Familjen Staley driver sedan i december sin gård i Boarp där det finns café, handelsbod och en djurskola för barn. I går fick familjens minigris Nöff-Ida kultingar, men en av de små grisarna låg orörlig.
— Andrew, min man, gick ut och skulle fodra. Nöff-Ida brukar komma fram och hälsa men det gjorde hon inte. Så han gick fram och tittade, och då låg det fyra stycken små grisar och Hardy som vi trodde var död.
Jennie berättar att första tanken var att Hardy inte skulle klara sig och att det bara handlade om att göra det så bekvämt som möjligt för den lille.
— Jag sa till min dotter Tilda att vi ska hålla honom varm så han kan dö tryggt, och att hon inte skulle bli för fäst vid honom eftersom det antagligen inte skulle gå bra.
Flera gånger under det första dygnet trodde Jennie att Hardy hade dött då han slutade andas, men som ett mirakel så började han alltid andas igen. Efter rekommendation av veterinären så började de ge honom mjölkersättning och plötsligt så vaknade Hardy till liv.
— Han är så söt, han är som en bebis och väldigt kontaktsökande. Han söker värme och trygghet och känner igen våra lukter så väl nu, berättar Jennie.
Tilda som är familjens fyraåriga dotter håller hårt i den lilla grisen som kurat ihop sig i hennes famn. Planen nu är att mata honom dygnet runt var tredje timme och hoppas att han växer till sig.
— Vi får väl ha honom här inne så länge det behövs. Kolla på honom, hur skulle vi kunna saga nej. I den bästa av världar så får han växa upp, gå här inne tills han känns stor nog och sen får vi se om han vill flytta över till de andra grisarna.
Men det lär nog dröja ett tag. Hardy är väldigt bestämd över vem som får hålla honom och när han inte känner igen doften av Tilda eller Jennie så blir han arg.
— Han skriker som en bebis när någon annan än vi håller honom. Precis samma utdragna gråtljud som en bebis har han.
