans i livet, man värdesätter andra saker mer. Som hälsa och nära och kära. Jag behöver inte hetsa upp mig för småsaker.
– Jag önskar ingen att få uppleva det jag varit med om. Men på något sätt kan jag ändå se det som en erfarenhet. Nu vet jag inifrån vad det handlar om, det som alla pratar om och har åsikter om.
