Ny serie: Widiksons rättsfall är inte det första utdragna

Vietnammålet

Under tre månader våren 2008 hölls i Halmstad rättegång i Sveriges största mål om skenäktenskap. Den friande domen gjorde dock att eftermälet kändes som titeln på Shakespeare-pjäsen ”Mycket väsen för ingenting”.

Polisutredningen och rättegången var den dittills dyraste i Halmstads historia med en slutnota på 25 miljoner kronor. Hälften av den summan utgjordes av de 18 advokaternas räkningar. Bland annat debiterade de fem–sex arbetsveckor vardera enbart för att läsa de 8 000 sidorna i den rekordtjocka förundersökningen. Stora summor lades också på dna-analyser av de inblandade samt på tolkar som talar vietnamesiska.

En del av de extraordinära kostnaderna berodde på att en stor rättssal fick inredas i de gamla lokstallarna i Halmstad för att alla de 34 åtalade skulle få plats.

Enligt åtalet hade 50 namngivna personer smugglats till Sverige och ytterligare minst 31 personer som inte kunnat identifierats. Verksamheten ansågs ha omsatt mångmiljonbelopp.

De vuxna ska ha kommit till Sverige genom att på papperet gifta sig med svenska medborgare eller personer med uppehållstillstånd här, medan barnen följt med under falsk identitet och därav hamnat hos andra föräldrar än sina egna

För de fyra huvudåtalade, tre kvinnor och en man, krävde åklagarna att de skulle dömas för grovt organiserande av människosmuggling till fängelse i mellan tre och fyra år samt utvisning.

Enligt åklagarna hade det varit ett systematiskt utnyttjande av utsatta människor. Exempelvis hade ensamstående mammor i Vietnam blivit uppsökta av huvudorganisatörernas lokala kontakter och fått veta vilka goda utbildningsmöjligheter deras barn skulle få i Sverige.

Under förespegling av att det är lätt att betala tillbaka, lånade offren stora summor av släkten i Vietnam för att betala för arrangemangen. De försattes då i en mycket sårbar situation med ständig utvisningsrisk i Sverige – och det fanns exempel på drabbade som arbetat under slavliknande förhållanden i Halmstad för att betala av sin skuld.

Efter 33 rättegångsdagar menade dock tingsrätten i sin friande dom att det inte spelade någon roll att de fyra tagit betalt för att arrangera giftermål så att vietnamesiska medborgare skulle få uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige.

För att räknas som människosmuggling måste de inblandade endera föras in med förfalskade handlingar eller vid sidan av passkontrollerna, skrev domarna. I de aktuella fallen hade de rest med felaktiga handlingar som fåtts fram genom mutor, men eftersom de upprättats av rätt myndighetspersoner räknades de som äkta enligt svensk lag.

Åklagarna valde till sist att inte överklaga till hovrätten, utan konstaterade att lagen behövde ses över.

Men även om de som tjänade pengar på skenäktenskapen gick fria fick Hallandspolisens utredning stora konsekvenser för dem som kommit till Sverige på fel premisser. Året efter fattade Migrationsverket beslut om att återkalla eller neka uppehållstillstånd för 126 av 164 vietnameser som granskats.

Assistanshärvorna

Den så kallade Kanindansaren var först ut i en rad fall av ny brottslighet. En pappa och hans son dömdes i januari 2010 av Halmstads tingsrätt till tre års fängelse vardera sedan de lurat sig till totalt fyra miljoner kronor i assistansersättning 2005–2009, genom att påstå att sonen var förlamad efter en allvarlig bilolycka. Ett av de starkaste bevisen vid rättegången var en film från Liseberg, där den ”förlamade” sågs dansa med en kaninfigur.

I juli samma år dömde tingsrätten i Halmstad en 32-årig man till tre års fängelse och utvisning för en spelad cp-skada. Han hade sedan 2007 fått nära 4,8 miljoner i bidrag från Försäkringskassan. Bluffen avslöjades genom hjärnröntgen. Dessutom hittades vid husrannsakan en videofilm där 32-åringen både pratade och rörde händerna utan problem. Det visade sig också att han obehindrat deltagit i en bordtennisturnering och gjort utlandsresor utan hjälp.

Ett annat fall rörde en man i 50-årsåldern som hade ett mycket omfattande hjälpbehov i Halmstad, men som vid Försäkringskassans kontroller befann sig i Kairo, och därför fick återbetalningskrav på 1,8 miljoner kronor.

Gemensamt för dessa fall och flera andra med konstiga omständigheter – bland annat ett där en pappa i Libanon fick betalt för att vårda sin dotter i Halland – var att de skötts av Halmstadföretaget Charkas assistans AB. Vd:n för bolaget satt häktad i nästan ett år och vid rättegången spände åklagarna bågen hårt efter att ha presenterat en förundersökning på 6 000 sidor.

Kruxet var dock att fallen som han åtalades för rörde personer med verkliga behov, men trots att han friades från 18 åtalspunkter dömdes direktören 2012 av tingsrätten i Halmstad till fängelse i ett år och fyra månader för grovt bokföringsbrott och grovt bidragsbrott. Dessutom fick han näringsförbud i tre år.

Vid rättegången framgick att han fört ut mångmiljonbelopp till Libanon. Staten krävde vd:n på 35 miljoner kronor i obetald skatt – och när han inte betalade försattes han i personlig konkurs 2014. Myndigheterna lyckades aldrig få tag på honom efter detta – och 2015 konstaterades att han flyttat till Libanon.

Flera försök av hans släktingar att fortsätta verksamheten i andra bolag, först Diploma assistans och därefter Telge vård, stoppades av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) på grund av kopplingarna till vd:n för Charkas assistans AB.

Efter assistanshärvorna i Halmstad fick Försäkringskassan i hela landet upp ögonen för att ha bättre kontrollverksamhet. Detta ledde bland annat till en jättelik rättegång i Södertälje 2015 där 34 av 35 åtalade dömdes i en härva där funktionshindrade lämnades utan hjälp trots att staten betalade ut mångmiljonbelopp för personlig assistans till dem.

På olika håll i landet har därefter assistanshärvorna löst av varandra. Senast i januari 2021 rapporterades att ett västsvenskt företag misstänks ha lurat till sig tiotals miljoner kronor i ett fall där ett 50-tal personer sägs vara inblandade.

Mordet på Albin

När en man under en morgonpromenad på Frennarp lördagen den 10 maj 2014 slog larm om att han hittat en död kropp i en bäckfåra skulle det dröja till dagen efter innan polisen började utreda det som ett brott i stället för en olycka.

Fast det skulle dröja ytterligare tre år innan förövaren dömdes för mordet på 16-årige Albin Einarsen.

Redan några dagar efter mordet hittade polisen ett sms i offrets bäste väns mobil där det stod ”På torsdag har de säkert kommit fram till att det var jag”. Han var också den som varit tillsammans med Albin under fredagskvällen och uppgett att han sett några killar gå efter Albin när de ska ha skilts åt vid Folkparken. Men polisen ansåg sig inte ha tillräckliga bevis för att knyta honom till brottet.

I stället gick förövaren på Albins begravning och grät vid kistan, samt publicerade bilder på sig vid Albins grav på en minnessida på nätet.

Åtskilliga kriminalprogram på tv tog upp fallet – och Albins anhöriga utlovade en belöning på 100 000 kronor för avgörande tips. Ändå stod utredningen stilla och stampade i flera år.

Kort efter mordet hade emellertid gärningsmannen berättat om vad han gjort för två unga närstående. Till sist orkade inte längre en av dem hålla tyst om den hemska hemligheten, utan berättade för en släkting – som i sin tur kontaktade polisen.

Efter ett antal tuffa förhör började mördaren erkänna att de varit osams och att han slagit ner Albin med knytnävsslag i ansiktet och därefter suttit på honom och tagit struptag.

Rättegången i tingsrätten i Halmstad i maj 2017 blev dramatisk. Bland annat fick ambulans tillkallas två gånger under en av dagarna. Först när Albins mamma svimmade då det visades bilder på den döda kroppen, sedan när den åtalade kände tryck över bröstet.

Till sist dömdes förövaren, som hunnit bli 20 år, för mord – vilket för en vuxen skulle ha inneburit fjorton års fängelse. Han fick dock ”dubbel rabatt” – dels för att han varit under 18 år när mordet skedde, dels för att åklagaren varit beroende av hans erkännande och medverkan i utredningen – så att straffet stannade vid fyra år. Ingen av parterna överklagade.

Hotellrasismen

Våren 2000 tog tingsrätten i Halmstad upp fallet med en hotellägare i Halmstad som stämts för att ha gjort sig skyldig till etnisk diskriminering. Linda Gennvi som sökt jobb som receptionist på hans hotell hade vid anställningsintervjun fått kommentarer om sin mörka hy.

Hon är född i Israel men blev som liten adopterad av en svensk familj. Hotellägaren ska ha sagt att hon borde söka jobb i London i stället, ”där är man mer van vid blandade hudfärger”, men att han själv måste tänka på sina gäster.

En polisutredning om förolämpning ledde inte till åtal, trots att mannen medgav vissa kränkande uttalanden om att hon ”borde vänta tills det är mer uppblandat i Sverige”.

I stället blev det ett civilmål där kvinnans fackförbund Seko stämde mannen och krävde 100 000 kronor i skadestånd. Enligt facket hade kvinnan lika bra meriter som den som fick jobbet. Vid rättegången berättade kvinnan att hotellägaren sagt att han ”inte kunde ha en afroneger jobbande på hotellet”.

Hans försvarare pekade på klientens höga ålder och menade att det bara var en generationsfråga. Enligt försvaret uttrycker sig ibland äldre personer fel utan att de för den skull är rasistiska.

Tingsrätten friade hotellägaren med motiveringen att det inte var bevisat att det var etniska faktorer som fått honom att ge jobbet till en annan. Domstolen gick på mannens uppgifter om att han hört att kvinnan kunde ha problem med arbetsmoralen samt att han ansett att den andra sökande var mer meriterad. Rätten ansåg heller inte att mannen haft några onda avsikter med anspelningarna på hennes hudfärg.

Två år senare, våren 2002, var fallet även uppe i AD (Arbetsdomstolen), som kom fram till samma sak som tingsrätten. Två av de sju ledamöterna ville dock fälla mannen för etnisk diskriminering.

Jakttornsmordet

I oktober 2006 hittades den 69-årige Malte Johnsson liggandes död intill ett jakttorn i byn Vångadal utanför Knäred – ett mordfall som polisen ännu inte kunnat lösa.

Mordoffret dödades genom flera yxhugg, men varken mordvapnet eller hans jaktvapen har återfunnits. Vid mordtillfället var han ute för att jaga rådjur, dagen före älgjaktspremiären.

En 71-årig jaktkamrat i tornet några hundra meter bort på kalhygget blev orolig när han inte fick kontakt med honom via kommunikationsradion. I polisförhör har jaktkamraten sagt att han varken såg eller hörde något konstigt när han promenerade bort till Malte Johansson och fann honom ligga död nedanför jakttornet.

Polisen dök i sjön i närheten, gjorde mer än 100 förhör och knackade dörr i områden långt utanför Vångadal – dock utan att lyckas lösa mordgåtan.

Under sommaren 2015 fick polisen in ny information som resulterade i nya förhör – men det ledde inte utredningen vidare.

Polisprofessor Leif GW Persson hävdade 2016 i SVT:s Veckans brott att mördaren sannolikt fanns i 69-åringens bekantskapskrets. Han kritiserade också Hallandspolisen för att inledningsvis ha fastnat vid att det ska ha handlat om missbrukare från Halmstad, som var ute efter att stjäla koppar.

Liket i Marbäck

I januari 2018 hittades en död man på en skogsstig i närheten av Marbäck. Det blev upptakten till en utdragen rättegångshistoria som bland annat handlade om att kunna särskilja två enäggstvillingars dna från varandra.

Mannen var skjuten med tre skott på nära håll bakifrån i vad som i nationella medier betecknades som en avrättning. Han visade sig senare vara en 29-åring från Tjörn som jobbat som knarkkurir.

Två månader efter mordet greps och häktades två 18-åriga tvillingar och en 25-åring som misstänkta för dådet. Efter ytterligare en månad greps även 18-åringarnas pappa, misstänkt för att ha varit delaktig i mordet.

Detta indiciemål byggde mycket på analyser av mobiltelefontrafik. Bland annat knöt de misstänktas mobiler dem till att ha varit på mordplatsen den aktuella natten, men tingsrätten friade ändå dem eftersom man inte kunnat knyta dödstidpunkten till exakt när de var där. Vittnesmålen från boende i närheten skiljde sig åt beträffande när skottlossning hörts. Enligt vissa uppgifter hördes skott långt efter att männen lämnat platsen.

Vid rättegången medgav de tre huvudåtalade att de varit där, men hävdade att offret var vid liv när de åkte därifrån. Enligt dem var det andra som fanns kvar där med offret, men de ville inte gå in på vilka dessa var. I övrigt teg sig de åtalade genom rättegången – vilket uppenbarligen var en framgångsrik taktik. Domstolen menade nämligen att det skulle kunna ha varit andra gärningsmän än de åtalade.

Inför att hovrätten synade fallet våren 2019 tog åklagarsidan till en ny form av dna-analys, tidigare aldrig prövad i en svensk domstol. Med hjälp av den kunde man skilja tvillingarna åt och säga vems dna som fanns på en cigarettfimp i offrets bil. Hovrätten ansåg dock inte att det gav något eftersom man inte vet när fimpen hamnat där.

Tekniken kunde däremot inte avgöra vilken av tvillingarnas dna som fanns på den oavlossade patron som hittades på mordplatsen och som var av exakt samma kaliber som de tre kulorna som offret skjutits med. Därför blev det ännu en friande dom.

Tvillingbröderna fick senare 265 000 kronor vardera i ersättning av staten för att de suttit frihetsberövade i fem månader – trots att åklagaren protesterade och menade att de själva medverkat till den långa häktningstiden genom att inte samarbeta med utredarna.

TEXT

Följ

Anders Holmer

[email protected]

Följ