Resultatet presenteras årligen i den nationella älgbetesinventeringen, Äbin, och visar på en fortsatt svår skadenivå på tallen i Halland.
Andelen tallar med en årsskada var 18 procent för 2021 och medelvärdet för de tre senaste inventeringarna var 21 procent. Antalet årsskadade tallar innebär en svår skadenivå och är långt ifrån det nationella målet på 5 procent.
– Det är hopplöst som skogsägare. Timret och skogen ger arbetstillfällen och välfärd, det är ett av de hjulen Sverige rullar med. Det är även kolossalt viktigt att vi har biologisk mångfald i våra skogar, säger Mathilda Clausén Wingårdh, ledamot i LRF Hallands regionstyrelse och skogsägare i Mästocka utanför Laholm.
Med viltskada menar man en skada som orsakats av ett hjortdjur (älg, rådjur, kron-, eller dovhjort). Toppskottsbete är den dominerande skadetypen och älg är den dominerande skadegöraren. Egentligen är inte tallen hjortdjurens första val när de kommer till mat, utan det är bristen på annan föda som får de att ge sig på tall.
Rönn, asp, sälg och ek (RASE) är fyra lövträd som tillhör de mest omtyckta bland hjortdjuren. De är därför ofta hårt betade i ungskogen vilket bidrar till att de hamnar på efterkälken när övriga beståndet växer.
Inventeringen visade att målet för RASE i Halland inte heller är uppfyllt.
–Alternativen är att man sprutar toppskotten med något som smakar illa för älgen, men då ska man göra det varje år tills träden är fyra-fem meter höga. Älgarna bryter ändå ner stammen så alternativet är att inte ha mer vilt än vad det finns lämpligt foder.
Att betesskadorna är så stora menar Mathilda Clausén Wingårdh beror på att viltstammarna är för höga i förhållande till tillgången av foder i skogarna. För att minska betskadorna är det då viktigt att minska antalet hjortdjur genom ökad avskjutning, men också genom att plantera rätt trädslag på rätt mark.
– Om man minskar viltstammen till hälften tar det cirka tre år innan de är tillbaka igen. Älgstammen har varit extremt hög i förhållande till foder de senaste år tiondena, medan skogen vi sätter nu har en omloppstid på en cirka 60-100 år, förklarar hon.
I stället väljer många skogsägare att plantera gran. Gran, som är mindre omtyckt föda och därför lämnas av hjortdjur, skapar en mörk skog där ljuset inte kan ta sig ner. Utan ljus kan inte bärris och annat som bör växa på marken för en biologisk mångfald klara sig. Så även födan hjortdjuren egentligen vill åt.
– Det blir att man väljer att plantera gran även på sådana marker där gran inte passar. Det gör att man tillfälligt får upp en skog, men ingen skog som klarar sig 60-100 år mot brand, torka och insekter. Det är jätteviktigt att träden har de förutsättningarna och granen är inte lämpad överallt, men sätter vi annat äts det upp, säger Mathilda Clausén Wingårdh och tillägger:
– Vi vill alla samma sak, men skogsägarna har svårt att göra det själva. Vi måste ha hjälp utav jägarna.
